Problemet är att många äventyr är uppbyggda på att spelarna ska lyckas med sina färdighets slag för att komma vidare/inte dö, inte att de kan misslyckas men ände komma vidare/överleva.
Precis. Som sagt, det är inte 50% fel, det är hela idéen om att vi ska slå tärning och lyckas och komma framåt, överkomma ett hinder på en snitslad bana. Att det finns ett vidare som göms bakom ett framgångsrikt tärningsslag och inte att ett svärd i sidan och tio veckor i vård hos alverna är lika mycket ett vidare som att vi lyckas driva Nazgulerna på flykten.
Och nej det är inte först senaste decenniet, det har funnits hur länge som helst. Finns ju flera spel där man kan ha halva framgångar eller där sättet man råds att planera saker på inte handlar om att "komma vidare", redan första d&d saknar ju helt idéen om att "komma förbi ett hinder i en berättelse".
Och även jag har slagit färdigheter jag borde lyckas med och totalt misslyckats och älskat det. Senast i Mutant ett otroligt minnesvärt slag där jag försökte lotsa en forskare fram för att studera ett megasvin (har jag för mig), misslyckades helt och vi fann oss helt plötsligt med megasvinet frustande bakom våra ryggar så vi fick fly undan för att inte bli nedsprungna. Och min karaktär är bra på att spåra och vildmarksgrejer! MEN, det var fantastiskt! Precis det där scenen där min karaktär smyger genom skogen, ska visa upp något för den här jäkla stadsbon till forskare som vill följa med för att uppleva vildmarken, och sen smyger vi fram och jag ser framför mig hur min karaktär Ylva inser att hon missat något, "hmm, vänta nu, det här är megasvin, de rör sig inte riktigt såhär vilket nu innebär att vi..... FAN!!!!"
Så, enda jag pekar på är att lägg skulden rätt: det är inte 50% fel, det är äventyrsdesignens fel och idéen om att vi ska följa en färdig story och gömmer nästa sida i berättelsen bakom slumpade slag.
