WRNU:s filmklubb 2024 v36

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v36 2024 – #607 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[wilper]

Jag såg Axel F.
Gud vad jag ångrar mig.

Det skall erkännas att den är bättre än Snuten i Hollywood III, men det är ju OTROOOOOLIGT lågt hängande frukt.

Den får två stjärnor för jag kämpade mig kvar till eftertexterna. De jobbigaste två stjärnorna jag delat ut, hade man inte fått enstaka ögonblick med Eddie Murphy längs vägen hade jag stängt av efter en halvtimme och filmen hade fått den enda stjärnan den egentligen förtjänar.

 

[Bolongo]

Varit och sett Beetlejuice Beetlejuice.

3+/5 i betyg.

Motivering? Tja, alltså det är en uppföljare till en film som när den kom var nyskapande på många sätt. Nya idéer, nya kombinationer av tekniker, ny stil. Ingenting av det är nytt andra gången. Det är mer av samma. Tim Burton har det inte i sig att komma på några nya nya idéer. Men det är väldigt, väldigt kompetent gjort "mer av samma". Så där mysigt hemtamt, och jag skrattade till och med ett par gånger. Mest åt The Soul Train, för jag är gammal och gillar referenser till saker som är ännu äldre.

 

[krank]

Förra veckan såg jag Rise of the Planet of the Apes. Det var en okej film med snygga effekter men en extremt förutsägbar story. Den räddades lite av att åtminstone utspela sig i modern miljö och att ha en grundplot som ändå handlade om hur en underklass gör revolution, även om denna plot blev klart sämre av att underklassen på leninistiskt vis behövde ledas av ett avant garde etc.

Jag var lite skeptisk till att fortsätta kolla på den här filmserien men valde ändå att lägga två timmar på att ge Dawn of the Planet of the Apes en chans.

Den är snygg – miljöerna är snygga, aporna är väldigt välanimerade. Den är välskådespelad.

Den är också ofantligt tråkig.

Alltså, det finns många sätt en film kan intressera mig på. Den kan till exempel ha en estetik jag gillar, eller ett fränt soundtrack. Den kan ha snygga specialeffekter, vilket då framför allt funkar om estetiken är intressant. Den kan ha ett idémässigt intressant innehåll, genom att presentera nya idéer eller gamla idéer ur ett nytt perspektiv eller med en ny twist.

Den här filmen har i princip inget av det. Apor i sig är inte, för mig, intressanta. Postapokalyps är inte, för mig, särskilt intressant. Då återstår bara idéerna, och tyvärr är den här filmen exakt lika förutsägbar som den första filmen. Och den här har inte ens en intressant grundplot; det är bara samma gamla… "det finns två grupper, i båda grupperna finns vanligt folk + snälla typer som aktivt verkar för fred + arga elaka typer som bara vill ha krig". Gissa om det blir krig. Gissa huruvida de elaka arga typerna är de som via en kombination av paranoia/rädsla och makthunger eskalerar konflikter så det blir krig. Gissa om krig utbryter precis när allt ser ut att gå bra. Jag räknar det fan inte ens som spoilers; det här är liksom bara tråkig konfliktplot 1A.

Och givetvis säger plotten ingenting alls om riktiga krig. I den världsbild som den här plotten speglar så blir det krig pga enskilda rötägg som har fel och agerar emotionellt och eskalerar. Det finns ingen materiell analys, ingen vidare tanke om att krigshetsare existerar i ett system som producerar dem – det närmaste vi kommer är att de såklart har personliga dåliga erfarenheter av den andra sidan. Så ja, det här är såklart en film om krig med en naiv, idealistisk och individualistisk syn på historiska skeenden.

Och jag tänker inte säga att det är en dålig film. Gillar man apor, gillar man postapokalyps, gillar man den här specifika storyn som regurgiteras här eller om man på något sätt lyckats undvika att se eller läsa den tidigare, så tänker jag att man kan få ut mycket av att se den. För mig blev det däremot mest bara "meh".

BETYG: 3−/5


Åh, en sak: Ettan hade ändå en grej som var lite förvånande: Att Koba, den fula och ärrade apan, inte var ond och dålig och saboterade, utan istället bara joinade revolutionen utan större omsvep. Att en ful och ärrad person med trauma fick vara helt vanlig med-revolutionär var ändå lite skönt.

Gissa vilken apa det är som är den onda dåliga dumma krigshetsaren.

För är man ful så måste man också vara ond. Såna är reglerna.

 

[Franz]

Förra veckan såg jag Rise of the Planet of the Apes. Det var en okej film med snygga effekter men en extremt förutsägbar story. Den räddades lite av att åtminstone utspela sig i modern miljö och att ha en grundplot som ändå handlade om hur en underklass gör revolution, även om denna plot blev klart sämre av att underklassen på leninistiskt vis behövde ledas av ett avant garde etc.

Jag var lite skeptisk till att fortsätta kolla på den här filmserien men valde ändå att lägga två timmar på att ge Dawn of the Planet of the Apes en chans.

Den är snygg – miljöerna är snygga, aporna är väldigt välanimerade. Den är välskådespelad.

Den är också ofantligt tråkig.

Alltså, det finns många sätt en film kan intressera mig på. Den kan till exempel ha en estetik jag gillar, eller ett fränt soundtrack. Den kan ha snygga specialeffekter, vilket då framför allt funkar om estetiken är intressant. Den kan ha ett idémässigt intressant innehåll, genom att presentera nya idéer eller gamla idéer ur ett nytt perspektiv eller med en ny twist.

Den här filmen har i princip inget av det. Apor i sig är inte, för mig, intressanta. Postapokalyps är inte, för mig, särskilt intressant. Då återstår bara idéerna, och tyvärr är den här filmen exakt lika förutsägbar som den första filmen. Och den här har inte ens en intressant grundplot; det är bara samma gamla… "det finns två grupper, i båda grupperna finns vanligt folk + snälla typer som aktivt verkar för fred + arga elaka typer som bara vill ha krig". Gissa om det blir krig. Gissa huruvida de elaka arga typerna är de som via en kombination av paranoia/rädsla och makthunger eskalerar konflikter så det blir krig. Gissa om krig utbryter precis när allt ser ut att gå bra. Jag räknar det fan inte ens som spoilers; det här är liksom bara tråkig konfliktplot 1A.

Och givetvis säger plotten ingenting alls om riktiga krig. I den världsbild som den här plotten speglar så blir det krig pga enskilda rötägg som har fel och agerar emotionellt och eskalerar. Det finns ingen materiell analys, ingen vidare tanke om att krigshetsare existerar i ett system som producerar dem – det närmaste vi kommer är att de såklart har personliga dåliga erfarenheter av den andra sidan. Så ja, det här är såklart en film om krig med en naiv, idealistisk och individualistisk syn på historiska skeenden.

Och jag tänker inte säga att det är en dålig film. Gillar man apor, gillar man postapokalyps, gillar man den här specifika storyn som regurgiteras här eller om man på något sätt lyckats undvika att se eller läsa den tidigare, så tänker jag att man kan få ut mycket av att se den. För mig blev det däremot mest bara "meh".

BETYG: 3−/5


Åh, en sak: Ettan hade ändå en grej som var lite förvånande: Att Koba, den fula och ärrade apan, inte var ond och dålig och saboterade, utan istället bara joinade revolutionen utan större omsvep. Att en ful och ärrad person med trauma fick vara helt vanlig med-revolutionär var ändå lite skönt.

Gissa vilken apa det är som är den onda dåliga dumma krigshetsaren.

För är man ful så måste man också vara ond. Såna är reglerna.

För länge sedan började jag se denna film, men stängde av efter en kvart. Jag tänkte att jag vet exakt vad som kommer hända, det är så himla uppenbart från början, ska jag verkligen ägna två timmar åt detta? Så jag stängde av. Sen fick jag höra en massa hyllningar från alla håll och kanter om hur bra filmen var. Och ibland har jag funderat på om jag borde ge den en chans. Men den är alltså precis så förutsägbar som jag trodde?

 

[krank]

Men den är alltså precis så förutsägbar som jag trodde?

Ja.

Jag har försökt läsa mig till vad det är folk gillar så mycket med den, men i slutänden handlar det nog mest om att folk uppskattar den känsla de får när de ser den, medan jag mest bara… inte känner så mycket.