Den sista kampanjen

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
(När man väl fått ett ryck är det väl lika bra att köra så långt rycket räcker)

Den vilda jakten, del 2

Rollpersonerna lyckas till slut jaga Dianas hejdukar på flykten, men inte innan dessa lyckats få fatt på Benni, Dankos brorson, och fört honom med sig.

Spegelspelarna är naturligt nog upprörda över det inträffade, och är benägna att lägga skulden på rollpersonerna, som trots allt lockade älvorna till sig. Våra hjältar behöver inte fundera länge innan de beslutar sig för att förfölja älvorna för att om möjligt återbörda Benni till sin familj. De ger sig av mer eller mindre omedelbart. Danko insisterar på att följa med dem, trots Chinins invändningar – han känner ett ansvar för sin brorson.

Sällskapet ger sig av, och snart lämnar de den mundana världen bakom sig och äntrar Älvalandet.

Älvalandet var en återkommande skådeplats för kampanjen, och jag hade återkommande problem med att skildra dess överjordiska natur. Som jämförelse kan vi läsa vad Terone-boken (s. 93) säger:

Allt är mer storslaget i Älvalandet ; färgerna är klarare, skogarna djupare, mörkret mer skrämmande och bergen mer avlägsna. Luften är berusande, det doftar honung och äpplen, fågelsången och insekternas surr är nästan öronbedövande. Himlen skimrar i osannolika färger, grönt eller havsblått, bakom framilande molntussar. Om kvällarna dränks ängarna i dimmor. som får eget liv. Inga städer skymmer vildmarkens skönhet, bara små jaktslott och paviljonger, lusthus och marknadsplatser, byar och trädhus, värdshus och ensliga vakttorn
Jag gjorde mitt bästa för att skildra denna överjordiskhet och anstormningen på sinnesorganen, men fick ganska snabbt lämna ämnet och låta det förbli implicit. Asteria drabbades dock på ett särskilt vis av Älvalandet. Detta var ju första gången hon återvände till sin hemvärld efter händelserna i Ang-Yerob som förvandlat henne till den älvacyborg hon nu var. Nu upptäckte hon att hennes dubbelnatur – hälften älva, hälften parateknologiskt monstrum – rimmade illa med Älvalandets väsen, och hon led av en molande känsla av att hennes kropp på något vis höll på att slitas i tu, att hon avvisades av den värld som en gång fött och vaggat henne. För Bennis skull bet hon dock ihop, och fortsatte framåt.

Hur som helst: På vägen träffar våra hjältar en talande hjort, av samma slag som Dianas hejdukars riddjur, som ger dem lite exposition. De får bland annat klarhet i ryttarnas identiteter, att de är tjänare åt Diana; att Månskensprinsen är försvunnen och att Diana tagit makten i hans frånvaro. Hjorten, som inte är något stort fan av Diana, slår följe med sällskapet för att vägleda dem.

Nästa möte blir med en flock vargar anförda av Rabus, vargarnas furste. Vargarna är hungriga och redo att gå till attack, men Chinin lyckas (med sina egenskaper Djurmästare och Jaktinstinkter) upprätta något slags band med rovdjursflocken, och slipper undan oskadda. Detta är inte sista gången vi möter Rabus och hans anhang.

Rollpersonerna anländer till slottet, och här inleds något slags smygigt grottkräl som jag har mycket suddiga minnen av. De tar sig i alla fall in i slottet via en tunnel som leder till fånghålorna, där de möter och fritar alven Arendel, som fängslats här efter att ha motsatt sig Dianas maktövertagande. De smyger sig genom slottet, träffar den sympatiska småfolkskvinnan Dalia som hjälper dem att hitta rätt, och kommer efter många om och men upp till en avsats utanför fönstret till Dianas festsal. Genom fönsterrutorna blir de vittnen till en hårresande scen.

Diana och hennes ryttare håller gille. Långbordet dignar av hjortstek och ölkrus, och i en snidad tron vid bordets långsida sitter Diana själv, en väldig alvkvinna med jaktuniform och hjorthorn. Från takbjälkarna hänger en bur och i den sitter Benni. När rollpersonerna tittar in, har Diana just satt sitt enorma armborst mot axeln och siktar mot buren.

Chinin tvekar inte, utan lägger omedelbart en pil på bågsträngen och avfyrar. @Bunny slår för anfall och får 10 i differens, vilket enligt mina husreglade stridsregler innebär omedelbar död för försvararen. Så blir Månskensprinsens jägmästarinna one-shottad innan hon hunnit yttra ett enda ord av de monologer jag förberett för henne, och Chinin ska hädanefter stoltsera med tillnamnet "Dianas bane" bland älvorna.

(I förbigående sagt kan det nämnas att Diana aldrig hade för avsikt att dräpa Benni där och då, vilket rollpersonerna också senare blev varse. Hon roade sig tvärtom med att skjuta armborstskäktor just vid sidan om pojken för att skrämma upp honom. Inget särskilt sympatiskt beteende, förstås, men kanske inte heller något som motiverade en såpass överilad reaktion).

Nu uppstår förstås pandemonium i festsalen, och snart är våra hjältar indragna i en strid på kniven, som bland annat involverar älvor som skiftar hamn till fåglar. Genom komplicerade manövrer lyckas de frita Benni och fly slottet, men inte innan de befriat Arendel och de andra älvorna i fängelsehålorna, som lovar dem att om möjligt skapa lite ordning och reda i den försvunne Månskensprinsens rike. Hur det går med dessa föresatser kommer vi att få veta tids nog.

Härnäst: Maskinstaden.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden
Den muterade magikerns ö tog två spelmöten i anspråk; Den vilda jakten tog tre. Kampanjens nästa kapitel, Maskinstaden, sträckte däremot makligt ut sig över tio spelmöten, och därmed etablerades ett mönster för resten av kampanjen. Nu var det slut på avgränsade äventyr, och istället skulle spelet komma att förlöpa som en kontinuerlig händelseutveckling där många trådar sammanvävdes och grep in i varandra. Det är väl egentligen så jag vill att rollspel ska vara, så det var kanske naturligt att jag föll in i det mönstret.

I och med Maskinstaden lämnar vi även Älvalandet bakom oss för en stund, och flyttar återigen vårt fokus till Terones angelägenheter och det pågående kriget mellan kejsaren och storfursten.

Prepp
Maskinstaden handlar om rollpersonernas vistelse i Virosio, långt borta i Kejsardömets östliga provins Irus Telsior. Om Virosio kan man läsa i Terone-boken (s. 32):

I Virosio fungerar ännu vissa delar av matförsörjningssystemen, så rostiga automater i järn och silver brukar jorden kring staden, och fyller magasinen och lagerlokalerna med säd. Men för varje år är det allt färre automater som lämnar lagringskamrarna, och man ser dem ligga som skrothögar vid vägkanterna och på fälten när skörden är avklarad. Tiden håller på att ta ut sin rätt även här.

Stadens bebyggelse utgörs mestadels av dystra torn och maskinhallar i svartnat och rostigt järn, med provisoriska påbyggnader från senare tid. Inte många människor trivs med att leva här, trots att den gamla tidens teknologiska under gör livet rätt enkelt och bekvämt, och lämnar mycket tid för studier och eftertanke. Storfurstens utsedde borgmästare har snudd på ingen makt alls ; istället är det vetenskapskollegiet som står för den reella makten, i och med att de har den största kunskapen om hur man manövrerar stadens maskineri. Föga förvånande fördömer kyrkan Virosio och dess invånare som ogudaktiga, och den gamla katedralen med dess spindelvävsliknande strävbågar och himmelssträvande spiror står öde och tom. Staden har blivit något av en tillflykt för oliktänkande, vetenskapsmän som rör sig utanför lagens råmärken, mekaniska domorider, landsflyktiga älvor och allehanda skumma element, och fungerar som en självstyrande stadsstat inom storfurstendömets gränser.
Det jag i första hand tog med mig från denna beskrivning var "Vetenskapskollegiet". Annars hade jag inte så mycket att förhålla mig till, förutom att jag ville
  1. Dra in storpolitiken på något sätt. Kejsaren och hovet hade ju slagit sig ned här nu, och den kejserliga närvaron kunde förväntas fresta på den befintliga maktbalansen. Samtidigt skulle Storfurstens blick oundvikligen riktas mot denna östliga utpost nu när fienden gjort den till sin bas, och kanske var inte alla i Virosio så glada över att ha hamnat i skottgluggen på detta vis.
  2. Skifta strålkastarljuset från Asteria, som ju varit den åtminstone nominella huvudpersonen i Den vilda jakten, och Chinin, som de facto tagit en ledande roll där (ett mönster som skulle återvända). Hektor skulle alltså få en mer ledande roll här. Jag fäste mig vid Hektors Drogberoende och Dödsdrift, och började så fantisera ihop en intrig där droger på något vis stod i centrum.
Några fler klipp från mina prepp-anteckningar följer. Vid denna punkt börjar de bli allt mer rudimentära.

* * *
Ankomsten till maskinstaden Virosio, kejsarens exilhuvudstad: Kejsarlojalisterna har en Drömbest som de försöker använda som ett sista desperat vapen, och kanske försöker de värva huvudpersonerna. Det kan bli uppror. De rebelliska stämningarna finns även här, och storfurstens agenter sår split.

En drogring plågar staden. En ung pojke söker sig till Chinin. Han lider. Hans familj driver värdshuset men hans far har dött i kriget och hans mor är inte sig själv sen hon började använda drogerna (detta avslöjar han inte för rollpersonerna inledningsvis, av skam). (Riktigt så blev det inte, som vi kommer att se – men grundmotiven överlevde)

Hektor dras till drogringen. Han uppvaktas av folket där som försöker övertyga honom om dess medicinska fördelar. Betalar honom i mer droger.

Drogerna försänker en i fantastiska drömmar, där man tycker sig uppleva de mest fantastiska ting man kan föreställa sig och lösningen på alla ens problem.

Drogerna fyller även ett mer sinistert syfte. De skapar intensiva drömmar som sedan samlas in av mystiska män med bruna kåpor och avlånga ansiktsmasker. En elektrisk lykta i en kedja, kopplad medelst slang till en ryggsäcksstor tank – när den hålls över de drömmande flimrar lyktan i många färger. I takt med att drömmarna samlas in förlorar människorna sin personlighet, sin fantasi och sina ambitioner, begär och förhoppningar. De blir tomma skal.

Drömmarna används för att föda Drömbesten, ett monstrum från Drömvärlden som hölls fånget djupt under det kejserliga menageriet. Nu förfogar Vetenskapskollegiet över besten, och vill använda den som ett sista vapen mot storfursten.

Kommunikatororden har agenter i staden. De försöker genomskåda och sabotera Vetenskapskollegiets plan. De tillhör en utbrytarfaktion inom orden som går storfurstens ärenden och tjänar som en gren av hans underrättelsetjänst. (Kommunikatororden är en mystisk sammanslutning, hälften diplomater, hälften underättelseagenter, som beskrivs på s. 102 i Terone-boken).

Koncept och Uppslag

Staden styrs från Vetenskapskollegiets högkvarter, som ligger i mitten av en labyrint. Denna labyrint är konstruerad för att förvilla inkräktare men även för att öppna en port till den verkliga Labyrinten, som Vetenskapskollegiet är intresserat av att utforska. Labyrinten kan också utnyttjas som en hemlig attackväg för att falla storfursten i ryggen. (Labyrinten är en av de parallellvärldar, jämte Älvalandet och Drömvärlden, som ligger nära Terone, och ett av de mer fascinerande uppslagen i detta världsbygge. Man kan läsa mer om den på s. 83 i Terone-boken).

Ett gatugäng/politisk upprorsrörelse vill att de hjälper dem att rädda sin man som blivit fängslad av drogerna.

Tluser och hans forskningsbas. (Tluser är en varelse som beskrivs i Terone, s. 109. Detta kom aldrig in i spel.)

En person som inte är en person, utan ett MÖNSTER av en person existerande i strukturfälten som på något sätt gjorts manifest i Terone: en ideal person, ett evigt mönster, tidlös och utan minnen eller drömmar; fullföljer evigt en komplex funktion utanför mänskligt förstånd. (Detta kom aldrig in i speltråkigt nog, för det var ju rätt coolt.)

Det finns en maskin där man kan sända människor 400 år in i framtiden! (Men inte komma tillbaka). (Detta kom heller aldrig in i spel och var nog, om jag minns rätt, snott rakt av från datorspelet Torment – Tides of Numenera.)
 
Last edited:

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,679
Location
Fallen Umber
Inte heller labyrinten i Vetenskapskollegiet kom i spel, väl? Men väldigt mycket bra idéer här! Och ambitiös prepp! Det är roligt att se det här från andra sidan, så att säga.

En annan reflektion är hur dåligt jag minns. Allt med Den vilda jakten var rätt suddigt, till exempel. När det gäller beskrivandet av Älvalandet tror jag att det kanske åtminstone efterhand gick lite rutin i det, av fullt naturliga orsaker, eftersom vi befann oss där så länge längre fram. Kanske var miljöerna mer mundan storskog än sagoskog, men där fanns i alla fall älvaelement nog.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Inte heller labyrinten i Vetenskapskollegiet kom i spel, väl?
Den kom i spel med besked! :gremlaugh:

En annan reflektion är hur dåligt jag minns.
Jag tycks å andra sidan ha välsignats (eller förbannats?) med ovanligt bra minne när det gäller händelseförlopp i rollspel. Det var mycket därför jag inte brydde mig om att föra logg över kampanjen i början. Jag tänkte "äh, jag minns ändå". Men jag är glad att jag började när jag väl gjorde det, för inget minne är så gott att det inte tappar en och annan detalj i en kampanj av den här omfattningen (och vid det här laget har jag förstås glömt både det ena och det andra).
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Ah, jag läste din beskrivning som att det var en labyrint utanför. Att Kollegiet var i labyrintens mitt, så att säga, i stället för att det var labyrinten.
Right, ja, så står det ju. Jag måste ha ändrat mig innan spelmötet började, då.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? Del 1

Våra hjältar har återbördat Benni till spegelspelarna, och färden fortsätter. Snart lämnar följet Månbergen bakom sig och anlöper provinsen Betelsior. Landskapet blir långlänt, öppet, agrart. Rollpersonerna skiljs från spegelspelarna när deras väg korsar en av de högvägar (Terone, s. 19) som löper genom landskapet och som leder till Virosio.

På vägen mot Virosio ser rollpersonerna fler tecken på krigets allestädes närvaro. Vägen svärmar av krigsflyktingar med samma destination som de själva. Soldater i rött, vitt och guld patrullerar högvägen – Betelsiors gendarmeri. De passerar gränsen mellan Betelsior och Irus Telsior. Här är landskapet mer kuperat och präglat av maskinellt jordbruk.

Våra hjältar anländer till Virosio. Utanför staden har myndigheterna satt upp en avspärrning, och alla som inträder måste uppvisa papper eller på annat sätt bevisa att de är förtjänta av en fristad. Rollpersonerna lyckas övertyga de ansvariga tjänstemännen om att Hektor, såsom iatriker, kommer att vara staden till nytta. Han kommenderas att kontakta Vetenskapskollegiet för närmare instruktioner. Chinin och Asteria godtas in i staden som medlemmar av Hektors hushåll. De får sina papper stämplade.

Rollpersonerna inser snabbt inser att stadens utkanter är i det närmaste obebodda, och flyttar in i närmsta övergivna byggnad. Då kvällen har fallit gör de sig redo att sova. Asteria försöker att använda älvamagi, den magiska kraft som är älvornas födslorätt, för att testa om det fortfarande går trots hennes sargade kropp. Resultatet blir att hon får hjärtstopp – även hennes hjärta är en parateknologisk protes – och Hektor, inledningsvis svårväckt pga den starka dos sömnmedel han regelbundet tar vid läggdags, får rädda henne med något slags hjärt-lung-räddning. Hektor formulerar teorin att älvamagin stör det jordmagiska fält som får domoridproteserna att fungera.

Under natten vaknar Hektor. Han går ut på gatan – kanske ser han något från sitt fönster? – och hamnar på den anrättning där drogen Oneiroticin administreras gratis till utslagna och krigsflyktingar. Där upplever han ett rus som inte liknar något han erfarit tidigare. Han observerar också de män i gasmask, läderrockar med metalldetaljer, och märkliga apparater som går runt och skördar oneiroticinanvändarnas drömmar.

Nästa dag anmäler rolllpersonerna sig till Vetenskapskollegiets citadell, och Hektor rekryteras till Xantippa Ilerians laboratorium, vars huvudsakliga uppgift visar sig vara framställningen av just precis Oneiroticin.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? Del 2 – Möte med halvälvorna från Rosbergen

Dagen gryr, rollpersonernas första morgon i sin nya hemstad. Hektor ger sig av till Vetenskapskollegiets citadell för att inställa sig vid sin nya tjänst. Han vägleds till Xantippa Ilerians laboratorium och inser för första gången vilken labyrint Vetenskapscitadellets inmäte är. Korridorer, passager, trappor och dörrar, salar och valv är hopfogade huller om buller och till synes utan rim och reson. När Hektor frågar sin vägvisare, får han veta att detta är en försvarsmekanism för att hindra spioner och andra fientliga element att orientera sig i byggnaden.

Väl framme får Hektor möta sin nya chef, Xantippa Ilerian, en medelålders kvinna med aristokratisk bäring. Liksom de flesta akademiker i Terone har hon huvudet rakat och ansiktet belamrat med piercingar som enligt subtila konventioner signalerar hennes akademiska fält och rang. Xantippa (som jag rollspelade med hes, melodisk röst – hon skulle visa sig vara ännu en av de där kvinnliga skurkarna som duggade så tätt i kampanjen) presenterar Hektor för sina nya medarbetare och arbetsuppgifter. De framställer Oneiroticin – eller "blå dunster", som drogen kallas i folkmun.

Xantippa förhör sig också om Hektors levnadsomständigheter, och när hon får veta att han och hans "familj" bor i en övergiven kåk i stadens utkanter ser hon genast till att han får en ordentlig tjänstebostad.

Medan detta pågår är Chinin och Asteria på utflykt i staden. Maskinstaden ger skäl för sitt namn, och har bland många andra underverk ett fungerande spårvagnsnät! Gatorna belamras dock av kantstötta existenser, många krigsflyktingar som de själva, och en oroande mängd soldater, gendarmer och milismän med olika uniformer. På gatan får de plötsligt syn på en kvinna med tydliga halvälviska drag, som hon försöker dölja så gott hon kan under en slöja. De följer efter henne och slår sig i slang med henne, och efter att de övervunnit hennes inledande reservationer presenterar hon sig som Gloria, medlem av ett följe av halvälvor som tvingats på flykt från Rosbergen (alltså en helt annan del av Terone än den som rollpersonerna kommer ifrån). De blir inbjudna att besöka Gloria och hennes halvälvefölje i sina bostäder samma kväll och dela deras middag.

Framåt kvällen installerar sig rollpersonerna i Hektors nya tjänstebostad. Det är en pittoresk liten villa omgiven av andra pittoreska små villor i ett avsides bostadsområde på sluttningen av den kulle, på vars topp Vetenskapscitadellet tronar i ensam majestät. Huset är muromgärdat, har metallgrind och trädgård och – visar det sig när de kommer in – ett Domorid-hembiträde, Lydia.

På kvällen besöker rollpersonerna halvälvorna och lär känna dem. De är ett stort följe, flera familjer, vuxna såväl som barn, som installerat sig i ett av de övergivna kvartershus som ligger i stadens utkanter. De bjuds på middag, utbyter erfarenheter från kriget, och halvälvorna lyssnar förtrollade när Asteria spelar på sin flöjt. Våra hjältar får också lära sig att flera av sällskapets medlemmar, sedan ankomsten till Virosio, fallit offer för blå dunster. Det visar sig att drogen är gravt beroendeframkallande, och efter ett längre missbruk börjar användaren förlora sin personlighet, initiativförmåga och minnen, och blir allt mer blott ett skal av en person. Detta öde har bland annat drabbat fadern till Seldar, en halvälvspojke som rollpersonerna lär känna tillsammans med hans mor Alonia.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? – Del 3, De blå dunsterna tätnar
Vid det här laget börjar både mina anteckningar och mina minnen att bli lite luddiga. Men några viktiga punkter kan jag ändå utvinna ur de bristfälliga källorna.

Hektor fortsätter sitt jobb på vetenskapscitadellet. Hans jobb är att kvalitetskontrollera Oneiroticinet innan det skickas iväg. Hans kollega i denna arbetsuppgift är Valentina Orios, en ung akademiker. Hon är mager och askblond, sällskapssjuk, och ger ett något cyniskt och luttrat intryck – vilket passar Hektor bra, som själv är rätt cynisk och luttrad. De blir vänner. Snart upptäcker de att de har mer gemensamt, då båda gillar att bli höga. Vid något tillfälle smiter de alltså undan från sitt arbete och tar Blå dunster tillsammans. (Läsaren påminns här om att "Blå dunster" är gatunamnet på oneiroticin).

Ruset är inledningsvis såsom Hektor minns det första gången. Allt är fint och trevligt, och ett lager av meningsfullhet läggs över den prosaiska världen. Plötsligt tar dock ruset en oväntad och obehaglig vändning. Ett stråk av ångest tränger in i upplevelsen, den vanliga världen tycks smälta undan och Hektor finner sig såsom förflyttad till en annan plats: Ett rostbrunt landskap under en smutsgul, svagt lysande himmel. En tung doft av ruttna blommor hänger i luften. Och något annat finns där. En närvaro, som av en intelligens – inte direkt illvillig, men mäktig och oerhört främmande. Visionen varar bara några sekunder innan Hektor finner sig abrupt återbördad till den vanliga världen igen. Valentina tycks inte ha märkt något.

Asteria och Chinin är samtidigt ute på stan som vanligt. Här träffar de på två av Chinins gamla vapenbröder från hennes tid som legosoldat i de kejserliga styrkorna, Egon och Isa. De har trätt i tjänst i den lokala milisen som hjälper till att hålla ordning i Virosio. Vad som egentligen utspelar sig mellan dem är dock för evigt förlorade i historiens dimmor.

På något sätt får rollpersonerna sedan reda på att produktionen av Oneiroticin har en koppling till en viss Leo Filianes, professor i parateknologi vid Vetenskapskollegiet och chef för parateknologiska fakulteten. Jag tror att denna information kom till dem via några av de halvälvor, vars bekantskap de gjorde i det förra spelmötet. Några av ungdomarna i detta halvälvsfölje har nämligen på eget bevåg dragit igång ett projekt för att bekämpa de blå dunsterna och deras menliga inflytande över deras folk. För detta ändamål har ungdomarna bevakat en av de barer där blå dunster delas ut, och sett nämnde Leo Filianes bland de maskförsedda figurer som går runt bland de neddrogade med sina märkliga maskiner.


Under spelmötet börjar även rollpersonerna – kanske rastlösa av den hittills ganska långsamma händelseutvecklingen i Virosio – att diskutera vad nästa steg egentligen ska bli. Asteria tycks framför allt vilja ta reda på vad som egentligen hänt med Månskensprinsen. Chinin är mer sugen på hämnd – infiltrera fiendeland, kanske, och finna de som är ansvariga för massakern vid Ang-Yerob – men vill också hjälpa halvälvorna som nu blivit deras vänner.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? – Del 4: Nestor Amaraxes

Rollpersonerna har vid det här laget bestämt sig för att gå till botten med vad som egentligen pågår med produktionen och distributionen av oneiroticin, för att om möjligt hjälpa sina vänner halvälvorna. Chinin skaffar, med hjälp av en rekommendation från Hektor, jobb som städare på vetenskapscitadellet för att på så vis kunna göra egna spaningar.

Chinin har vid det här laget blivit god vän med några av de yngre halvälvorna, och då i synnerhet en viss Veli, en arg ung kvinna som tillhör det gäng som i hemlighet försöker göra något åt de blå dunsterna. Veli är föräldralös och bor med sin moster och sina två kusiner. Den ena av kusinerna, blott en yngling, har fastnat i de blå dunsternas garn.


Hektor tar mer blå dunster i sällskap med Valentina. Återigen drabbas han av märkliga visioner. Han förflyttas till samma rostbruna ökenlandskap som tidigare. Denna gång kan han se siluetter röra sig längs horisonten, och insektskroppar som svärmar och vrider sig i utkanten av synfältet. Nu kan Hektor känna igen platsen från skildringar i böcker och liknande. Det är uppenbart att ödemarken i hans vision är en del av Drömvärlden, ännu en av de parallella verkligheter som går att nå från Terone.

När rollpersonerna återvänder till sin villa vid dagens slut väntar en man i svart kåpa vid yttergrinden. Han presenterar sig som Nestor Amaraxes, medlem i kommunikatororden och en av de många kejsarens hovmän som anlänt till Virosio tillsammans med kejsaren själv. Exakt vad som framgår av konversationen med Nestor minns jag inte, men syftet med detta första möte är att Nestor ska knyta band med rollpersonerna och visa dem att hans hjälp är tillgänglig. Han antyder möjligen redan vid detta första möte att han vet något om oneiroticin och vad som egentligen pågår på vetenskapscitadellet.

Hektor är bjuden hem till Valentina, sin kollega. De tar blå dunster och älskar med varandra. Under ruset förflyttas Hektor återigen till öknen i Drömvärlden, och Valeria förvandlas till en vidunderlig insektstvarelse i hans famn, som en enorm, hiskelig kräfta med facettögon och känselspröt.

Våra hjältar nås av budet om att Storfurstens här har satt sig i marsch och är på väg mot Virosio för att avgöra kriget en gång för alla.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? – Del 5, Spioneri

Hektor och Asteria pratar minnen. För första gången får vi ett namn på befälhavaren för den armé som stormade iatrikerklostret Ang-Yerob i kampanjens förhistoria: Eleya Menardo. Olyckligtvis (eller lyckligtvis, kanske, för "Eleya Menardo" låter ju som en Star Wars-karaktär) så glömde jag senare bort att detta etablerats och gav befälhavaren ifråga ett nytt namn: Hippolyta Demaxes. Hon (ännu en kvinnlig skurk!) skulle komma att korsa rollpersonernas vägar igen innan kampanjen var slut.

De upproriska halvalvsynglingarna börjar förlora tålamodet. De vill göra något, nu! De talar om att anfalla den parateknologiska fakulteten, som ju uppenbarligen spelar en central roll i distributionen av oneiroticin. Detta vore förstås uppenbart självmord, åtminstone utan en bra plan, så Chinin och Asteria får försöka tala ned dem. Chinin påpekar att halvälvorna ju inte är så illa ute ändå, jämfört med kriget: de har mat och säkerhet. Halvälvorna köper det inte: De dör ju långsamt inombords av blå dunster! De uttrycker sin ambition att anfalla en oneiroticintransport – exakt varför eller vad de hoppas detta ska leda till minns jag inte, och mina anteckningar är heller inte så hjälpsamma. Chinin, vars reaktion på denna plan inte framgår av anteckningarna, bestämmer sig i alla fall för att hon vill träna upp älvorna lite soldatfärdigheter, så att de inte är helt gröna när de ger sig på sitt företag.

Hektor går i alla fall till jobbet som vanligt. Där smyger han återigen undan med Valentina, men avstår denna gång från att ta blå dunster. Valentina drogar sig ensam. Plötsligt dyker Xantippa Ilerian, deras chef, upp! Hon verkar ha spanat på dem. Valentina flyr, men Hektor väljer att stanna och konfrontera det eventuella straffet. Han blir tagen till Xantippas kontor och förhörd. Särskilt intresserad verkar Xantippa vara av Hektors erfarenheter av blå dunster, de märkliga visioner av drömvärlden som drogen givit honom.

Chinin ägnar sig under tiden, i skydd av sitt nya jobb som städare, åt att smyga runt i Vetenskapscitadellets innanmäte och försöka kartlägga det. Hon hittar till parateknologiska fakulteten och får syn på professor Leo Filianes. På vägen ut går hon vilse, hittar bland annat en smal, undangömd korridor i vars bortre ände en domorid står på vakt. Hon blir också överfallen av ett par typer (Vilka? Varför? Jag minns ej) som hon dock spöar upp, varpå hon kan ta sig ut ur citadellet.

Xantippa är redo att fälla sin dom över Hektor. Istället för att påföra disciplinpåföljd, väljer hon dock att skicka sin olydige medarbetare till Leo Filianes.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Såhär under vinterledigheten har jag haft tillfälle att rota igenom en bunt gamla papper, och hittade några anteckningar om kampanjen. Så här kommer, som en bonus, en karta över rollpersonernas potentiella konfliktytor, som jag sammanställde i kampanjens inledning i syfte att om möjligt skapa lite drama mellan dem. (Det blev inte så mycket av den saken, kanske på grund av mina tillkortakommanden som SL, kanske på grund av att spelarna inte nappade).

1735989338429.png

Det är förmodligen inte så lätt att tyda mina kråkfötter, så här kommer några tolkningar.

Högst uppe till höger står det: "Diana kan erbjuda Chinin hämnd – om hon överger Asteria. Asterias paternalistiska attityd v. Chinins behov av handling kan intensifieras om en NPC eller yttre omständigheter tvingar Asteria att försöka lägga band på Chinin, för att upprätthålla förtroendet för henne [Asteria] själv.

Längst nere till vänster står det: "Vad kan få Hektor att bry sig igen?"

I mitten längst nere står det: "Är Hektor beredd att offra människor för en högre sak? Är Asteria?"

Längst nere till höger står det: "Asteria måste upprätthålla sin idealism eller osaklighet [ska det vara "opartiskhet"?]. Kan uppfattas som en svikare om hon tar för starkt parti. Vad gör hon om hennes följeslagare vill göra något grymt i idealets nam?"
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? – Del 6, Drömvärlden.

Nestor Amaraxes, kommunikatorn, approachar Chinin. Hur och varför minns jag inte. Nestor skulle senare komma att tillhandahålla både information och hjälp och ge rollpersonerna uppgifter att utföra, så detta var väl början på det. Förmodligen antydde han allra minst att rollpersonerna borde ta reda på vad som egentligen pågår på parateknologiska faktulteten. Chinin och Asteria börjar i alla fall smida planer om hur de egentligen ska ta sig in där.

Hektor har inställt sig inför professor Leo Filianes, som istället för disciplinpåföljd erbjuder Hektor att underkasta sig tester. Han förs till ett rum med en stor frostad glasvägg, placeras i en stol och får elektroder och mätinstrument fästa vid sin kropp. En stor domorid vaktar honom. Därefter administreras han en hög dos blå dunster.

Han befinner sig i en ruinstad i drömvärlden. Byggnaderna är gjorda av rödbrun sten, och en stor paradgata löper mellan husen, vid vars ena ända – den som tycks utmynna i stadens centrum – tronar en triumfbåge. Hektor är klädd som vanligt. Han känner sig nykter, men lätt. En svepande rörelse skymtas borta vid triumfbågen, en insektsartad skepnad, stor som en val, som snabbt glider förbi såsom svävande i luften.

Hektor börjar utforska staden, och får snabbt intrycket av att den verkar vara formad som ett hjul med åtta ekrar. Varje eker är en paradgata lik den han först befann sig på, och navet i mitten är ett stort torg dit triumfbågen bildar port. På torget i mitten ligger en stor byggnad. Plötsligt får Hektor syn på en procession av varelser i saffransgula kåpor som rör sig längs paradgatan. De bär på askar. Lika plötsligt som varelserna dykt upp, bleknar de bort.

Hektor fortsätter röra sig genom staden. På ett mindre torg framträder så en annan vision. Taniga, beväpnade fågelvarelser slåss mot likadana figurer i saffransgula kåpor. De kåpförsedda verkar vara utklassade, och mejas hänsynslöst ned.

Hektor flyr tillbaka mot det centrala torget. Han äntrar den stora centrala byggnaden. Golven är blankpolerade, och två kåpfigurer talar i låga men stressade toner. Hektor finner att han kan förstå kåpfigurernas språk. "De är snart här. Prio ett är att skydda Barnet. Den här världen är inte längre säker för det. Ta det till de vaknas värld."

Hektor tar sig upp på byggnadens tak och blickar ut över staden. Han ser öknens sanddyner långsamt svälja stadsruinerna och lägga dem under sig. Plötsligt talar en röst till honom, en smekande, späd röst som av ett barn. Den säger att den vill fly från Drömvärlden. Den säger att den älskar Hektor. Hektor flyr i vild skräck tillbaka ut i staden.

Samtidigt, i den vakna världen, har halvälvorna satt i verket sin plan att överfalla oneiroticintransporten. Exakt hur händelserna förlöpte här, vem som var var och gjorde vad, minns jag inte. Man får utgå från att Chinin och Asteria var på plats och bistod. Det börjar åtminstone klarna vad syftet är med attacken: Man ska utnyttja den kapade oneiroticintransporten för att ta sig in i Vetenskapscitadellet och där – sabotera produktionen av oneiroticin?

Någon – jag gissar Chinin – använder en älvamagisk illusion för att skrämma slag på de hästar som drar transporten (i förbigående sagt: Lite fånigt av mig att låta parateknologerna vid Vetenskapscitadellet i Maskinstaden ha en varutransport som dras av något så prosaiskt och lågteknologiskt som hästar. Men jaja, det var kanske en rent ekonomisk fråga). I den resulterande uppståendelsen tar halvälvorna och rollpersonerna kontrollen över oneiroticintransporten.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
En till bonus! En karta jag gjorde över regionen i Drömvärlden runt drömbestens stad. Detta var när jag lekte med tanken på att låta rollpersonerna förirra sig in i Drömvärlden och tvingas ut på en quest för att ta sig tillbaka till Terone.

1736063114464.png

Texten norr om floden lyder: "Här odlas solrosor och stora svampar. Invånarna är gästfria men bär på sorger och mörka hemligheter".
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: Hur gick det? – Del 7, Labyrinten

Anteckningarna blir allt mer bristfälliga (men läsaren behöver inte oroa sig: snart har vi nått nadir, och sedan blir det bättre igen). Här sammanfattar jag två spelmöten som jag har väldigt luddiga minnen av.

Hektor flyr från staden i Drömvärlden och ut i öknen. Där någonstans återfår han medvetandet och återvänder till den vakna världen. Genom den frostade glasväggen i försöksrummet där hans kropp suttit under tiden hans drogvisioner pågått, ser han en skugglik form, stor som en val, sväva förbi. Hans medvetande blixtrar omedelbart tillbaka till den väldiga kräftlika skepnad han skymtade genom triumfporten i drömstaden.

Chinins, Asterias och halvälvornas inbrott i Vetenskapscitadellet fortsätter. De springer på vakter; strider utkämpas; de skiljs åt från halvälvorna. På något sätt länkar Chinin och Asteria upp med Hektor, och de hittar igen halvälvorna igen. Några av dem har blivit skadade. De bestämmer sig för att fly fältet – med outrättat ärende?

När de flyr genom Vetenskapscitadellets vindlande gångar, springer de återigen in i den smala gång som Chinin en gång upptäckt under sina tidigare expeditioner, den gången bevakad av en domorid. Denna gång är domoriden inte där, och rollpersonerna bestämmer sig för att utforska. De passerar en tung säkerhetsdörr som dock står öppen, och kommer så in – till en helt annan plats.

Korridoren vidgar sig i ett öppet galleri med en pelargång till höger, som vetter ut mot ett stort, öppet schakt. På andra sidan tomrummet syns byggnader – milshöga byggnader, omöjligt höga byggnader, som förlorar sig i diset både uppåt och nedåt. Från ofattbara höjder faller vatten i kaskader och bildar forsar och vattenfall längs byggnadernas sidor som dånande störtar vidare mot avgrunden.

Rollpersonerna har hamnat i Labyrinten, om vilken följande går att läsa i Terone-boken (s. 83):

I Labyrinten finns ingen himmel och ingen mark, bara ett gytter av byggnader av mångahanda slag som breder ut sig i alla riktningar. Sällan finns det några bredare gator, utan tunnlar, trappor, slingrande gränder och avsatser är normen. Broar och valvbågar spänner mellan husen, smala trappor och balkonger kantar bottenlösa schakt, byggnader lutar och häver sig ut över avgrunderna. Stegar och takterrasser klänger sig fast på väggarna. Akvedukter, vattenfall och små dammar är vanligt förekommande, vattenledningar som ibland försvinner in i större eller mindre rör. Inomhus är det ännu värre. Det är som om insidan av husen kom till av misstag, av en märklig slump ; bakom ett tio meter högt fönster kan finnas en skrubb som är en meter djup, magnifika trapphus slutar i ingenting, knappt meterhöga gångar leder till gigantiska salar. Arkitekturen är så kaotisk att det oftare är lättare att ta sig fram utomhus, trots betoningen av det vertikala.
Halvvägs in i pelargalleriet står domoridvakten, som tycks ha distraherats från sin uppgift och vandrat in i det utrymme det är satt att bevaka. Rollpersonerna handskas med domoriden på något sätt (minns ej – tror de bara samtalade med honom) och ger sig därefter tillbaka in i Vetenskapscitadellet igen, ovilliga att villa bort sig i Labyrintens ändlösa förvirring.

Slutligen flyr rollpersonerna från Vetenskapscitadellet. De skiljs från halvälvorna, och när de återvänder till sin villa, tar de domoridhembiträdet Lydia på bar gärning när hon är på väg att slinka ut för något ärende. De försöker förhöra henne, men någon mekanism aktiveras i maskinvarelsens inre och hon faller livlös samman.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Maskinstaden: hur gick det? Del 8 – När kriget kom till Virosio

Detta blir sista inlägget i Virosio-sviten. Det dokumenterar de två sista spelmötena.

Rollpersonerna är lite paranoida efter sina nattliga äventyr och efter att hembiträdet Lydia av allt att döma begått självmord när de försökte konfrontera henne om hennes nattliga utflykter. De gömmer Lydias kropp i ett grannhus (som står öde) och tar sitt pick och pack för att flytta in hos halvälvorna istället.

En ny morgon gryr. Hektor går till jobbet som vanligt. Citadellet är i stabsläge efter nattens inbrott, men ingen verkar göra kopplingen mellan dessa händelser och Hektor själv.

Nestor Amaraxes, kommunikatorn, dyker upp hos rollpersonerna och talar med Asteria. Denna gång spiller han bönorna ordentligt. Han varnar för det annalkande kriget: Storfurstens luftflotta har siktats då den avancerar mot Virosio. Han förklarar vad som pågår på Vetenskapscitadellet: Akademikerna där har ett monstrum från drömvärlden med förmågan att förvränga verklighetens struktur. Blå dunster tjänar till att skörda de drömmar som håller monstret vid liv. Vetenskapskollegiet vill använda monstret som ett sista vapen mot storfursten, men detta – inskärper Nestor – får inte ske. Rollpersonerna, som uppenbarligen redan involverats djupt i vad som pågår på Vetenskapscitadellet, borde försöka stoppa det – och i utbyte kommer de vara förtjänta av hans och kommunikatorordens tacksamhet och kanske få lite information om sådant som angår dem, exempelvis Månskensprinsens belägenhet.

(Varför vill inte Nestor att drömbesten ska användas som vapen? Är inte han på kejsarens sida? Den förklaring han ger till rollpersonerna är nog inte så tillfredsställande – Nestor menar helt enkelt att vapnet är för opålitligt och skulle göra mer skada än nytta. I hemlighet föreställde jag mig att Nestor var en sån där ränksmidande men idealistisk typ som först och främst tjänar Riket, snarare än något av dess växlande överhuvuden. Han har sett vartåt kriget barkar och vill nu underlätta storfurstens seger, och vill absolut inte att några potentiellt katastrofala domedagsvapen ska släppas lösa i Terone.)

Nu inleds sista fasen i äventyrssviten. Medan storfurstens luftflotta närmar sig och staden mobiliseras till försvar, tar sig Asteria och Chinin till Vetenskapscitadellet och bryter sig på något vis än en gång in i parateknologiska fakulteten, där drömbesten ju hålls i förvar. Där ansluter de till Hektor, och befriar drömbesten – en enorm kräftliknande varelse som svävar i luften. Vakter och soldater anländer för att stoppa det som pågår, men drömbesten gör processen kort med dem genom att helt enkelt förvrida verkligheten så att de förvandlas till blodiga slamsor. Hektor, som tack vare sina oneiroticinvisioner kan kommunicera med drömbesten, lockar in den i Labyrinten – och de stänger dörren bakom den. Så var det problemet löst.

Väl ute ur Vetenskapscitadellet söker de upp Nestor Amaraxes. Som tack för deras dåd, berättar han vad han vet om Månskensprinsen. Denne är fånge i ett fort i Homargolon i nordvästra Terone, fjättrad i järn. Det finns en fraktion bland Storfurstens tjänare som vill föra krig mot Älvalandet – främst storfurstens hemliga polis.

Rollpersonerna erbjuds lufttransport till Sang Boreon, den sista återstående kejsarlojala staden om Virosio faller, dit kejsarens hov nu ska utrymmas. Även halvälvorna erbjuds transport dit. Rollpersonerna tackar ja, och sällskapet ger sig av. På vägen mot Sang Boreon nås de av budet att Virosio har fallit.

Härnäst: Världens tak.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,049
Location
Barcelona
Bonus!

Här är prepp-anteckningar från de två sista spelmötena, gjorda för hand på lösa ark. Den här gången kommer jag inte att renskriva, så ni får tyda min handstil bäst ni förmår.

Inför näst sista spelmötet:

1736349947496.png

Inför det allra sista:

1736349971795.png
 
Top