Den bara ”bra” karaktären

[God45]

Okej, så jag har sett det här en massa och funderat en del. Så nu tänker jag säga dumma saker på internet och hoppas att någon säger något vettigare.

Jag har sett en hel del ”bra” karaktärer som spelaren eller deras spelledare är väldigt nöjda med. Dessa är karaktärer som eftersträvar psykologisk realism så de består, i min läsning, av minnen och känslor. Det påminner om hur prestige tv karaktärer är designade. Alltså, hur karaktären är i spel kan 100% härledas till deras trauman, händelser i deras liv och deras känsloliv. Det är väldigt mycket ”terapeut tänk” bakom det är min läsning. Det är noll black box, det är noll ”Den här karaktären har en x faktor” och det är mycket mer att karaktärerna bara är ett pussel som en psykolog skulle kunna lägga ihop.

Och jag avskyr det! Jag inser att det här är okej, det är till och med ”bra”. Men det känns extremt fejk. Det känns fejk när de gör det på tv också, men det är ännu mer frustrerande när jag behöver stå ut med det i en hel rollspelskampanj och inte bara kan byta program. Jag har mycket hellre en ytlig karaktär än den här typen av konstruerat djup som saknar mänsklighet. Krogark barbaren känns i alla fall inte som om han är från the uncanny valley fast för personligheter.

 

[Rymdhamster]

Vad exakt är det som stör dig? Under spel, alltså?

Är det att dessa karaktärer blir för förutsägbara för dig?

 

[God45]

Vad exakt är det som stör dig? Under spel, alltså?

Är det att dessa karaktärer blir för förutsägbara för dig?

Jag tror det är att det aldrig känna äkta eller som att karaktären är mer än summan av sina bitar.

 

[Rymdhamster]

Jag tror det är att det aldrig känna äkta eller som att karaktären är mer än summan av sina bitar.

Vad är det med Krogark barbaren som känns äkta, menar du?

 

[Mogger]

Jag tror inte att jag förstår. Om spelaren är genuint nöjd och intresserad av att utforska RP:n är väl allt frid och fröjd? Väl i spel kommer den ju utmanas och allt kommer inte vara så tydligt när man ställs inför svåra val. Vad är det som känns "konstruerat"?

 

[Cybot]

Jag tror att jag fattar vad @God45 stör sig på.

Karaktären känns syntetisk. Det är som att beskriva ett ansikte med att det har två ögon, en näsa, en mun osv. Men, iom att man bygger upp karaktären på det här sättet, utan artisteri, så blir den bara en android liknelse av en karaktär som saknar alla de mikroskopiska detaljer som är för små för att man ska kunna beskriva vad som är fel, men som man hade fått med gratis om karaktären hade varit organiskt framväxt. Djup uncanny valley.

Krogark barbaren är som ett tecknat ansikte. Det saknar detaljerna, men det känns som en bättre representation då den inte får de mikroskopiska detaljerna fel så det blir ingen uncanny valley effekt.

 

[Mogger]

Men, iom att man bygger upp karaktären på det här sättet, utan artisteri, så blir den bara en android liknelse av en karaktär som saknar alla de mikroskopiska detaljer som är för små för att man ska kunna beskriva vad som är fel, men som man hade fått med gratis om karaktären hade varit organiskt framväxt. Djup uncanny valley.

Fast, är inte lösningen att inte beskriva karaktären så artificiellt då? Man behöver ju inte reducera den till en simpel stereotyp för det. Det måste ju finnas andra vägar att gå?

 

[Zeedox]

Det här är varför jag inte gillade andra halvan av boken Dune - karaktärerna kändes som torra urverk.

Samma sak är dock kul i andra medier, speciellt tidsresehistorier, där huvudpersonen kan göra en liten putt (undvika eller orsaka ett trauma) och offerkaraktären blir påverkad på ett förutbestämt sätt. Kan också vara kul i prologhistorier där man dunkar in ”orsaken” till karaktärernas framtida beteende.

 

[Cybot]

Fast, är inte lösningen att inte beskriva karaktären så artificiellt då? Man behöver ju inte reducera den till en simpel stereotyp för det. Det måste ju finnas andra vägar att gå?

Om vi ska reducera God45s argument till sina logiska beståndsdelar så är ju argumentet att A<B<C där A är syntetiska karaktärer, B är stereotyper och C är "Något annat".

 

[EvilSpook]

Karaktären känns syntetisk. Det är som att beskriva ett ansikte med att det har två ögon, en näsa, en mun osv. Men, iom att man bygger upp karaktären på det här sättet, utan artisteri, så blir den bara en android liknelse av en karaktär som saknar alla de mikroskopiska detaljer som är för små för att man ska kunna beskriva vad som är fel, men som man hade fått med gratis om karaktären hade varit organiskt framväxt. Djup uncanny valley.

Jag fattar ändå inte. Alla personer i spel kommer väl vara syntetiska mer mer eller mindre underbyggda egenskaper, utseenden, och erfarenheter som bygger på infall, modeller, stereotyper eller nödlösningar eller andra slumpmässiga inspirationskällor. Endast fragment kommer ju vara organiskt format (i spel) med person i kombination med miljö och socialt sammanhang?

För mig känns lite "psykologisk teoribildning" som en hyfsad utgångspunkt ändå? Åtminstone jämfört med "Dvärgen Florin är barsk och hatar orcher och alver". Om karaktärer som känns syntetiska är problemet skulle jag undvika rollspel helt?


//EvilSpook

 

[Rymdhamster]

Jag grunnar om inte lösning här kan vara för spelarna att helt enkelt inte berätta om karaktärernas bakgrunden och trauman för God45 =D

 

[Cybot]

Men lämnar psykologisk teoribildning utrymme för artisteri? God45 nämnde "X-factor" och "black box". Har svårt att säga något just nu om X-factor, men Black box är ju De okända utrymmena. Utrymmena för utforskning, artisteri eller där frågan på "Varför" helt enkelt är "Därför" utan medveten motivation, utan endast för att det kändes undermedvetet rätt.

Precis som att en äventyrskarta blir sämre om den har med alla detaljerna och inte har några områden som bara är "here be dragons".

Var är utrymmet i Psykologisk teoriskapade karaktärer för den undermedvetna kreativiteten?

P.S: Eller för den delen, var är utrymmet för irrationell bleed?

 

[Mogger]

Jag tror att det var psykologisk realism som ställde till det för mig. Vi pratar alltså om en lite mer nyanserad schablonbild än Karag Barabaren, men fortfarande en stereotyp utan mänskligt utrymme? Ja, sådant är ju trist. Gör folk så alltså?

 

[Swedish Chef]

Men lämnar psykologisk teoribildning utrymme för artisteri? God45 nämnde "X-factor" och "black box". Har svårt att säga något just nu om X-factor, men Black box är ju De okända utrymmena. Utrymmena för utforskning, artisteri eller där frågan på "Varför" helt enkelt är "Därför" utan medveten motivation, utan endast för att det kändes undermedvetet rätt.

Precis som att en äventyrskarta blir sämre om den har med alla detaljerna och inte har några områden som bara är "here be dragons".

Var är utrymmet i Psykologisk teoriskapade karaktärer för den undermedvetna kreativiteten?

P.S: Eller för den delen, var är utrymmet för irrationell bleed?

Ja, psykologisk teori bildning lämnar stort utrymme för artisteri skulle jag säga. Om jag förstår God 45:s problem här är att personer skriver rollpersoner vars alla handlingar behöver förklaras utifrån tidigare trauman och erfarenheter. Om människor verkligen funkade så hade arbetet för oss psykologer varit betydligt lättare än vad det är. Problemet som jag ser med den här rollpersonen är att den är logisk, människor är inte logiska de är kaos. Erfarenheter formar tillvinns del vem en människa blir men det är inte den enda förklaringen. Faktorer som temperament, uppväxtmiljö, anknytningsstil samarbetar för att skapa hur en människa reagerar.

För att använda en sci-fi referens det är nästan omöjligt att lista ut hur en enskild människa ska agera, det går dock hyfsat att förutsäga grupper.Problemet är att folk tror sig veta hur saker kommer fungera och tar det som sanningar typ alla som varit med om ett trauma får PTSD. Olika personer reagerar olika på liknande upplevelser.

 

[God45]

Jag tror att jag fattar vad @God45 stör sig på.

Karaktären känns syntetisk. Det är som att beskriva ett ansikte med att det har två ögon, en näsa, en mun osv. Men, iom att man bygger upp karaktären på det här sättet, utan artisteri, så blir den bara en android liknelse av en karaktär som saknar alla de mikroskopiska detaljer som är för små för att man ska kunna beskriva vad som är fel, men som man hade fått med gratis om karaktären hade varit organiskt framväxt. Djup uncanny valley.

Krogark barbaren är som ett tecknat ansikte. Det saknar detaljerna, men det känns som en bättre representation då den inte får de mikroskopiska detaljerna fel så det blir ingen uncanny valley effekt.

Ja, exakt detta.

 

[God45]

Det här är varför jag inte gillade andra halvan av boken Dune - karaktärerna kändes som torra urverk.

Samma sak är dock kul i andra medier, speciellt tidsresehistorier, där huvudpersonen kan göra en liten putt (undvika eller orsaka ett trauma) och offerkaraktären blir påverkad på ett förutbestämt sätt. Kan också vara kul i prologhistorier där man dunkar in ”orsaken” till karaktärernas framtida beteende.

Ja, Dune är ett bra exempel! Karaktärerna känns på det här sättet bitvis.

 

[God45]

Men lämnar psykologisk teoribildning utrymme för artisteri? God45 nämnde "X-factor" och "black box". Har svårt att säga något just nu om X-factor, men Black box är ju De okända utrymmena. Utrymmena för utforskning, artisteri eller där frågan på "Varför" helt enkelt är "Därför" utan medveten motivation, utan endast för att det kändes undermedvetet rätt.

Precis som att en äventyrskarta blir sämre om den har med alla detaljerna och inte har några områden som bara är "here be dragons".

Var är utrymmet i Psykologisk teoriskapade karaktärer för den undermedvetna kreativiteten?

P.S: Eller för den delen, var är utrymmet för irrationell bleed?

Ja! Detta! Bra skrivna karaktärer behöver det där extra som inte bara är en bit för att psykologiskt förklara saker.

 

[God45]

Ja, psykologisk teori bildning lämnar stort utrymme för artisteri skulle jag säga. Om jag förstår God 45:s problem här är att personer skriver rollpersoner vars alla handlingar behöver förklaras utifrån tidigare trauman och erfarenheter. Om människor verkligen funkade så hade arbetet för oss psykologer varit betydligt lättare än vad det är. Problemet som jag ser med den här rollpersonen är att den är logisk, människor är inte logiska de är kaos. Erfarenheter formar tillvinns del vem en människa blir men det är inte den enda förklaringen. Faktorer som temperament, uppväxtmiljö, anknytningsstil samarbetar för att skapa hur en människa reagerar.

För att använda en sci-fi referens det är nästan omöjligt att lista ut hur en enskild människa ska agera, det går dock hyfsat att förutsäga grupper.Problemet är att folk tror sig veta hur saker kommer fungera och tar det som sanningar typ alla som varit med om ett trauma får PTSD. Olika personer reagerar olika på liknande upplevelser.

Ja! Så här! Det är som att karaktärerna är byggda så man skulle kunna läsa deras tankar om man vet alla deras trauman. Och det känns inte bra i spel. Och det känns inte ”äkta”.

 

[krank]

Jag antar att det beror på vilken spelstil man har. När jag skapar en karaktär med bakgrund, trauman, minnen etc så är det ju inget jag skapar för de andra kring bordet alls. Det finns ingen anledning för dem att bry sig om min karaktärs inre liv i 99% av tiden kring spelbordet. Det är inte som att vi sitter och byter tragiska backstories. Vi är där för att Göra ett Uppdrag™! Klara ett Äventyr™! Så länge karaktärens drivkrafter ger hen en anledning att 1) hänga med de andra och 2) lösa äventyren så är det ju skitsamma för resten av gruppen. De ser ju bara vilka beslut som fattas och hur karaktären agerar. Så jag förstår inte riktigt på vilket sätt andra kring bordet skulle uppleva denna "uncanny valley"-effekt…

Jag tar för egen del mycket hellre en "översimulerad" uncanny valley-karaktär än en endimensionell karikatyr, mest för att den senare blir så otroligt svår och dessutom inte så kul att spela. Men då har ju jag också en ganska stark misstro mot saker som "intuition" och "x-faktorer" och så vidare. Ska jag klara av att improvisera behöver jag grejer att grunda improvisationen i. I rollspel grundas visserligen nästan all improvisation i Äventyret™ snarare än karaktärens inre liv, driftkrafter eller annat sånt, men ändå – ska det hållas på och fattas beslut och ageras utifrån personlighet vill jag inte bara göra det på magkänsla.

Sedan landar jag väl kanske i mitten då – jag skapar gärna en karaktär med sammanhängande inre känsloliv etc, men det gör ju inte att alla beslut nödvändigtvis blir förutsägbara. När jag spelar försöker jag ju vara rollpersonen, känna mig som den, och fatta beslut inifrån den så mycket jag kan. Ibland blir det absolut överraskande eller motsägelsefulla beslut som fattas, för att det känns rätt i stunden. Men jag vill absolut ha en grund att stå på först.

 

[Mogger]

Ja! Så här! Det är som att karaktärerna är byggda så man skulle kunna läsa deras tankar om man vet alla deras trauman. Och det känns inte bra i spel. Och det känns inte ”äkta”.

Jag brukar uppmuntra mina spelare att skapa RP som har motstridiga intressen. Med sig själva då alltså. En enkel formel är:

1. Vad vill du uppnå?
2. Varför kan du inte uppnå det?

Typ:
1. Jag vill bli befodrad.
2. Jag tycker chefen är ett as och jag berättar det för alla på jobbet.

En annan grej som funkar bra är den typ av destruktiv metavaluta som många indiespel har. Dessa, anser jag, symboliserar människans irrationella natur. Du har allt du vill framför dig, men istället väljer du att vara otrogen med grannens son. Människor är intressanta för att vi är helt dumma i huvudet