Jag tänkte försöka mig på att skriva ihop lite tankar om just val av rustning och vapen baserat på annat än skydd och skada. Vet inte riktigt när jag kommer dig dock
Men, en grej som ställer till det i rollspel är att man tänker sig att rollpersonerna jämnt och ständigt går omkring i sin rustning. I alla fall så fort man är utanför stadsmurarna.
Det gör man inte normalt utan bara om det är en reell risk för strid. Skulle man gå omkring med rustningen hela tiden så sliter man på remmar, nitar och snörningar. Ju mer avancerad rustning (plåt) desto mer snörningar, remmar och nitar är det som kan slitas ut. En vanlig gambe kan man alltid ha på sig om det inte är för varmt och man inte har något emot att se anskrämlig ut.
Att gå omkring med rustning i civiliserade trakter kan också ses som ett hotfullt beteende.
Så, för äventyrare är det viktigt att rustningar går att packa och transportera någorlunda lätt. Riddare hade normalt med sig flera hästar varav ett par bar på packning. Dessutom hade de väpnare som tog hand om allt. Äventyrare har oftast inte den lyxen.
De flesta äventyrare behöver något robust som håller för lång tids slitage utan att man behöver besöka en rustsmed emellan. Man ska liksom inte välja Ferrarin om man ska ut på dåliga skogsvägar.