"Jag kan ta 'ren jäveln!"

[Jim Profit]

Eller: rollpersoner med självförtroende som en medioker vit man

Jag ler ofta lite i mjugg åt att så pass många publicerade scenarion liksom förväntar sig att man spelar otroligt drivna rollpersoner, vars reaktion när de ställs inför motståndare som ofta är mycket, mycket potenta individer (ibland bokstavligen ängla/gudavarelser och liknande) snarare är "jag, medelmåttig 'FUBAR enjoment'-individ som på sin höjd har ungefär 50% chans att lyckas med saker jag företar mig kan nog komma ut som en vinnare" än "Nåd goe herrn!! Jesus kristus! Frälsning! Jag ber!!!"

 

[Man Mountainman]

Det är ju en av de roligaste sakerna med rollspel, att man kan gestalta en individ som, till skillnad från en själv och den stora merparten vanliga människor, men i likhet med de flesta huvudpersoner i underhållningsmedia, är fullständigt dödsföraktande.

 

[Rymdhamster]

Har man 50% chans att lyckas betyder det ju att man är ungefär lika bra som motståndaren.

 

[Doktor Laser]

Det här illustrerar ju min generella inställning till mina rollpersoners överlevnadschanser. Det är tur att jag sysslar med rollspel och inte poker. Ska jag gå ut och känna att jag behöver hantera potentiella konflikter försiktigt, med rädsla för mitt eget liv, så kan jag gå ut på krogen efter ett fotbollsderby i stället.

 

[krank]

Har man 50% chans att lyckas betyder det ju att man är ungefär lika bra som motståndaren.

…och att det därmed är stendumt att ge sig in i strid med den =)


Jag har dock insett att många rollspelare är helt oförmögna att se ett tillfälle till strid och inte ta det, oavsett hur dumt de vet att det är. Folk riskerar gärna sina nogsamt påhittade och ihoppillade rollpersoner, som de spelat många spelmöten med, på de onödigaste strider. Ett tag tänkte jag att man skulle kunna ta ur folk det här genom att ha väldigt uppenbart dödliga system som ingen vettig människa skulle välja att slåss i, men det funkar ju inte heller. De ger sig in, dör i köttkvarnen och en del av dem blir sedan sura på mig som spelledare…

Så min slutsats har blivit att det finns några rimliga lösningarm, om man som SL vill undvika sånt:

1. Välja andra spelare (den egentligen bästa lösningen)
2. Inte ge dem chansen – noll öppningar för strid.
3. Ge dem det de vill ha – lagom mängd slentrianstrider varje spelmöte, och noll strider de inte kan vinna. För egen del ser jag gärna till att de ändå inte kan klara själva äventyret genom att vinna de där striderna…

Jag tycker ju att strid överlag är bland det sämsta och tråkigaste man kan pyssla med kring spelbordet…

 

[Jim Profit]

Har man 50% chans att lyckas betyder det ju att man är ungefär lika bra som motståndaren.

Jo, det skulle man ju kunna tro...

 

[krank]

Jag som spelare har noll behov av att ge mig in i för min rollperson dödliga risker. Jag spelar som jag lever normalt; ganska riskundvikande.

Där jag hellre spelar "dödsföraktande" är sociala situationer – alltså sådana sammanhang där jag IRL är onödigt feg och ångestfull, men skulle vilja vara modigare. Så jag gillar att i rollspel få tillfälle att testa på att vara lite mer socialt modig.

 

[krank]

Jo, det skulle man ju kunna tro...
View attachment 21732View attachment 21733

Fast då har man väl inte 50% chans att lyckas heller?

Att ha 50% i färdighetsvärde är ju inte samma sak som att ha 50% chans att lyckas…

 

[Jim Profit]

…och att det därmed är stendumt att ge sig in i strid med den =)
...
Jag tycker ju att strid överlag är bland det sämsta och tråkigaste man kan pyssla med kring spelbordet…

Oh, det här gäller inte bara strid, tänker jag, utan konflikt över lag (även om det också förekommer en hel del strid, så klart).

 

[krank]

Oh, det här gäller inte bara strid, tänker jag, utan konflikt över lag (även om det också förekommer en hel del strid, så klart).

Absolut. Rollspelare uppvisar överlag en ganska stor ovilja att greppa grundläggande sannolikhetslära.

För egen del brukar jag i många fall tyvärr metaspela för att slippa slå tärning. Inget fuckar upp ens möjligheter att lyckas med något så mycket som att behöva kasta plast.

Framför allt i system där spelmakarna fått för sig att typ 80% (eller lägre!) är "hög chans att lyckas".

 

[Rickard]

Framför allt i system där spelmakarna fått för sig att typ 80% (eller lägre!) är "hög chans att lyckas".

Ja, detta ser jag mer som "normal" chans att lyckas.

 

[Rymdhamster]

…och att det därmed är stendumt att ge sig in i strid med den

IRL - absolut. Men har jag 50% chans att vinna i ett spel (inte nödvändigtvis rollspel då, utan mer roulette) ser jag det som riktigt bra odds.

Och spelar jag brädspel eller så ser jag ”runt 50% chans att vinna” som the sweet spot.

 

[Rymdhamster]

Jo, det skulle man ju kunna tro...

Ja? Har du 50% chans att vinna mot den där individen så betyder det att du är ungefär lika bra som den. Oavsett faktiska värden.

 

[Mogger]

Allt det här hänger ju, för att fortsätta på den inslagna spåret, till minst 78% på vilket spel man spelar och till 84% på varför man spelar. Att i rollspel dö, eller iaf förlora en strid/konflikt, kan vara oerhört givande!

 

[krank]

IRL - absolut. Men har jag 50% chans att vinna i ett spel (inte nödvändigtvis rollspel då, utan mer roulette) ser jag det som riktigt bra odds.

Och spelar jag brädspel eller så ser jag ”runt 50% chans att vinna” som the sweet spot.

You do you, man. Jag kommer nog aldrig att kunna se det så. 50% risk att förlora är ju superhög risk att förlora. Det skulle jag bara kunna acceptera om jag inte hade något att förlora på att… förlora, så att säga. Eller om jag inte brydde mig alls om det jag riskerade att förlora.

 

[Rymdhamster]

You do you, man. Jag kommer nog aldrig att kunna se det så. 50% risk att förlora är ju superhög risk att förlora. Det skulle jag bara kunna acceptera om jag inte hade något att förlora på att… förlora, så att säga. Eller om jag inte brydde mig alls om det jag riskerade att förlora.

You do you.

I grund och botten är ju allt som händer i rollspel ”spel med någon annas pengar”.

Förutom tidsinvesteringen så klart. Där får ju jag spela såpass ofta att jag inte nödvändigtvis måste maxa avkastningen på varje tidsinvestering.

 

[EvilSpook]

Jag anser att äventyren kan vara skrivna hur som helst bara de är tydliga med vad som förväntas.

Sen är det spelledarens jobb att hitta ett passande äventyr och anpassa det mot gruppen och rollpersonerna. Om SL inte anpassar motståndet så är det dennes ansvar att ge alternativa lösningar, saker som kan balansera motståndet eller ge spelarna någon annan typ av agens.

Jag kollar därför som spelare först om jag missuppfattat något eller om jag inom rimlighetens gränser har andra alternativ än bara färdighetsslag/strid. Därefter lägger jag gärna mitt öde i SLs (och tärningarnas) händer. Det är ju inte fel med ett dramatiskt slut. Efter äventyret kan jag ju fråga vad jag hade förväntats göra för att lyckas.

Men om SL envisas med att välja för svåra äventyr som inte leder nån stans så har vi fler (Spelledare) att välja på.


//EvilSpook

 

[Quadrante]

Största problemet är väl mest att man förväntas möta någon man måste slå ner och sällan något annat.

 

[God45]

För att parafrasa Kenneth Hite: Det finns folk som när de stöter på det övernaturliga hade åkt hem och ringt polisen. De kallas för NPC:er i Call of Cthulhu. Din karaktär är en utredare, skapa en karaktär som kommer bete sig som en sådan!

 

[Bifur]

Sen är det spelledarens jobb att hitta ett passande äventyr och anpassa det mot gruppen och rollpersonerna. Om SL inte anpassar motståndet så är det dennes ansvar att ge alternativa lösningar, saker som kan balansera motståndet eller ge spelarna någon annan typ av agens.

Medhåll, om man nu spelar ett äventyr som vi vill komma till "slutet" på och där strid är ett relevant alternativ. Sen är det inte SLs uppgift att rädda RPna i enskilda situationer, det är skälet till att ha slump, men om varje utmaning till 90% slutar i misslyckande för gruppen är det inte heller särskilt kul.