Gunny Sack
- A Game of Evaporating Minds and Endless Confusion
Något som retat mig i flera år, och som jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med, är den extremt ensidiga historieskrivning som råder inom rollspelsbranschen – som om krigsspel skulle vara det enda eller ens det viktigaste ursprunget till det som idag är vår hobby. I böcker som The Elusive Shift kablas en verklighet ut som helt ignorerar allt det jag och likasinnade betraktar som vårt ursprung, i denna helgade verksamhet i själens ärende som kallas rollspel, eller, vilket är termen jag föredrar, Omvändelsespel.
Vi är få men envisa, vi som invigdes i Omvändelsespelens hemligheter under början av åttiotalet. Förutom mig själv och mina syskon är jag enbart bekant med ett tiotal andra Vändelsemästare, där två gått bort i förtid och ytterligare två tvingats till vad som verkar vara mer eller mindre permanenta uppehåll, i väntan på att åter få klarhet i tankarna.
Och när jag skriver detta vill jag samtidigt inte peka finger över att vi förbisetts i den allmänna historieskrivningen, för den del av hobbyn vi företräder är i sin natur blyg. Jag använder detta ord, som antyder att spelkonsten i sig är ett levande ting, en varelse med mänskliga känslor, och undviker då samtidigt etiketter som hemlighetsfull, avvisande, eller extrem – alla okvädesord som kastats mot oss i den lilla klick som funnit varandra över spelbordet, till ljudet av rasslande tärningar och dundrande hjärtslag medan sinnet virvlat, förvandlats och blivit eteriskt och flyktigt – ofta till den grad att jag varit en annan när jag rest mig från stolen efter många timmar i drömmarnas värld.
Själv skolades jag i Omvändelsens spelkonst av min fader, Herr Tumelsson, som trots att han inte delade efternamn med mig eller mina syskon, uppfostrade oss helhjärtat och besjälat – och redan från tidig ålder invigde oss vid det spelbord han skapat på vinden ute i stallet på gården där vi växte upp. Min Fader Herr Tumelsson, skulle, som man populärt säger, vänt sig i sin grav, om han visste att jag nu skriver om dessa ting öppet, på ett folkligt forum. Men, som en av de sista kvarvarande Vändelsemästarna är det min övertygelse att det är dags att ta det rosenskimrande bladet från läpparna och i en elektronisk utandning av vokaler och konsonanter förlösa den hemlighet som vilat så många år i flaskan. Det är dags för att Omvändelsespelen att ta plats i vår historia, och kanske samtidigt vinna över en eller ett par nya Vändelsemästare från de profana och blodfattiga krigsspelen. Jag ämnar genomföra denna transaktion av insikt genom en så kallad recension av det spel som varit mig mest själsomvändande och som samtidigt åsamkat mig ett enormt lidande – allt i tjänsten för uppfyllelse och förvirring.
Gunny Sack skrevs 1971 av den walesiska greven Tudor Pannbroke, mest känd för att under stora delar av sin livstid varit patient hos Carl Jungs lärjunge Mathilda Hopfer. Då spelet nedtecknades hade dess principer redan använts i slutna kretsar i ett tjugotal år, och vid själva publiceringen hade Tudor Pannbroke uppnått den respektabla åldern av 73 år – en ålder som var jämförbar med samtliga spelare i gruppen av invigda. Alltså inga tonåringar som träffades i garage och pojkrum.
Spelet baserar sig på den drömvärld som Mathilda Hopfer utforskade genom sina patienter under hela sin praktik, och som också fick henne utesluten från det Amerikanska Psykoanalytiska Samfundet 1952. I detta arbete att beträda, avtäcka, kartlägga och förstå drömmarnas värld byggdes en stadig bas av litteratur, kartor och information som endast kunde förmedlas genom toner, läten, dikter och märkliga konstruktioner. Av alla dessa tusentals drömverk är den mest kända just dikten om Gunny Sack:
Gunny Sack, Gunny Sack let me free
I am of moonshine, grass to thee
Gunny Sack hungry, screaming for fear
Floating in the river with a burden to bear
Gunny Sack smiling, eating us all
Down into the Darkhole, everyone fall
If I let you get me, Gunny Sack dear
You can take my skin, my lips and my hair.
Det är också i denna fruktansvärda och ondsinta del av Hopfers drömatlas som Pannbroke plockat de frö som blivit hans spel – ett mardrömmarnas cirkushjul, för spelare att beträda och uppleva sann fasa. Det saknar självklart regler i den mening krigsspelare talar om regler, men det finns många andra tydliga eller mer diffusa förmaningar och råd. Och självklart tärningsslag. Dessa bygger på Hopfers antagande om slumpen som vägvisare i drömmens värld – och tärningar används också för att äntra drömvärlden vid spelets början, för att orientera sig däri och inte minst för att hitta en väg ut vid kvällens slut.
Spelet kan, som de flesta ”rollspel”, inte vinnas, endast upplevas. Det inleds med att Vändelsemästaren försätter spelarna i trance och förenar dem med den mardröm hen förberett för kvällens ”äventyr”. Därefter är det dags att utvinna roller ur drömmaterialet, detta med stöd av tärningar. Händelser börjar snart utspela sig i det kollektiva medvetandet, och Vändelsemästaren ansvarar för att sortera, styra undan men också bevara och ge kraft åt de upplevelser som tycks suga sig fast i spelarnas psyken och utvinna och beblanda sig med deras energier.
Då spelet skreva saknade det säkerhetsventiler, men i mitt exemplar har någon (Herren Fader?) antecknat en ramsa som spelare alltid lär sig utantill (i alla fall gjorde jag och mina syskon det), och om den sägs innebär det att Vändelsemästaren skyndsamt måste försöka föra spelaren ut ur drömmen. En inte alltid lätt uppgift.
Som avslutning bör varje spel få ett betyg, vad jag förstått, och jag ger Gunny Sack ett svart hjärta.
(Artikeln är alltså
Gunny Sack)
) av en värld där ingen plats är säker, där du när som helst kan se en nattfjäril landa på din väns axel, för att sedan sluka honom hel med tänder stora som köttyxor. 
