Jag kan väl knappast vara ensam om detta?
När jag berättar för någon ytlig bekant (t ex kollega) att jag håller på med rollspel som hobby, så händer det regelbundet att en bit in i konversationen blir det tydligt att de tror jag håller på med lajv. Ja, lajv är levande rollspel. Men det spelar liksom ingen roll att när de frågat om vilken typ av rollspel, att jag pratat om att vi sitter runt ett bord, rullar tärning och berättar en improviserad historia tillsammans. Ändå kommer sen frågor som "blir det inte kallt att tälta?" och "vad har ni på er?", eller kommentarer som "min lillebror höll på med det där ett tag, viftade med gummisvärd och höll på".
Det här gäller framför allt bekanta som är kvinnor, medelålders+. Men även en yngre man, som jag hade pratat jättemycket med och som ville vara med, blev besviken pch backade ur när det visade det sig att han inte behövde ta med sig någon outfit.
Hjälp mig! Träffar ni på det här fenomenet, och hur handskas ni med det?
När jag berättar för någon ytlig bekant (t ex kollega) att jag håller på med rollspel som hobby, så händer det regelbundet att en bit in i konversationen blir det tydligt att de tror jag håller på med lajv. Ja, lajv är levande rollspel. Men det spelar liksom ingen roll att när de frågat om vilken typ av rollspel, att jag pratat om att vi sitter runt ett bord, rullar tärning och berättar en improviserad historia tillsammans. Ändå kommer sen frågor som "blir det inte kallt att tälta?" och "vad har ni på er?", eller kommentarer som "min lillebror höll på med det där ett tag, viftade med gummisvärd och höll på".
Det här gäller framför allt bekanta som är kvinnor, medelålders+. Men även en yngre man, som jag hade pratat jättemycket med och som ville vara med, blev besviken pch backade ur när det visade det sig att han inte behövde ta med sig någon outfit.
Hjälp mig! Träffar ni på det här fenomenet, och hur handskas ni med det?