Jag skulle till skillnad från många andra begränsa mig till:
Plats
Vilka är där
Aldrig, aldrig någonsin, syfte med scenen.
Syftet kan vi upptäcka när vi alla börjar spela våra karaktärer. Och vi kan ju säga vad karaktärerns syfte är, "Mia vill snacka med Tompa om Björklövens förlust". En karaktärs syfte är något väldigt annat än en scens syfte. Vi greppar karaktärerna och för dem mot syftet men vi är också öppna för att syftet kan bli ett helt annat än det ursprungligen var tänkt. Vissa spel dikterar tex att vi ska säga syftet med en scen innan eller att det kanske har olika scentyper, Burning Empires exempelvis eller Remember Tomorrow, men skulle säga att jag tror alla de spelen fungerar bättre om man börjar scener med plats och vilka som är där och sen upptäcker genom spelandet vilken typ av scen det rör sig om.
Sen tror jag man ska ta ner scensättandet på jorden. Vi sätter scener i alla rollspel. Hela tiden. Scener finns överallt och utan scener kan vi inte rollspela. Att tydliggöra klippen, att rent av få dem att vara skarpa och inledas med yxor som slår in bredvid huvuden på karaktärer osv, kräver inte så mycket mer än att vi alla vill spela så och att varje spelare vet vad de får säga och göra och vad som förväntas att de säger och gör för att andra ska kunna börja spela sina karaktärer. Men jag tror att steg 1 är att förstå att när vi säger att vi öppnar dörren i dungen till rummet mot öster, och Pelle som börjar säga hur rummet ser ut och vad som finns där, så sätter Pelle en scen. Att vi säger "vi öppnar dörren mot öster och går in" det är att vi ber om en scen i rummet mot öster. Vi har i detta spel inte rätt att sätta scenen själv, utan Pelle har det ansvaret och gör det för att vi ska kunna spela våra karaktärer. På samma vis i ett spel där vi roterar scensättningen, eller där scensättningen växlas runt utifrån något annat, så vad får personen som just nu ska sätta en scen säga, vad måste den ta hänsyn till och bry sig om? Får hen greppa en karaktär och flytta den i tid och rum och öppna en scen två veckor, två år, två decennier senare? Eller finns det begränsningar? I dungens fall är ju begränsningen rummet, i rör oss i rummet och vi måste kunna öppna en dörr för att komma till rummet i öster. Misslyckas vi med det slaget kommer vi vara kvar framför dörren. Scenen kanske aldrig bryts, eller så gör den det, och en ny scen i samma rum sätts? Men vi kan inte be om en scen i ett rum som bryter med platsens geometri, och Pelle kan inte sätta en scen någonstans där vi inte bett om att ha en scen, scenerna följer organiskt utifrån vad vi bett om. Inte alltid att vi får vad vi ber om (ex. vi går in i rummet, och Pelle beskriver hur en fallucka öppnas och börjar nu beskriva ett annat rum som vi mörbultade vaknar upp i, vi bad om en scen i ett rum, men pga regler och geometri hamnade vi någon annan stans). I ett annat spel kanske det rör scentyper, vi har redan haft en konfliktscen så jag som ska sätta scenen får inte dra igång en konflikt nu, jag får nöja mig med något annat och satsa på en konflikt senare istället. Tex. Kort sagt: om man vill att det ska flyta, övning och förståelse för vad man får och förväntas säga, och sen bara laborera med tid, plats och flexibilitet rörande saker man förhåller sig till (börja en scen på en naturlig punkt efter föregående scen där mitt barn precis fyllde 1 eller hoppa 20 år tills när hon fullt 21 och ringer mig panikslagen och gråtandes....).
Det är nog mina babbliga råd. Men som sagt, för mig, aldrig, någonsin, uttalat syfte med en scen.