Hur dödar vi rädslan att göra fel?

[Christoffer]

Är det dåligt då, att känna nervositet och osäkerhet? Jag gör det ALLTID men det sporrar en att spela. Vad jag tror gör det hanterbart är dock det gamla klassiska:

1. Som spelledare är jag inge underhållare, jag är bara en spelare som kanske har lite andra ansvarsområden än övriga kring bordet.
2. Oavsett roll så bidrar ingen av oss med någon helhet, ingen hel karaktär, ingen helt sceninramning, ingen hel beskrivning, etc. Allt är en kombination av vad vi alla säger så jag själv behöver inte få allt att lyfta, jag kan säga en halv sak och andra säger andra saker och förhoppningsvis ges det liv genom den interaktionen.

Så typ, när vi öppnade första scenen nere på halvön där du @entomophobiac och dina barn fiskade i Fernaverken, det VAR nervöst och osäkert för jag spelade ju dina barn och såg dem växa och upptäckte vilka de var, precis som din karaktär. Och det är ju inget dåligt, det är väl bara en känsla utifrån vetskapen att allt kanske inte alltid kommer ges liv? Ibland faller saker också pladask. Men det är också ok.

Jag tror att vill man inte känna det så får man spela ett datorspel.

 

[entomophobiac]

Ibland faller saker också pladask. Men det är också ok.

Det håller jag alltså helt med om. Men hur förmedlar vi eller underlättar vi för den oerfarne att känna så med?

Lite kan jag uppleva att rollspel i allmänhet är rätt dåliga på att beskriva hur vi spelar, och att det är delvis däri viss prestationsångest kan uppstå.

 

[Genesis]

Den enda gången jag känner mig nervös och osäker nuförtiden är när jag skrivit ett spel och ska speltesta det. Jag vet inte om det är bra. Är det ett spel jag spelat förut så är det lugnt. Jag vet att det är bra och jag vet att jag är bra, och även när det går sämre än jag hoppats blir det alltid som allra värst en helt okej session. Jag har alldeles för mycket erfarenhet för att det ska misslyckas totalt om inte någon annan rakt av saboterar. Är det något jag inte skrivit så känner jag mig mindre ansvarig. Det blir mer ”Vi provar detta och ser om det är bra”.

När det gäller spelkonstruktion så är ju min grej mycket det spelledarlösa. Jag tror att det ger en mellannivå på nervositeten för nybörjare. Det är mer nervöst att spela ett spelledarlöst spel än att vara spelare i ett spelledarstyrt spel, men mindre än att vara spelledare.

 

[Christoffer]

Det håller jag alltså helt med om. Men hur förmedlar vi eller underlättar vi för den oerfarne att känna så med?

Lite kan jag uppleva att rollspel i allmänhet är rätt dåliga på att beskriva hur vi spelar, och att det är delvis däri viss prestationsångest kan uppstå.

Hur gör en gitarr det?

 

[ceruleanfive]

Hur gör en gitarr det?

En gitarr kan vi experimentera med hemma i lugn och ro innan vi lirar inför andra.

 

[Gurgeh]

Jag blir förbryllad av det, eftersom jag inte fått intrycket att folk har samma prestationsångest inför andra aktiviteter. Det är väl ingen som inte vill testa att spela fotboll eftersom han inte kommer att göra det lika bra som Messi?

Men jag antar att det är viktigt att trycka på att rollspel är en gruppaktivitet, precis som fotboll, eller brädspel som man spelar med sina kompisar. Det är inte en show, som Critical Role. Därför blir det ofta kul även om man inte gör det fantastiskt bra.

 

[ceruleanfive]

Jag blir förbryllad av det, eftersom jag inte fått intrycket att folk har samma prestationsångest inför andra aktiviteter. Det är väl ingen som inte vill testa att spela fotboll eftersom han inte kommer att göra det lika bra som Messi?

Idrott är inte lika blottande som kultur. Många känner presentationsångest inför att dansa, sjunga, spela teater, hålla tal, osv inför andra – så det är rimligt att det är motsvarande med rollspel.

 

[Christoffer]

En gitarr kan vi experimentera med hemma i lugn och ro innan vi lirar inför andra.

Fast jag tror ju inte inför andra är grejen, att göra det med andra är grejen och den kan vi inte ersätta med att dona runt hemma för sig själv. Men det fina är ju att det bara är att göra och så släpper det, och gör vi det med samma personer om och om igen kommer vi lära känna dem och deras uttryck och det kommer bli än roligare och lättare. Osv.

 

[Christoffer]

Jag blir förbryllad av det, eftersom jag inte fått intrycket att folk har samma prestationsångest inför andra aktiviteter. Det är väl ingen som inte vill testa att spela fotboll eftersom han inte kommer att göra det lika bra som Messi?

Haha, med ett gäng ungar som spelat fotboll, och i skiftande ålder från sex år och uppåt har det alltid funnits någon som brutit samman för att de inte är Messi. Så tror helt klart idrotten har sin version av det också.

 

[Quadrante]

Alltid sett rollspel som en frizon från det jag sett i idrott och tävlan.

 

[ceruleanfive]

Fast jag tror ju inte inför andra är grejen, att göra det med andra är grejen och den kan vi inte ersätta med att dona runt hemma för sig själv. Men det fina är ju att det bara är att göra och så släpper det, och gör vi det med samma personer om och om igen kommer vi lära känna dem och deras uttryck och det kommer bli än roligare och lättare. Osv.

”Med andra” är på många sätt ”inför andra”, tänker jag. Man vill inte uppfattas som dålig eller fånig.

Jag älskar också att rollspel låter en växa tillsammans med andra. Men det kan vara lite läskigt i början.

 

[zo0ok]

Om man kommer in i en ny grupp, eller sätter ihop en ny grupp, så finns det olika spelstilar

- fars/komedi, eller allvar
- dödligt eller mer avslappnat
- teater och inlevelse, eller mer torrt/tekniskt
- hur stort är utrymmet att improvisera utanför det som är nedskrivet innan
- rollpersonerna är lojala, eller kan sätta käppar i hjulen för varandra
- rollpersonerna är i huvudsak goda hjältar, eller rollpersonerna kan vara kriminella rövhål
- min-maxade rollpersoner, eller mer "realistiska" personer
- osv

Om en enda spelare väsentligt bryter mot vad gruppen i övrigt förväntar sig, på en enda punkt, så blir det ganska stora problem.

Den som är sammankallande spelledare, eller den som uppskattar och bryr sig om sitt rollspelande, har anledning att vara rädd, att spelarna inte drar åt samma håll. Ibland, som spelare, är det ju bara att lyssna på vad gruppen vill, marchera i takt och kanske ta en lite tillbakadragen roll tills man kommit i det. I andra avseenden är det svårt - rent prestionsmässigt - att passa in och bidra ifall gruppens förväntningar är ... för höga i förhållande till min förmåga.

Så mitt svar är egentligen att man ska sänka ambitionsnivån, sänka ambitionsnivån och sänka ambitionsnivån. Se hur det går. Anpassa sig. Pröva igen. Tills det blir roligt. Men jag är mycket medveten om att en del resonerar tvärt om och vill ha spel med höga krav.

 

[Genesis]

Lite kan jag uppleva att rollspel i allmänhet är rätt dåliga på att beskriva hur vi spelar, och att det är delvis däri viss prestationsångest kan uppstå.

Till viss del tänker jag att det lite är skillnad mellan aktiviteten rollspel och produkten rollspel. En hel del av rollspelandet har att göra med gruppen, och jag tror att det är lite orealistiskt och ineffektivt att försöka lösa allt med texten. Mycket handlar om gruppen, om hobbyutövandet, om communityn. De bitarna förbättras genom erfarenhet, samtal i gruppen, diskussioner med andra, spel på konvent, och så vidare.

Det betyder inte att man inte kan eller ska hjälpa till genom att skriva saker i rollspelstexten, men det kan aldrig vara mer än ett litet tips, något som pekar i en riktning. Det kan aldrig vara lösningen.

 

[EvilSpook]

Spelledare som känner sig osäkra på att göra rätt.

Jag har själv sällan (eller kanske aldrig?) upplevt nån prestationsångest kring rollspel. Så jag kanske är fel person att svara?

Men min gissning är att jag länge inte spelade med främlingar, utan bara folk jag kände ganska väl sen tidigare. Det kan jag tänka mig sänker ribban. Långt senare när jag kände att jag behärskade åtminstone vissa delar av rollspelandet väl, så var det inget stort steg att ta att börja spela även med helt okända.

Nån enstaka gång har jag kanske oroat mig för att inte riktigt göra förebilden rättvisa. Att mitt äventyr skulle göra våld på kanon, eller inte skulle kännas tillräckligt tematiskt när vi spelat kända IPn som Sagan om Ringen, Star Wars eller liknande, särskilt om nån eller några spelare varit kunniga inom materialet. Men i de fallen släppte det alltid så fort vi börjat spela.


//EvilSpook

 

[Mikl]

Det ligger en sorglig ironi i att de som mest ifrågasätter sig själva inte brukar vara de som mest behöver göra det, medan de som aldrig tycks ifrågasätta sig själva ofta är de som mest behöver göra det.

 

[Zeedox]

Jag har själv sällan (eller kanske aldrig?) upplevt nån prestationsångest kring rollspel. Så jag kanske är fel person att svara?

Men min gissning är att jag länge inte spelade med främlingar, utan bara folk jag kände ganska väl sen tidigare. Det kan jag tänka mig sänker ribban. Långt senare när jag kände att jag behärskade åtminstone vissa delar av rollspelandet väl, så var det inget stort steg att ta att börja spela även med helt okända.

Nån enstaka gång har jag kanske oroat mig för att inte riktigt göra förebilden rättvisa. Att mitt äventyr skulle göra våld på kanon, eller inte skulle kännas tillräckligt tematiskt när vi spelat kända IPn som Sagan om Ringen, Star Wars eller liknande, särskilt om nån eller några spelare varit kunniga inom materialet. Men i de fallen släppte det alltid så fort vi börjat spela.


//EvilSpook

Intressant! Jag är oändligt mer nervös att spelleda mina vänner och bekanta än främlingar. Med nya spelare är det mindre att förlora, och går det inte finns det tusen ursäkter och svepskäl (”vår stil var inte så kompatibel”, ”de var oförskämda”, ”de kunde inte reglerna”)

 

[Rickard]

...finns det tusen ursäkter och svepskäl (”vår stil var inte så kompatibel”, ”de var oförskämda”, ”de kunde inte reglerna”)

He will remember that.

 

[Zeedox]

He will remember that.

Ja, bra exempel! Förutom att Forged in the Dark är en lite svårare regelbas minns jag mig inte som så nervös. Även om jag dock hade träffat flera av de andra på konvent förut, så det blev lite mer bekant än totala främlingar.

Mest nervös där var jag nog inför att @entomophobiac skulle vara med eftersom vi pratat lite mer och jag vet att han har starka preferenser och åsikter.