Snarare än PbtA som är superbrett. Jag vågar tro att DW nog är ett av de mest välkända spelen i den kategorin, så det exemplifierar mycket av stilen.
PbtA kan jag uppleva som "missförstå AW på 100 olika sätt". Undrar ibland varför det blir så. Det är ju sällan d20 eller 5E-kloner missförstår sina förlagor. Men jag är heller ingen expert överhuvudtaget. Har bara känt att
AW är så tydligt, rappt, och
hårt, där mycket PbtA jag läst är otydligt och snurrigt, och ibland mest känns som att göra samma sak som i något annat spel, fast med moves. (Lite som när företag säger att de "kör Agile", men i praktiken bara har vattenfallstruktur med lite post-its på en vägg eller whiteboard någonstans.)
Skulle jag peka på en designfrustration jag har så är det nog tendensen att plocka färdiga regelsystem och sen göra sämre versioner av dem till sitt egna spel, istället för att utforska regler som en intressant beståndsdel av en helhet. Men faktum är att jag läser rätt många såna här PbtA-spel, utan intention att spela dem, helt enkelt för att de brukar kunna belysa inspirerande saker. Så att kalla det en designfrustration hade nog varit att överdriva.
Jag är mer frustrerad över tendensen många har att likställa "sak jag inte gillar" med "dålig design". För så behöver det ju inte alls vara.