Jag blev ju lite personlig i min förra spelrecension och denna gång måste jag bli ännu mer personlig.
När jag var fem år och bodde i ett radhusområde i Luleå började tv-spel bli populärt bland oss ungar. Ingen av oss hade ett tv-spel än, men min kompis föräldrar hyrde till honom då och då. Det var nästan alltid ett Sega Master System som hyrdes och jag tyckte spelen var rätt underhållande utan att vara riktigt såld. En dag hyrdes dock ett spel som verkligen hänförde mig, nämligen
Alex Kidd in Miracle World. Jag minns inte exakt vad som fick mig att fastna för spelet, men efter besöket hos kompisen sprang jag hem till mamma och pappa och skrek att vi MÅSTE MÅSTE MÅSTE köpa ett Sega med Alex Kidd!!! Efter mycket tjat gjorde de mig till viljes och vips var jag den första i vårt kompisgäng att ha ett eget tv-spel!
Det låter ju som en solskenshistoria, men inget kunde vara längre från sanningen. För vad jag inte upptäckt när jag spelade
Alex Kidd in Miracle World hos kompisen var hur förbaskat överjävligt svårt spelet var. Men det blev jag varse hemma må ni tro! Snörpliga dödsögonblick och Game Over-skärmar avlöste varandra och femåriga Franz blev ibland hysteriskt arg men oftast otröstligt ledsen när han spelade och dog gång på gång. Konceptet hög svårighetsgrad var ju främmande för mig, så jag var övertygad om att jag dog så ofta för att jag inte dög och var dålig. Föräldrarna försökte förtvivlat hjälpa till, men då de var ännu sämre än mig på spelet var de inte till mycket nytta.
Som om detta inte vore nog började mina vänner nu tigga sig till spelkonsoler av sina föräldrar. Problemet var verkligen att alla, verkligen alla, köpte sig en Nintendo 8 bitars istället för en Sega Master System. Det innebar att alla glatt kunde bytlåna spel med varandra och avnjuta fantastiska upplevelser som
Super Mario,
Metriod,
Mega Man,
Probotecor etc. Kvar satt jag med mitt enda spel. Ett spel som jag en gång varit så fäst vid, men som numera bara gjorde mig arg och ledsen. Det fanns bara en sak att göra. Gå till föräldrarna och säga att vi MÅSTE MÅSTE MÅSTE köpa ett Nintendo!! Som tur var hade jag faktiskt lite pengar på ingång. Pappa var skådespelare och jag hade haft en liten roll i en av hans pjäser. Pengarna därifrån tillsammans med pengarna för Segat vi sålde räckte till ett begagnat Nintendo och några spel. Jag sade då hej då till Alex Kidd och var överlycklig över att aldrig behöva befatta mig med det vämjeliga spelet igen.
Nu spolar vi fram till 2024. Jag är numera 40 år och vad gäller tv-spel lirar jag mest på min Nintendo Switch. För några dagar sedan upptäckte jag att en remake på
Alex Kidd in Miracle World fanns att köpa på rea. Jag bestämde mig för att köpa spelet och klara det, som en liten tjänst till femåriga Franz.
Och jag kan lätt förstå varför spelet gjorde femåriga Franz så ledsen. Svårighetsgraden är hög, men framförallt är kontrollen väldigt bråkig. Man glider väldigt mycket när man hoppar och det är svårt att avgöra vart man landar när man hoppar. Det känns typ som att varje bana är en isbana. Detta blir ett smärre helvete och leder till att det mer ofta än sällan känns sjukt orättvist när man dör. Till synes enkla hopp kan vara helt förödande. Lägg därefter till ett begränsat antal liv och inga continiues så har du ett perfekt recept för frustation. Jag tappade humöret mer än en gång när jag spelade, något som typ aldrig händer vanligtvis när jag spelar, och jag började mer och mer förstå femåriga Franz; hur ett barn, eller någon över huvud taget som inte är masochist, övergår mitt förstånd.
Här kom dock en av de nya funktionerna i remaken till räddning. Det går nämligen att ställa in så att man får obegränsat liv och generösa checkpoints. Det kanske låter fuskigt att använda sig av en sån här funktion. Men jag känner att spelet fuckade upp mig när jag var liten, så det är inte mer än rätt att jag nu får fucka upp spelet
Så med den här funktionen klarade jag spelet och det kändes faktiskt som att jag gav mitt unga jag lite återupprättelse.
Men spelet i sig då. Det är ett plattformsspel. Man hoppar över hinder, krossar block och boxar fiender. Allt känns dock ganska basic och rätt förlegat. Framförallt tar de oprecisa kontrollerna bort mycket av nöjet. Två saker ger lite spelglädje. För det första är vissa banor lite kreativt utformade, där en ”vanlig” bana oväntat kan övergå till en vattenbana. Inget märkvärdigt idag, men där och då var det häftigt. Vidare kan Alex under spelets gång köpa olika fordon, exempelvis en motorcykel eller helikopter. Dessa fordon är faktiskt rätt kul då de helt förändrar sättet man tar sig an banan.
Spelets bossar är verkligen ett kapitel för sig. Istället för att ta dig an dem på klassiskt vis besegrar man de allra flesta genom en match sax påse sten! Detta är så otroligt dumt att jag faktiskt tycker det är lite roligt.
Så, förutom obegränsat liv och generösa checkpoints, vad mer erbjuder remaken? Bland annat upphottad grafik och soundtrack. Och här vill jag verkligen ge en eloge! Spelet i sin nya form är väldigt vackert! Dels är miljöerna stämningsfulla men även karaktärer osar av personlighet. Som jag förstått det så har det även lagts till saker man kan samla på, belöningar man kan uppnå etc. Det är dock inget som intresserar mig nämnvärt så jag har inte grävt djupare i detta.
Trots att spelet är snyggt och att remaken är ambitiös kan jag inte rekommendera detta. Det är rätt förlegat och den omtalade kontrollen tar bort mycket som hade kunnat vara kul. Det finns absolut bättre plattformsspel att köpa. Jag personligen är ändå nöjd med köpet då jag fick sätta punkt för något som varit oavslutat i 35 år