Jag håller ju helt med om att man kan vara skicklig på olika delar inom rollspel. Jag är ofantligt oskicklig när det gäller regler till exempel – lika delar ointresse och dåliga grundförutsättningar gör att regelmekanik helt enkelt inte fastnar hos mig; jag lär mig inte regler och när jag gör det så är jag inte skicklig på att göra taktiskt/optade val inom reglerna. Jag är helt enkelt dålig på att spela regler.
När det gäller att "skapa verktyg istället för att bli bättre" så ser ju jag det snarare som att jag skapar mig verktyg för att bli bättre. Tanken med mina verktyg för att skapa intressanta äventyr är ju att de ska kunna funka som scaffolding som jag sedan kan internalisera – bygga verktyg, använda verktyg, bli så bra på att använda verktygen att de inte längre behövs. Stödhjul som förr eller senare faller bort. Jag upplever samma sak när jag ska lära mig elevers namn eller nya ord i ett nytt språk: jag börjar med minnesregler, men de reglerna faller bort när namnen eller orden väl sitter.
Sedan tror jag absolut att man alltid kan förbättras inom min spelstil. Att man "har kul tillsammans" är ett tecken på att man har hittat en bra nivå, men det som händer när man har en bra nivå är ju att man utvecklas. Som lärare tänker jag mig det ju lite som Vygotskys proximala utvecklingszon. Alltså, som roligast har vi när det är en lagom utmaning, och en lagom utmaning har vi när det inte är för enkelt och inte för svårt. Ligger vi precis där så sker utveckling – och det som nyss var i zonen blir för lätt.
Som spelare behöver man då helt enkelt bli bättre, mer kompetent, inom liksom den generella Miss Marple-färdigheten att nysta i mysterier – ställa rätt frågor till rätt personer, pussla, sortera i informationsflödet, och så vidare.
Och som spelledare behöver man vara bra på, och bli bättre på, att hitta utmaningar som ligger precis där i zonen för sina spelare. Och ha verktyg i sin verktygslåda, strategier, för att hantera de gånger man råkat ge dem en för tuff nöt till exempel.
När det gäller att "skapa verktyg istället för att bli bättre" så ser ju jag det snarare som att jag skapar mig verktyg för att bli bättre. Tanken med mina verktyg för att skapa intressanta äventyr är ju att de ska kunna funka som scaffolding som jag sedan kan internalisera – bygga verktyg, använda verktyg, bli så bra på att använda verktygen att de inte längre behövs. Stödhjul som förr eller senare faller bort. Jag upplever samma sak när jag ska lära mig elevers namn eller nya ord i ett nytt språk: jag börjar med minnesregler, men de reglerna faller bort när namnen eller orden väl sitter.
Sedan tror jag absolut att man alltid kan förbättras inom min spelstil. Att man "har kul tillsammans" är ett tecken på att man har hittat en bra nivå, men det som händer när man har en bra nivå är ju att man utvecklas. Som lärare tänker jag mig det ju lite som Vygotskys proximala utvecklingszon. Alltså, som roligast har vi när det är en lagom utmaning, och en lagom utmaning har vi när det inte är för enkelt och inte för svårt. Ligger vi precis där så sker utveckling – och det som nyss var i zonen blir för lätt.
Som spelare behöver man då helt enkelt bli bättre, mer kompetent, inom liksom den generella Miss Marple-färdigheten att nysta i mysterier – ställa rätt frågor till rätt personer, pussla, sortera i informationsflödet, och så vidare.
Och som spelledare behöver man vara bra på, och bli bättre på, att hitta utmaningar som ligger precis där i zonen för sina spelare. Och ha verktyg i sin verktygslåda, strategier, för att hantera de gånger man råkat ge dem en för tuff nöt till exempel.