Jag tänker att objektiv ondska är en av få saker som är lite intressant med fantasy. Jag har generellt inte så mycket intresse för fantastik generellt och fantasy i synnerhet, men en sak som genren kan leverera som andra genrer har svårare med är just kampen mot ondskan som tema. Det gör att vi kan fokusera på en sorts berättelse som handlar om saker som svårigheten med att göra det som är rätt, modet som krävs för att ta till kamp när det ser hopplöst ut, och så vidare. Det här är den sortens teman som fantasy kan behandla, och de kan underlättas av att man plockar bort frågorna om huruvida kampen verkligen är den rätta.
Det gör också att vi kan titta på berättelsen med tydligare metaforiska glasögon. Ondskan som bekämpas är inte ett bokstavligt ondskefullt folk, utan svagheten inom oss, eller människans bortvändande från fantasin/agrarsamhället, eller vad det nu kan vara. Berättelsen tar an en tydligare metaforisk och tematisk prägel.
Det här upplever jag är något som försvunnit ur modern amerikaniserad nördkultur, där allting ska tas bokstavligt och hänga ihop på ett logiskt sett.
Jämför med mycket japansk fantasy-anime, där värdsbygget ofta är helt orimligt och man inte bekymrar sig om att förklara väldigt mycket. Där är monstren ofta rakt av utan någon sorts moraliskt värde, och berättelsen handlar i nio fall av tio om hur huvudpersonen växer som människa och blir starkare samt lär sig om sann vänskap, typ.
Hade ett liknande samtal med
@Lukas nyligen om tidiga superhjälteserier och varför alla hatar Stålmannen.