Mogger
Hipsteranka
Jag har pratat om det här innan men jag slås om och om igen av hur väl slump formar berättelser på ett så sjukt intressant vis. Vår pågående kampanj (som man kan läsa om HÄR ) är rätt slumpdriven. Det finns aktörer med agendor men jag försöker i så stor utsträckning som möjligt slumpa utfall. Det är första gången jag använder den här metoden i så här stor utsträckning som SL och jag blir förbluffad över hur berättelsen formas framför oss, av spelarnas val, av händelser och samband.
Igår fick vi en fullständigt episk scen, när två av settingens mest framstående personer ställdes mot varandra. Jag var lite nervös för det här är ett crescendo som byggts upp under 20 år.
(Avsatte) Kejsar Thorulf skulle ställas mot monstret Hydran, i en kamp på liv och död.
Hydran är numera ett vansinnigt och irrationellt monster som allt mer bejakat sina djuriska drifter, Thorulf är fast besluten att göra bot och en gång för alla återupprätta Skarprättarnas namn och heder.
Jag bestämde att Hydran var så irrationell att jag skulle slumpa vilka PSI-mutationer den använder, och sedan försöka hitta på hur det hänger ihop. Hydran är den starkaste psionikern någonsin och behärskar alla mutationer. Så jag rullar Livslänk. Jag läser på den. All skada som åsamkas Hydran får även den som Hydran upprättat livslänk med (om jag nu inte läste fel, för det var i stundens hetta, men så blev det iaf). Dock, Hydran ligger nu i bakhåll och mutationen kräver fysisk beröring. Hydran har ingen möjlighet att röra någon i gruppen. Men, Hydran har vid åtskilliga tillfällen tidigare rört vid Thorulf! Så givetvis är det med honom den upprättar livslänk.
Slutstriden (ja eller typ) skedde i en underjordisk T-banecentral. Jag rullar även någon form av levitering-mutation sam Förvirring. Jag beskriver hur Hydran svävar upp ur ett djupt schakt, många drabbas av förvirring, men ingen vet om livslänken. Alla börjar i panik skjuta mot monstret, som dock utan större bekymmer slår ihjäl två medföljande knektar. Först en bit in i striden lyckas de faktiskt skada Hydran (den är närmast odödlig) och de ser då hur Thorulf rycker till. Thorulf märker det själv med. Som av en slump är det Thorulfs tur att agera och han begriper vad som händer. I en självmordsattack aktiverar han sitt jetpack och skjuter vilt med sina laserpistoler. Han dödar sig själv och skadar Hydran hyfsat, men faller sedan hjälplöst och livlöst ner i schaktet.
Allt detta var slump och sammanträffanden. För mig, och spelarna, blev scenen svinbra! Det verkligen Gandalf mot balrogen! Ett antiklimax men ändå en hjältedöd. Striden fortsatte sedan och RP kunde stå i centrum på märkliga vis. Det blev på alla sätt den final historien krävde (kampanjen forsätter dock, detta var bara ett steg på vägen).
Men grejen är, hade detta varit scriptat, om jag på förhand hade bestämt att det skulle upprättas livslänk, att Thorulf skulle döda sig själv m.m. så hade det inte alls känts lika episkt, tragiskt och, ja, bra.
Det här är, tycker jag, rollspel när det är som bäst.
Igår fick vi en fullständigt episk scen, när två av settingens mest framstående personer ställdes mot varandra. Jag var lite nervös för det här är ett crescendo som byggts upp under 20 år.
(Avsatte) Kejsar Thorulf skulle ställas mot monstret Hydran, i en kamp på liv och död.
Hydran är numera ett vansinnigt och irrationellt monster som allt mer bejakat sina djuriska drifter, Thorulf är fast besluten att göra bot och en gång för alla återupprätta Skarprättarnas namn och heder.
Jag bestämde att Hydran var så irrationell att jag skulle slumpa vilka PSI-mutationer den använder, och sedan försöka hitta på hur det hänger ihop. Hydran är den starkaste psionikern någonsin och behärskar alla mutationer. Så jag rullar Livslänk. Jag läser på den. All skada som åsamkas Hydran får även den som Hydran upprättat livslänk med (om jag nu inte läste fel, för det var i stundens hetta, men så blev det iaf). Dock, Hydran ligger nu i bakhåll och mutationen kräver fysisk beröring. Hydran har ingen möjlighet att röra någon i gruppen. Men, Hydran har vid åtskilliga tillfällen tidigare rört vid Thorulf! Så givetvis är det med honom den upprättar livslänk.
Slutstriden (ja eller typ) skedde i en underjordisk T-banecentral. Jag rullar även någon form av levitering-mutation sam Förvirring. Jag beskriver hur Hydran svävar upp ur ett djupt schakt, många drabbas av förvirring, men ingen vet om livslänken. Alla börjar i panik skjuta mot monstret, som dock utan större bekymmer slår ihjäl två medföljande knektar. Först en bit in i striden lyckas de faktiskt skada Hydran (den är närmast odödlig) och de ser då hur Thorulf rycker till. Thorulf märker det själv med. Som av en slump är det Thorulfs tur att agera och han begriper vad som händer. I en självmordsattack aktiverar han sitt jetpack och skjuter vilt med sina laserpistoler. Han dödar sig själv och skadar Hydran hyfsat, men faller sedan hjälplöst och livlöst ner i schaktet.
Allt detta var slump och sammanträffanden. För mig, och spelarna, blev scenen svinbra! Det verkligen Gandalf mot balrogen! Ett antiklimax men ändå en hjältedöd. Striden fortsatte sedan och RP kunde stå i centrum på märkliga vis. Det blev på alla sätt den final historien krävde (kampanjen forsätter dock, detta var bara ett steg på vägen).
Men grejen är, hade detta varit scriptat, om jag på förhand hade bestämt att det skulle upprättas livslänk, att Thorulf skulle döda sig själv m.m. så hade det inte alls känts lika episkt, tragiskt och, ja, bra.
Det här är, tycker jag, rollspel när det är som bäst.