Inget äventyr, men kul ändå …

[Quadrante]

Vi har redan etablerat att många (de flesta?) vill ha äventyr och spenderar tid på äventyrande. Alla har kanske inte samma uppfattning om vad äventyret är.

Men, sånt som du gillar att spela/rollspela fast inte anser är äventyr (eller tänker att andra inte anser vara det), vad är det? Vad för kul sysslar ni med!?

 

[Brödbane]

En av mina mest minnesvärda rollspelsupplevelser var med DoD 6 när jag var typ 16år. Det var helt "äventyrslöst".

Vi rullade karaktärer som vanligt, men när vi började köra så fick vi veta att alla våra karaktärer bodde i en enkel jordbrukare och beskriva lite vad vår roll var. Vi trodde väl att detta var den klassiska "fylke-scenen" innan trollen skulle komma rännande från skogen och tutta eld på allt. Dock märkte vi efter ett tag att ingen katastrof kom. Istället så körde vi ett antal scener där vi tog hand om åkermarken och småpratade med de andra invånarna i byn. Jag blev ganska förvirrad eftersom det inte var några konflikter eller annat action-laddat inblandat. Eventuellt var det något slag på grundegenskaper för att se hur bra man plogade eller dylikt.

Efter någon timme så började vi dock komma in i karaktärerna och förstod att det vankades fest i byn. Plötsligt ville vi alla komma på hur vi kunde bidra till festen. Nån byggde tält och dekorerade festplatsen. Någon bakade och nån komponerade en sång.
Själva festen bjöd på fiolspel, dans, dryckeslekar och lite oskyldigt flörtade med smedens dotter. När kalaset var över så samlades alla spelarkaraktärerna i gräset på ängen och tittade upp på stjärnorna medans vi fick beskriva vad vad våra rollpersoner drömde om för liv i byn i framtiden.

Det är nog inget jag skulle vilja göra kontinuerligt, men minnet av att sitta runt bordet och förställa mig hur man låg i sommargräset i gryningen medans cd-spelare körde drömsk irländsk folkmusik i bakgrunden var väldigt speciellt och fint. Det lämnade verkligen ett avtryck som jag minns med värme nu 20 år senare.

 

[Genesis]

I princip inget jag spelar, utom kanske Hur man skriver en G E Trent-roman, kan rimligen klassas som äventyr i rollspelsmening. Ofta handlar det om olika typer av relationsdrama, men jag gillar också när rollpersonen kämpar med sig själv, filosofiska samtal, gråtscener, människor som söker efter mening, lite allt möjligt. Men sällan äventyr.

 

[ceruleanfive]

Väntade på att @Genesis skulle skriva, så att jag slapp formulera mig.

 

[Quadrante]

… Ofta handlar det om olika typer av relationsdrama, men jag gillar också när rollpersonen kämpar med sig själv, filosofiska samtal, gråtscener, människor som söker efter mening, lite allt möjligt. Men sällan äventyr.

Ja det är fullgott rollspelande och nog det jag själv spenderat mest tid med. Det är intressant att det oftast inte betraktas som äventyr.

 

[Mogger]

Vi har redan etablerat att många (de flesta?) vill ha äventyr och spenderar tid på äventyrande. Alla har kanske inte samma uppfattning om vad äventyret är.

Men, sånt som du gillar att spela/rollspela fast inte anser är äventyr (eller tänker att andra inte anser vara det), vad är det? Vad för kul sysslar ni med!?

Jag tänker att äventyr innebär att det finns en färdig story att uppleva. Så spelar inte vi (för tillfället). Vi sätter RP och setting i centrum och låter dem samverka. Det som uppstår då blir "äventyret".

Skillnaden är nödvändigtvis inte jättestor när det gäller hur berättelsen blir, men oerhört stor i fråga hur den uppstår.

 

[Quadrante]

Skillnaden är nödvändigtvis inte jättestor när det gäller hur berättelsen blir, men oerhört stor i fråga hur den uppstår.

Ja, det är ju inte en värdering att det ena är bättre eller mer rätt.

 

[Genesis]

Det finns ju flera betydelser här, egentligen. I betydelsen ”scenario” är det nog bara DYD som jag spelar som har äventyr. Pratar man mer äventyr som i genren (äventyrsböcker, -filmer), så är det som sagt G E Trent som kan ligga i den genren. Pratar vi äventyr så som vi använder det om våra egna liv kan nog Se och göra i Aliatra klassas som det. Resenärerna som åker på en lite annorlunda semester skulle nog säga att det var ett äventyr. Pratar vi äventyr som i det som äventyrare sysslar med i fantasyrollspel så är nog inget jag spelar aktuellt.

 

[Rickard]

Skapa ett mordmysterium tillsammans.

Utforska fiktiva människors liv. Slice of life / kishotenketsu

Se till en bys händelser över ett år.

Skapa en mytologi kring sin drottning.

Förföra ronin för att få den att försvara byn.

Tusen år av kulturers födelse och fall.

Semestra i en okänd stad.

Samskapa en surrealistisk skräckhistoria.

Bygga gemenskap i gruppen via upplevelser genom spelet.

Testa och utforska nya berättartekniker-/drag medan man berättar en historia.

 

[entomophobiac]

Vad för kul sysslar ni med!?

Skriver mycket one-shots och spelleder dem när det finns tid. En grund för detta är att aldrig skriva några slut, eller ens några scener med särskilt mycket förbestämda händelseförlopp. Istället är mycket av det jag gillar att låta det finnas saker som skapar intressanta saker från rollpersonerna själva. Inte bara konflikter, även om jag gillar intraparty conflict, utan även kunskap om saker och ting, relationer, etc.

Ur det uppstår alltid intressantare situationer, tycker jag, än om jag hade försökt skriva en handling. Ett "äventyr".

Rädda draken och döda prinsessan, varsågoda.

 

[Rickard]

Något jag för övrigt börjat gilla senaste åren är att spela upp till en viss punkt och sedan bryta. Det finns mer att säga, men vi bryter ändå tidigt. Vi gjorde det med Mutant: Undergångens arvtagare, vi gjorde det med vår Hypertellurians-historia. Det gör att känslan av äventyr, där vi måste komma till ett mål, rinner bort till förmån för att vi tillsammans har fått uppleva ett ögonblick i en fjärran värld.

 

[Quadrante]

En av de rollspelsupplevelser som hängt kvar längst och som jag återkommer till i tanken från och till är en mellanpassage. Alla spelarnas roller är samlade i ett hus i utkanten av huvudstaden. Det spelas ut samtal mellan dem när de sitter i husets kök och gör till synes ingenting. Det konstateras att det är slut te, så det beslutas att man ska gå ner till marknaden när den öppnar. Det blir någon timmes mer samtal runt bordet, sen en vandring genom staden som vaknar upp. De går runt på marknaden och kollar vad som finns innan de söker sig till den plats de kan hitta te. Sen går de hem. Klart bästa upplevelsen jag haft.

 

[Hundenilunden82]

Skulle säga att det som jag spelat som jag inte upplevt som klassiska "äventyr" har varit slice of life scenarion eller någon form av samberättande där fokus inte varit äventyrande utan istället kanske varit att spela en adelsfamiljs uppgång och fall genom 6 generationer.

 

[joth1006]

Några av mina starkaste rollspelsupplevelser har varit med berättarspel där samskapande/världsbyggande är i fokus. Spelet Dialect är ett favoritspel i det avseendet.

 

[Jim Profit]

Väntade på att @Genesis skulle skriva, så att jag slapp formulera mig.

Du och jag hade exakt samma tanke...