Hur dödar vi rädslan att göra fel?

[entomophobiac]

Spelledare som känner sig osäkra på att göra rätt. Spelare som inte vet om de spelar "tillräckligt bra". Mercer Effect (att spelare upplever att rollspelandeet inte blir lika bra som Critical Role, för att de jämför sig själva med Matt Mercer, och därför studsar bort från rollspel). Deltagare som frågar om de "gjorde rätt" efter en samberättad session.

I många olika sammanhang har jag stött på en sorts ängslighet i hobbyn. Inte bara nyligen, med tanke på Mercer Effect etc., utan egentligen i omgångar under alla år.

Jag undrar om det finns något vi kan göra, som spelskapare, för att komma bort från detta? För att ge våra deltagare bättre självförtroende och mindre prestationsångest?

Skriva på ett annat sätt, förse folk med andra verktyg--vad?

 

[Sömniga Isaac]

Spelledare som känner sig osäkra på att göra rätt. Spelare som inte vet om de spelar "tillräckligt bra". Mercer Effect (att spelare upplever att rollspelandeet inte blir lika bra som Critical Role, för att de jämför sig själva med Matt Mercer, och därför studsar bort från rollspel). Deltagare som frågar om de "gjorde rätt" efter en samberättad session.

I många olika sammanhang har jag stött på en sorts ängslighet i hobbyn. Inte bara nyligen, med tanke på Mercer Effect etc., utan egentligen i omgångar under alla år.

Jag undrar om det finns något vi kan göra, som spelskapare, för att komma bort från detta? För att ge våra deltagare bättre självförtroende och mindre prestationsångest?

Skriva på ett annat sätt, förse folk med andra verktyg--vad?

Är inte det här ett väldigt mänskligt fenomen? Det existerar väl i alla former av hobbys där det finns en tanke att du måste utöva och prestera inför andra. Det tråkiga svaret för att komma över det blir då helt enkelt att skapa trygga utrymmen där du kan träna upp och exponeras för det obehagliga tillsammans med personer du litar på. Lite som du tränade upp förmågan att tala inför folk i skolan, du börjar i mindre grupp med folk du känner dig trygg med för att med tiden övergå till att höja utmaningen mer och mer.

Tror vi ska kasta blicken utanför hobbyn här och kika hur man gör i andra sammanhang där man ska prestera för att lyckas få människor att komma över sin ängslighet. En bra grund tror jag i vilket fall är att börja i att bygga en trygg relation till de du spelar med, för att därifrån bygga upp självkänslan i det egna hantverket. Då gärna en grupp som är vänliga, inte nödvändigtvis vänner, som även har förmåga att ge dig den återkoppling du behöver för att växa och ta för dig med i hobbyn.

 

[ceruleanfive]

Kanske några korta, välproddade, men mer realistiska actual plays med kommentatorspår, som visar att det inte behöver vara så avancerat och att det inte är någon fara om det blir fel (som på något magiskt sätt ska nå ut till folk).

 

[Genesis]

Jag tror att prestationsångest är en ganska naturlig del av att syssla med en aktivitet tillsammans med andra när man själv är ny. I min erfarenhet försvinner det med tiden, och handlar om trygghet. Dels trygghet i gruppen, att känna att folk inte dömer en, och dels trygghet i sig själv. När jag pratat med folk i Indierummet har många sagt att de kände sig osäkra i början, men folk som spelat vidare har kommit över det efter ett par år.

Det viktiga är att vara uppmuntrande och stöttande och inte sätta press på folk. Osäker på om man kan göra så mycket som spelskapare här annat än att tala om detta i texten. Jag tror inte att säkerhetstekniken som X-kort har någon påverkan på detta, till exempel.

Men kanske finns det någon specifik teknik; jag vet inte.

 

[entomophobiac]

Är inte det här ett väldigt mänskligt fenomen? Det existerar väl i alla former av hobbys där det finns en tanke att du måste utöva och prestera inför andra.

Jo, men vi spelar, läser, och skriver rollspel. Frågan är vad vi kan göra, med våra förutsättningar, för våra hobbyutövare. Vi kan inte lösa självförtroende som psykologiskt fenomen för alla överallt.

Ibland kan ju regler och mekanik vara ett svar exempelvis. Något som för- och nackdelar ledde till när vi började spela spel med sådana var att rollspelare som normalt var rättså obekväma med att spela ut sina karaktärer fick regler att luta sig mot som gav dem något att skylla på. Inte på det toxiska sättet, "min rollperson är sådan", utan, "min rollperson vågade inte gå in i den mörka grottan, för jag är en Coward och misslyckades med Willpower". Regler som något att skylla på.

Fate har också hjälpt till med improvisation i vissa fall, genom att ge regeltekniska fördelar för skapandet av Aspects. I en grupp mer matematiskt orienterade min/maxare har det kunnat leda till att de improviserar rätt friskt för att de vill få sina +2. Regler som något att uppmuntra med.

Kan också tycka att MC moves i Apocalypse World är lite av ett genidrag, eftersom de med enkla medel ("svara med en MC move när spelarna fokuserar på dig") skapar ett flöde i spel som är det flöde spelet önskar sig. Regler som riktlinjer till spelflödet.

Det är mer den typen av grejer jag tänker på! För sånt kan vi göra som spelmakare (och i "spelmakare" tycker jag oftast även spelledare ingår).

 

[Byzantane]

En session zero kan hjälpa till viss del i det här. Att prata om förväntningar och förhoppningar och vilken typ av spel en söker. Då kan också vara lättare att reflektera efter sessionerna om hur pass väl det möts upp.

Om man är den som är erfaren kan det vara en bra sak att vara öppet peppade, inte av personer i sig kanske för det kan bli en märklig dynamik men vara tydlig med att man hade roligt och ser fram emot att spela igen.

 

[Rickard]

Skriva på ett annat sätt, förse folk med andra verktyg--vad?

1. Övningar. Isbrytarövningar, övningar för att assistera varandra, övningar för att beskriva, övningar för att skapa mysterier, etc. Dessa kan man ha i session zero.

2. Ha saker på en lagom oseriös nivå hjälper också, för att slippa kravet på prestation. Jag känner att rollspelare glömmer bort med tiden det här med att spela kravlöst. Det är därför mitt mordmysterieskapar-spel har djurnamn på karaktärerna; just för att sänka kravet på att prestera bra.

3. Ha någon erfaren som kan hjälpa och assistera. Just "assistent"-rollen är något som saknas i rollspel, tyvärr.

 

[ceruleanfive]

1. Övningar. Isbrytarövningar, övningar för att assistera varandra, övningar för att beskriva, övningar för att skapa mysterier, etc. Dessa kan man kan i session zero.

Det här är något jag har diskuterat mycket på andra håll.

När jag spelade i band satt vi hemma och övade på våra instrument individuellt, sen dök vi upp och spelade musik tillsammans. När jag utövar kampsport kör vi en massa olika övningar med allt ifrån grundtekniker till urklippta sparringsituationer – vi slåss inte bara hela tiden.

I rollspel är det vanligaste att bara spela låtar/sparra tillsammans, utan separat övning. Man får göra sitt bästa för att lära sig och för att utvecklas i skarpt läge hela tiden.

 

[Sidd]

1. Övningar. Isbrytarövningar, övningar för att assistera varandra, övningar för att beskriva, övningar för att skapa mysterier, etc. Dessa kan man kan i session zero.

Det här MED tanken på att göra nya RP med relationer till varandra:
- att det finns ”riktlinjer” som SL planterar med tanke på kommande äventyrs miljö/tema.

Det sammanför RP och därmed spelarna och skapar en tryggare situation i spelar-gruppen som leder till tryggare rollspelsagerande.

Ser spelarna att RP kommer samarbeta skapas en trygghet runt bordet vilket borde vara bra utgångspunkt.

 

[entomophobiac]

- att det finns ”riktlinjer” som SL planterar med tanke på kommande äventyrs miljö/tema.

Det här går dock in på en annan sak jag sett i olika sammanhang. Arrade och spelledde på konvent en gång, och en av spelarna frågade flera gånger "spelar jag som du tänkt nu?" Det är en sån sak jag tagit med mig, för jag hade liksom inte tänkt något alls. Instruktionerna var lite halvvaga just för att idén någonstans var att det var upp till spelaren att springa med dem. Det var inte min bekräftelse som var tanken om ett mål, utan vår gemensamma upplevelse.

Jag tror att en SL med förväntningar och krav, exempelvis från äventyr eller kampanjer (mina ändå ständiga käpphästar), rentav kan orsaka del av prestationsångesten. Oj, nej, pajade jag ditt SL-flow nu? Gick jag mot någonting nu?

 

[Genesis]

Det här är något jag har diskuterat mycket på andra håll.

När jag spelade i band satt vi hemma och övade på våra instrument individuellt, sen dök vi upp och spelade musik tillsammans. När jag utövar kampsport kör vi en massa olika övningar med allt ifrån grundtekniker till urklippta sparringsituationer – vi slåss inte bara hela tiden.

I rollspel är det vanligaste att bara spela låtar/sparra tillsammans, utan separat övning. Man får göra sitt bästa för att lära sig och för att utvecklas i skarpt läge hela tiden.

Ja, och jag tror att det finns flertalet övningar man skulle kunna göra ensam. Jag har försökt ibland, men aldrig riktigt lyckats få en rutin. Det är ett väldigt intressant ämne!

 

[entomophobiac]

I rollspel är det vanligaste att bara spela låtar/sparra tillsammans, utan separat övning. Man får göra sitt bästa för att lära sig och för att utvecklas i skarpt läge hela tiden.

Kanske också går in i olika rollspelskultur? I Sverige är det framförallt SL som läser spel och sitter och smygrullar gubbar. Spelare har sällan ens några egna böcker.

I USA, i de grupper jag spelat, hade alla egna böcker och var ofta mer insatta i det spelade spelet individuellt. Det var mindre krav på SL att "kunna alla regler", exempelvis.

 

[Sidd]

Ja, och jag tror att det finns flertalet övningar man skulle kunna göra ensam. Jag har försökt ibland, men aldrig riktigt lyckats få en rutin. Det är ett väldigt intressant ämne!

Visst det är en trygghet för den enskilde att vara duktig och förberedd på nån aktivitet. Och förhoppningsvis är denne då även bra på att samarbeta runt detta med andra.
Dock så är inte så fallet alltid och till och med vanligt att folk som är bra på nåt kan vara svåra att umgås med tillsammans i grupp.

Jag var mer inne på att hitta gemensam aktivitet som skapar en trygg tillvaro tillsammans inför samarbete runt rollspelsbordets äventyrande.

 

[Arrikir]

Kanske några korta, välproddade, men mer realistiska actual plays med kommentatorspår, som visar att det inte behöver vara så avancerat och att det inte är någon fara om det blir fel (som på något magiskt sätt ska nå ut till folk).

Detta tror jag på! Kanske dessutom med spelledarens kommentarer: "Jag var jättenervös över äventyret", eller "detta var jag inte beredd att spelarna skulle göra"

 

[Genesis]

Kanske några korta, välproddade, men mer realistiska actual plays med kommentatorspår, som visar att det inte behöver vara så avancerat och att det inte är någon fara om det blir fel (som på något magiskt sätt ska nå ut till folk).

Virtual Play gjorde väl exakt detta, fast på engelska. Den var dock kortlivad, antagligen eftersom det krävs en jäkla massa jobb för att redigera avsnitten.

 

[ceruleanfive]

Virtual Play gjorde väl exakt detta, fast på engelska. Den var dock kortlivad, antagligen eftersom det krävs en jäkla massa jobb för att redigera avsnitten.

Ja, den absolut största och mest avgörande utmaningen blir ju just det som står inom parentes…

 

[God45]

Misslyckas en massa tills man lär sig att det inte är så farligt.

En gång lade jag ner hundratals timmar på att förbereda en bumbibjörnarna kampanj. Vi spelade en enda session och den sög.

 

[Frederik J. Jensen]

Me: What did you do in school today?
My daughter: Today we played dodge ball. We came second place.
Me: Did you have fun? Did anyone get hurt?
My daughter: Yes, I had fun. Nobody got hurt.
Me: Then you won.

 

[Frederik J. Jensen]

I recognise the feeling, this tension from wanting to do well, both from myself as game master but also from players new to the hobby.

Lowering expectations and trusting the game and the tools I've learned have helped me overcome my anxiety and to better enjoy playing. I have also with good result eased running a game with strangers at a con by taking a "how do I feel" around the table and being open about feeling tense about the game.

Somehow there is "more at stake" when we play roleplaying games and story games than say board games or a sports match. Why is it different?

 

[God45]

Om man aldrig misslyckas så är det för att man aldrig gör något. Ibland lär man sig något från att misslyckas men ibland lär man sig bara att man misslyckats. Men det är inte bergsklättring, ingen kommer dö eller bli skadad. Bara kör.