Att lida Tantali kval

[God45]

Tantalos är en kung i de grekiska myterna som Zeus straffar i dödsriket för alltid. Han är ständigt plågad av hunger och törst. Detta trots att han är omgiven av mat och står upp till hakan i en flod med rent dricksvatten. Men när han försöker dricka vattnet rusar det undan från honom och när han sträcker sig efter maten är den alltid utom räckhåll.

Detta är det bästa stället att vara på i en rollspelskampanj! Stället där man alltid strävar och kämpar men inte kan nå målet. Mitt i den oändliga megaadungeonen eller äventyret utan slut. Jag föreslår en spelstil där det inte finns ett slut för karaktärerna, bara ett ställe där spelarna slutar följa dem.

Vad detta inte är: En serie av utmaningar där det alltid kommer en ny. Det är Sisyfos som inte är lycklig utan bara frustrerad av att det alltid dyker upp en till sak att göra.

Vi måste däremot föreställa Tantalos oss som lycklig. Han är ju mitt i den bästa biten där han kämpar och strävar. Där är rollspel som bäst.

 

[Quadrante]

På nåt sätt håller jag helt med dig nu!

 

[Gnovald]

Men är inte detta en beskrivning av de allra flesta kampanjer som inte följer en färdigskriven kampanj?

 

[Quadrante]

Ser det lite som ett filosofisk ställningstagande, eller som en ögonöppnare. Inte revolutionerande i sig att det är nytt, utan revolutionerande i att det blottlägger något. Lite som det lilla barnet som kommenterar kungens kläder.

 

[Genesis]

Jag föreslår en spelstil där det inte finns ett slut för karaktärerna, bara ett ställe där spelarna slutar följa dem.

Kanske heller ingen början? När kampanjen sätter igång är rollpersonerna skadade, vilse i grottsystemet, på jakt efter en legendarisk skatt, utan egentlig bakgrundshistoria. Vi möter dem i grottorna och följer dem en tid, och när vi lämnar dem har egentligen inget hänt, annat än att vi lärt känna dem.

 

[God45]

Ser det lite som ett filosofisk ställningstagande, eller som en ögonöppnare. Inte revolutionerande i sig att det är nytt, utan revolutionerande i att det blottlägger något. Lite som det lilla barnet som kommenterar kungens kläder.

Ja, jag tänker på det såhär.

 

[God45]

Kanske heller ingen början? När kampanjen sätter igång är rollpersonerna skadade, vilse i grottsystemet, på jakt efter en legendarisk skatt, utan egentlig bakgrundshistoria. Vi möter dem i grottorna och följer dem en tid, och när vi lämnar dem har egentligen inget hänt, annat än att vi lärt känna dem.

Ja! Det gör det ännu bättre. Bara börja in medias res. För den enda skillnaden är just att nu känner vi dem. Det känns som en grej som händer en hel del i inte-genre litteratur också. Här är vi i den här personen eller släktens liv ett tag.

 

[Quadrante]

Vi möter dem i grottorna och följer dem en tid

Jag brukar förespråka ”road-movie”- konceptet före ”stor—arch” när det kommer till rollspel. Känns som det passar mediet.

 

[Genesis]

Jag brukar förespråka ”road-movie”- konceptet före ”stor—arch” när det kommer till rollspel. Känns som det passar mediet.

Ja, jag gillar road trip-spel. Fall och Magic och Ribbon Drive är väl de jag spelat som har det konceptet rakt av. @Lukas ska skriva ett road trip-spel också, vilket år som helst!

Men en klassisk road trip-historia har ju både en början och ett slut.

 

[Quadrante]

Men en klassisk road trip-historia har ju både en början och ett slut.

Nja, en klassisk road-trip berättelse som format kliver in efter det börjat och lämnar en innan man fått veta vart det slutar. Sen när vi oftas ser formatet efterhärmas på film så kläs det in i en eller läggs över en ”story arch”-struktur. Men även då funkar den bättre för rollspel än det tydliga början-mitt-slut man vill se i det strukturella berättandet.

 

[Genesis]

Nja, en klassisk road-trip berättelse som format kliver in efter det börjat och lämnar en innan man fått veta vart det slutar. Sen när vi oftas ser formatet efterhärmas på film så kläs det in i en eller läggs över en ”story arch”-struktur. Men även då funkar den bättre för rollspel än det tydliga början-mitt-slut man vill se i det strukturella berättandet.

Ah, då har jag nog aldrig läst en klassisk road trip-berättelse.

 

[Quadrante]

Ah, då har jag nog aldrig läst en klassisk road trip-berättelse.

Man kan ju i och för sig även tolka road-trip som en inte resa … eller för den delen leka med formen. Det är ju det kuliga med format, hur man bryter mot dem och bryter upp dem.

Skiljer förresten på det som det berättas om och att man berättar (det senare har alltid en början och sen ett slut).

 

[Genesis]

Kanske heller ingen början? När kampanjen sätter igång är rollpersonerna skadade, vilse i grottsystemet, på jakt efter en legendarisk skatt, utan egentlig bakgrundshistoria. Vi möter dem i grottorna och följer dem en tid, och när vi lämnar dem har egentligen inget hänt, annat än att vi lärt känna dem.

Kom på att Tour de garde, ett hack av De Mauvais rêves, funkar så. När spelet börjar är ledaren för äventyrargruppen död, och man är vilse i grottan. Spelet varierar dagfaser, när man möter utmaningar i grottan, med nattfaser, där något kommer att hända medan någon håller vakt. Däremot tror jag att det finns en möjlighet att komma ut ur grottan, om alla samarbetar och inte låter konflikterna inom gruppen splittra dem. Men tar man bort den biten (vilket enkelt görs då det är en epiloggrej) så har man ett renodlat tantaliskt rollspel.

 

[JohanL]

A tantalizing suggestion.