Det är ju också viktigt att intentionen inte ska handla om scenens utgång. Alltså inte "Jag vill ha en scen där Åsa och Nisse grälar" utan "Jag vill se vad som händer om Åsa får reda på att Nissa varit otrogen". För mig handlar det ofta om att fråga "Vad är jag nyfiken på?". Ha en fråga, en spänning, en nyfikenhet, så kommer man långt. Och det kan vara något så enkelt som "Jag vill se hur Åsa och Nissa interagerar med varandra till vardags". För mig blir det ofta en snöbollseffekt. Varje scen genererar nya frågor, och i dramaspel är det ofta enkelt, för de flesta scener är bara folks reaktioner på andra scener. Nu sade X Y, vad händer när Z får reda på det? Leta upp frågor och be spelarna besvara dem, typ.
Hur sätter man en scen
- Thread starter Zire
- Start date
Yes, jag har inga äventyr så kampanjerna brukar mest vara att jag fuckar med rollpersonerna när de ger sig efter sina mål. Ofta på tredje plats efter att de själva och tärningarna redan har gjort halva jobbet. Just nu kör vi Fantasy World som har issue och doubt som tydligt sätter mål för rollpersonerna.
Ja i sådana scenen blir det ju viktigt att alla inblandade vet vad syftet med scenen är. Där är kanske heller inte SL så viktig. Nu när jag tänker på det så borde vi (jag) sätta sådana scener oftare. Jag tycker att de är lite för konflikträdda emellanåt och att rakt ut föreslå: 'jag tänkte att vi kör en scen där Anais förklarar för Frederick vad hon egentligen tycker om att han utnyttjar jordfolkets gästfrihet?" tvingar dem att vara lite mer öppna!
Rickard
Urverk speldesign
Ja, det är rätt lätt att trilla tillbaka till "SL, får jag lov?". Jag minns själv när jag körde med mycket spelarinflytande och sedan efter något halvår så insåg jag att spelet inte var lika kul för jag hade fallit tillbaka till min gamla spelledarroll där jag tog det mesta av beskrivningen. Jag vill ha ut annat som spelledare, där jag kräver att spelarna tar en större del av bördan för att hålla uppe spelmötet.
När jag kör på konvent så kör jag igenom en enkel övning, ofta som en pitch till spelet, så att vi alla har en bättre förståelse för hur man kan spela. Jag visar exempelvis upp en "ja, men"-teknik som jag kan välja att begränsa spelarnas påhitt så att de inte känner att de någonsin hittar på för mycket. Just den spärren kan vara skönt för vissa spelare att ha, om de tror det finns något "Nu hittar jag på något som förstör för spelledaren" i bakgrunden.
Mikl
Warrior
- Joined
- 11 May 2023
- Messages
- 286
Att sätta en scen är, tycker jag, något som förutsätter gott samarbete i hela gruppen. Allt det folk sagt om att ha en tydlig intention med mera är bra saker, men ingen planering kan rädda scenen om deltagarna har motstridiga mål. Exempelvis kanske någon tycker att en scen har stor dramatisk potential medan någon annan bara vill avsluta den så fort som möjligt för att gå vidare till något annat. Om det händer mer än en gång behöver nog gruppen snacka ihop sig lite.
Jag har nog aldrig upplevt det här problemet, vad jag kan minnas, trots hundratals omgångar med massor av olika människor, ofta främlingar på konvent. Undrar om vi har olika erfarenheter, om jag bara inte förstår vad du syftar på, eller om jag bara inte märker/bryr mig om det?
Frederik J. Jensen
Thoughtful Dane
This essay by Jason Morningstar has a great example that shows how explicit scene framing works.
Mikl
Warrior
- Joined
- 11 May 2023
- Messages
- 286
Ja, jag hoppas att du inte tar det här på fel sätt nu men med ett så stort urval är jag rätt säker på att du helt enkelt inte uppmärksammat det.
Mogger
Hipsteranka
Skippa frågetecknet. Poängen med scener är tempo och fokus. Och om allt flyter på så har ju spelarna massor av grejer de vill göra så det bästa, tycker jag är någon spelare säger "jag vill konfrontera baronens sändebud" och så sätter du/ni scenen.
Ordspråket lyder ju "cut to the chase". Ta fasta på det!
Mogger
Hipsteranka
Fast om en spelare(s RP) inte ser någon potential med scenen så har ju hen inget i scenen att göra. Det är ju det som är poängen med scener! Vi tar bort det "onödiga"!
Christoffer
It's all pig.
Jag skulle till skillnad från många andra begränsa mig till:
Plats
Vilka är där
Aldrig, aldrig någonsin, syfte med scenen.
Syftet kan vi upptäcka när vi alla börjar spela våra karaktärer. Och vi kan ju säga vad karaktärerns syfte är, "Mia vill snacka med Tompa om Björklövens förlust". En karaktärs syfte är något väldigt annat än en scens syfte. Vi greppar karaktärerna och för dem mot syftet men vi är också öppna för att syftet kan bli ett helt annat än det ursprungligen var tänkt. Vissa spel dikterar tex att vi ska säga syftet med en scen innan eller att det kanske har olika scentyper, Burning Empires exempelvis eller Remember Tomorrow, men skulle säga att jag tror alla de spelen fungerar bättre om man börjar scener med plats och vilka som är där och sen upptäcker genom spelandet vilken typ av scen det rör sig om.
Sen tror jag man ska ta ner scensättandet på jorden. Vi sätter scener i alla rollspel. Hela tiden. Scener finns överallt och utan scener kan vi inte rollspela. Att tydliggöra klippen, att rent av få dem att vara skarpa och inledas med yxor som slår in bredvid huvuden på karaktärer osv, kräver inte så mycket mer än att vi alla vill spela så och att varje spelare vet vad de får säga och göra och vad som förväntas att de säger och gör för att andra ska kunna börja spela sina karaktärer. Men jag tror att steg 1 är att förstå att när vi säger att vi öppnar dörren i dungen till rummet mot öster, och Pelle som börjar säga hur rummet ser ut och vad som finns där, så sätter Pelle en scen. Att vi säger "vi öppnar dörren mot öster och går in" det är att vi ber om en scen i rummet mot öster. Vi har i detta spel inte rätt att sätta scenen själv, utan Pelle har det ansvaret och gör det för att vi ska kunna spela våra karaktärer. På samma vis i ett spel där vi roterar scensättningen, eller där scensättningen växlas runt utifrån något annat, så vad får personen som just nu ska sätta en scen säga, vad måste den ta hänsyn till och bry sig om? Får hen greppa en karaktär och flytta den i tid och rum och öppna en scen två veckor, två år, två decennier senare? Eller finns det begränsningar? I dungens fall är ju begränsningen rummet, i rör oss i rummet och vi måste kunna öppna en dörr för att komma till rummet i öster. Misslyckas vi med det slaget kommer vi vara kvar framför dörren. Scenen kanske aldrig bryts, eller så gör den det, och en ny scen i samma rum sätts? Men vi kan inte be om en scen i ett rum som bryter med platsens geometri, och Pelle kan inte sätta en scen någonstans där vi inte bett om att ha en scen, scenerna följer organiskt utifrån vad vi bett om. Inte alltid att vi får vad vi ber om (ex. vi går in i rummet, och Pelle beskriver hur en fallucka öppnas och börjar nu beskriva ett annat rum som vi mörbultade vaknar upp i, vi bad om en scen i ett rum, men pga regler och geometri hamnade vi någon annan stans). I ett annat spel kanske det rör scentyper, vi har redan haft en konfliktscen så jag som ska sätta scenen får inte dra igång en konflikt nu, jag får nöja mig med något annat och satsa på en konflikt senare istället. Tex. Kort sagt: om man vill att det ska flyta, övning och förståelse för vad man får och förväntas säga, och sen bara laborera med tid, plats och flexibilitet rörande saker man förhåller sig till (börja en scen på en naturlig punkt efter föregående scen där mitt barn precis fyllde 1 eller hoppa 20 år tills när hon fullt 21 och ringer mig panikslagen och gråtandes....).
Det är nog mina babbliga råd. Men som sagt, för mig, aldrig, någonsin, uttalat syfte med en scen.
Plats
Vilka är där
Aldrig, aldrig någonsin, syfte med scenen.
Syftet kan vi upptäcka när vi alla börjar spela våra karaktärer. Och vi kan ju säga vad karaktärerns syfte är, "Mia vill snacka med Tompa om Björklövens förlust". En karaktärs syfte är något väldigt annat än en scens syfte. Vi greppar karaktärerna och för dem mot syftet men vi är också öppna för att syftet kan bli ett helt annat än det ursprungligen var tänkt. Vissa spel dikterar tex att vi ska säga syftet med en scen innan eller att det kanske har olika scentyper, Burning Empires exempelvis eller Remember Tomorrow, men skulle säga att jag tror alla de spelen fungerar bättre om man börjar scener med plats och vilka som är där och sen upptäcker genom spelandet vilken typ av scen det rör sig om.
Sen tror jag man ska ta ner scensättandet på jorden. Vi sätter scener i alla rollspel. Hela tiden. Scener finns överallt och utan scener kan vi inte rollspela. Att tydliggöra klippen, att rent av få dem att vara skarpa och inledas med yxor som slår in bredvid huvuden på karaktärer osv, kräver inte så mycket mer än att vi alla vill spela så och att varje spelare vet vad de får säga och göra och vad som förväntas att de säger och gör för att andra ska kunna börja spela sina karaktärer. Men jag tror att steg 1 är att förstå att när vi säger att vi öppnar dörren i dungen till rummet mot öster, och Pelle som börjar säga hur rummet ser ut och vad som finns där, så sätter Pelle en scen. Att vi säger "vi öppnar dörren mot öster och går in" det är att vi ber om en scen i rummet mot öster. Vi har i detta spel inte rätt att sätta scenen själv, utan Pelle har det ansvaret och gör det för att vi ska kunna spela våra karaktärer. På samma vis i ett spel där vi roterar scensättningen, eller där scensättningen växlas runt utifrån något annat, så vad får personen som just nu ska sätta en scen säga, vad måste den ta hänsyn till och bry sig om? Får hen greppa en karaktär och flytta den i tid och rum och öppna en scen två veckor, två år, två decennier senare? Eller finns det begränsningar? I dungens fall är ju begränsningen rummet, i rör oss i rummet och vi måste kunna öppna en dörr för att komma till rummet i öster. Misslyckas vi med det slaget kommer vi vara kvar framför dörren. Scenen kanske aldrig bryts, eller så gör den det, och en ny scen i samma rum sätts? Men vi kan inte be om en scen i ett rum som bryter med platsens geometri, och Pelle kan inte sätta en scen någonstans där vi inte bett om att ha en scen, scenerna följer organiskt utifrån vad vi bett om. Inte alltid att vi får vad vi ber om (ex. vi går in i rummet, och Pelle beskriver hur en fallucka öppnas och börjar nu beskriva ett annat rum som vi mörbultade vaknar upp i, vi bad om en scen i ett rum, men pga regler och geometri hamnade vi någon annan stans). I ett annat spel kanske det rör scentyper, vi har redan haft en konfliktscen så jag som ska sätta scenen får inte dra igång en konflikt nu, jag får nöja mig med något annat och satsa på en konflikt senare istället. Tex. Kort sagt: om man vill att det ska flyta, övning och förståelse för vad man får och förväntas säga, och sen bara laborera med tid, plats och flexibilitet rörande saker man förhåller sig till (börja en scen på en naturlig punkt efter föregående scen där mitt barn precis fyllde 1 eller hoppa 20 år tills när hon fullt 21 och ringer mig panikslagen och gråtandes....).
Det är nog mina babbliga råd. Men som sagt, för mig, aldrig, någonsin, uttalat syfte med en scen.
Mogger
Hipsteranka
Bör väl påpekas att i samtliga inlägg där någon nämnt scenens syfte så har de uttryckligen förklarat att de menar karaktärernas syfte i scenen. Så jag vet inte om det är så stor skillnad
entomophobiac
Pistoler & Mord
Tycker det här är dödsviktigt. Räls rälsar oavsett vem som rälsar rälsen.
Christoffer
It's all pig.
Jag tycker tvärtom att skillnaden är enorm. Scenens syfte är scenens syfte, karaktärens är karaktärens, bara för de är lika innebär inte att det är samma.Bör väl påpekas att i samtliga inlägg där någon nämnt scenens syfte så har de uttryckligen förklarat att de menar karaktärernas syfte i scenen. Så jag vet inte om det är så stor skillnad
Men, framförallt handlar det ju om hur man får det att kännas naturligt och flyta på, och jag upplever tio ggr av tio att just att uttala ett syfte med en scen skapar alldeles för stora hinder och blockeringar och framförallt att det verkligen riskerar att man skapar en målbild med scenen som sen är svår att skaka bort just för att det är scenens syfte och inte någon karaktärs syfte som måste ta hänsyn till resolution osv innan man ens kan tänka på att nå ett syfte.
Sen om någon tycker att det är fett att tala om sceners syften får de ju göra det bäst de vill, det kanske inte vållar dem just några problem, men för mig och flera jag spelat med upplever jag att det perspektivet på scensättande som det tvingar fram är en rejäl bromskloss (och rätt ofta skapar känslan av "men men jag satte ju scenen för att vi skulle få se det här... nu fick vi ju inte det pga hur du spelade bartendern?!?!?")
Mogger
Hipsteranka
Du missförstår. Samtliga exempel i tråden är precis av samma typ som de du talar om. X vill göra/prata med Y.
Sedan kan såklart scenen spinna iväg åt vilket håll som helst.
Det är precis samma sak.
Quadrante
Grisbonde
Valt att ersätta [syfte] med [vad står på spel], visst kan det vara samma sak men föredrar det senare.
Christoffer
It's all pig.
Ehn nej? Jag missförstod inte alls att det åsyftades. Jag säger att för mig är att använda de orden ett problem oavsett vad som åsyftas.
clarence redd
FrostByte Books
Det låter coolt. Hur går övningen till?
(Bra tråd för övrigt!
Jag slutar aldrig förundras över den samlade kunskapen här på forumet. Ni är grymma).
Mogger
Hipsteranka
Hur skulle du definiera det du kallar "scenens syfte"? Och hur uppfattar du att folk har diskuterat det i tråden? Jag hänger inte alls med.