Den sista kampanjen

[Man Mountainman]

Genom Älvalandet, del 1: Flashback och lejonälvor

Vi börjar alltså spelmötet, precis som jag planerat, med en flashback till Ang-Yerob. Syftet med denna flashback var i första hand att ge Hippolyta Demaxes lite screentime, så att spelarna skulle få ett starkare affektivt band till henne och avsky henne desto mer när hon sedan dök upp i den vanliga tidslinjen.

Vi börjar med att etablera några detaljer om Asterias bakgrund. Månskensprinsen hade velat ha Asteria vid sin sida när han drog ut i fält mot de invaderande människorna, men halvälvorna behövde någon som beskyddade dem, och Asteria ansåg att hennes plikt var gentemot dessa. Vi etablerar också att det som inledningsvis fick halvälvorna att fly var mer oorganiserad, pogrom-artad förföljelse från Tabranes mänskliga inbyggare, men att de som sedan förföljde halvälvorna till Ang-Yerob var ett organiserat arméförband tillhörande storfurstens hemliga polis.

Vi skildrar sedan en dag i belägringens Ang-Yerob. Hektor knarkar tillsammans med Chinins bror, Mira. (Detta är nog inget som nämnts i tråden tidigare, men det var etablerat sedan länge att Hektor under belägringen hade haft en något destruktiv relation med Chinins sedermera döde bror, vilket skapade friktion mellan Hektor och Chinin, särskilt i relation till Hektors drogbruk – här får vi då för första gången se denna relation "on screen".) Vi får antagligen även se Chinin ägna sig åt sina dagliga göromål och interagera med sin bror och sin mor Iseme – men detta är inget jag kommer ihåg.

Därefter anländer ett sändebud från den belägrande armén till klostret, och meddelar att överste Hippolyta Demaxes vill ha en audiens med iatrikerna och med halvälvornas ledare, dam Asteria. Detta anordnas, och iatrikerna plus Asteria tar emot översten i sin stora mötessal. Hippolyta är en lång, senig kvinna med ett mörkt, krulligt hårsvall, och hennes ena öga är ersatt av en parateknologisk protes som skimrar rött i salens halvdunkel. Hon kräver att få samtala på tu man hand med Asteria, en begäran som beviljas. Asteria och Hippolyta går iväg till ett avsides beläget rum.

Där ställer översten Asteria inför ett ultimatum: Hon kan göra slut på belägringen och undvika mer blodsspillan, om hon bara överlämnar sig själv till den belägrande hären. Asteria, som med visst fog inte litar på Hippolytas utfästelser, tackar nej till förslaget.

Därefter är flashbacken slut, och vi återvänder till nutid. Rollpersonerna samt de två domoriderna Ipax och Korego befinner sig i en skog i Älvalandet. De sätter sig i rörelse mot Månskensprinsens slott, slottet Fullmåne, för att utföra det uppdrag prinsen har gett dem: förstöra nyckeln.

De lämnar skogen och kommer ut på en grässlätt. Ute i det höga gräset omringas de så plötsligt av lejon. De visar sig vara hamnskiftande lejonälvor, anförda av en viss Eidolon. De förs till lejonälvornas by, där de får höra rykten om att Skogsfrun, Månskensprinsens uråldriga fiende, vaknat till liv i norr och börjat utöva makt över skogarna runt slottet Fullmåne.

(Jag hoppas förresten att det är okej att jag postar denna illustration av en lejonälva ur Terone-boken, upphovsman Sven Lind:)



Väl i Lejonälvornas by gör Chinin anspråk på herravälde över dem såsom Månskensprinsens rättmätige arvinge. Hennes envåldshärskar-tendenser börjar alltså göra sig synliga. Lejonälvorna utsätter Chinin för något slags prövning – vars natur jag inte riktigt minns. Kanske var hon tvungen att ha ihjäl någon? – och när hon klarar utmaningen erkänner de hennes anspråk, men villkorligt. De ska skicka med ett följe av frivilliga att ledsaga henne norrut, och om hon lyckas hävda sin makt och nedkämpa Skogsfrun kommer de fullt ut att erkänna henne som sin härskare. En grupp om tolv unga lejonälvor, ledda av Tarkos, anmäler sig som frivilliga.

 

[Nässe]

Fin läsning. Fan vad jag älskar de här vindlande berättelserna som uppstår när man spelar längre kampanjer utan ett förskrivet manus. Och allt man glömmer att man tänkt, allt man planerat som inte blir, perifera SLP som blir centrala etc. Fan underbart. Och när kan jag få mina tassar på ett ex av Terone!!!??? Gamla eller en ny version spelar ingen roll.

 

[Dimfrost]

Och när kan jag få mina tassar på ett ex av Terone!!!??? Gamla eller en ny version spelar ingen roll.

Men har inte du det redan? Trodde du hörde till de få som skaffat det när det kom. Annars har jag lagt upp den gamla versionen som gratis pdf på itch, och det finns faktiskt fortfarande i tryck från Lulu även om jag inte har någon aning om jag faktiskt får ut några pengar därifrån längre. Och så förstås Man Mountainmans alternativregler som jag rekommenderar.

Ny version dröjer nog lite, men jag tänker på det ganska ofta!

 

[Dimfrost]

Det var för övrigt väldigt intressant att spela igenom den där flashbacken som en stor del av ett spelmöte, vill jag minnas. Ett grepp jag inte varit med om så mycket tidigare.

 

[Nässe]

Men har inte du det redan? Trodde du hörde till de få som skaffat det när det kom. Annars har jag lagt upp den gamla versionen som gratis pdf på itch, och det finns faktiskt fortfarande i tryck från Lulu även om jag inte har någon aning om jag faktiskt får ut några pengar därifrån längre. Och så förstås Man Mountainmans alternativregler som jag rekommenderar.

Ny version dröjer nog lite, men jag tänker på det ganska ofta!

Jag har aldrig haft det själv men lånat Simons ex i omgångar. Har koll på pdf:en, väldigt fint vill ju ha det fysiskt

 

[Man Mountainman]

Jag har aldrig haft det själv men lånat Simons ex i omgångar. Har koll på pdf:en, väldigt fint vill ju ha det fysiskt

det finns faktiskt fortfarande i tryck från Lulu

 

[Man Mountainman]

Genom Älvalandet, del 2: Färd norrut

Under natten drömmer Chinin. Hon befinner sig i en stad med förvridna, organiska hus. I skyn kretsar främmande himlakroppar. Stadens invånare är krälande insektoider. Hon förs av en hop av dessa insektoider mot en ziggurat, som tronar i stadens mitt. I en väldig sal i mitten av denna ziggurat, tronar en monstruös maskliknande varelse vars ansikte är ett kaotiskt gytter av ögon, mandibler och känselspröt.

Det är morgon. Chinin går ned till floden för att tvätta sig. Där blir hon neddragen i vattnet av en lekfull flodälva/najad. För att försvara sig kastar hon en sten i huvudet på flodälvan. Hon har därmed brutit mot den uråldriga freden mellan lejonälvorna och flodälvorna, och ingdera part är särskilt nöjd. För att reparera situationen och visa sig värdig att härska över lejonälvorna, går Chinin med på att utsätta sig för en vedergällning likvärdig sitt brott: hon ska också få en sten kastad i huvudet. Det är dock inte den unga najadflickan som kastar stenen, utan en av hennes vuxna manliga släktingar som sular stenen så hårt att Chinin tappar sansen. Flodälvorna passar på att dra ned henne under vattnet och snabbt släpa med sig henne ut i strömfåran innan de släpper henne fri, mörbultad och halvt dränkt. Detta räcker för att mäkla fred och återvinna lejonälvornas förtroende.

Så beger sig rollpersonerna norrut, fortfarande åtföljda av Ipax och Korego samt nu även de tolv lejonälvorna anförda av Farkos. (Jag skrev Tarkos i förra inlägget, men det är alltså Farkos.) De följer floden uppströms. Slätten övergår gradvis i skog; de kommer upp i höglänt, mer kuperad terräng och passerar gnistrande vattenfall. Allt är dock inte frid och fröjd. Asteria känner återigen hur hennes kropp är på väg att slitas i tu, och Hektor plågas av Älvalandets halvt overkliga, hallucinatoriska väsen. Hektor kan i alla fall hjälpa Asteria att handskas med sitt sönderslitande dubbelväsen genom att ge henne droger.

Något har dock förändrats i Asteria. Hon känner att hennes gamla krafter finns där någonstans, just utanför räckhåll. När Chinin försöker använda sin älvamagi för att skapa en båt som kan låta dem färdas enklare upp för floden, hjälper Asteria till, och tillsammans lyckas de väva älvamagin och skapa båten.

En natt, när de redan är en bit in i skogen, vaknar Hektor mitt i natten, under fullmånens sken, och lockas ut i skogen av en oförklarlig längtan. Han hör en ljuv kvinnoröst som sjunger en vacker sång om kärlek. Han följer rösten och kommer till en spegelblank sjö, där en underskön mörkhårig kvinna tar emot honom och presenterar sig som Ulma. De älskar på sjöstranden. Under kärleksakten känner Hektor att Ulmas rygg är ihålig.

Rollpersonerna hittar Hektor utmärglad på stranden nästa morgon. Det är som att något sugit ut innanmätet på honom. Han säger inget om vad som har hänt.

Rollpersonerna fortsätter längs älven och anlöper småfolksbyn Klippfallet. De tas emot vid bryggan av en skock nyfikna men skygga småfolk. Chinin går dem till mötes skinande med månens ljus.

 

[Man Mountainman]

Skogsfrun: Prepp

Chinins märkliga dröm, den gåtfulla Ulma – vad pågår egentligen här? Låt oss se vad jag skrev i min prepp.

* * *​

Månskensprinsens palats har blivit ockuperat av f.d. överste, nu general Hippolyta Demaxes.

En jordmagisk kraftsköld omgärdar palatset. Innanför denna reduceras allas effektiva värde i Älvablod till 1 (om det inte redan var lägre).

Skogsfrun härskar över den omgivande landsbygden med skräck och våld. Hon oroar sig dock över de två nya aktörer som plötsligt anlänt till hennes rike.

Vinterryttarna finns också där, och de har ännu inte bestämt sig för vilken sida de ska välja. Några har redan gått i Skogsfruns sold, men andra är intresserade av att ansluta sig till Chinin.

Skogsfrun kan bli rollpersonernas allierade eller överstens agent, allt efter hur de agerar.

I Skogsfruns fånghålor finns en man som levt under sensory deprivation sedan flera hundra år. Han är en människa, Dabraskar Ma, från den aposeiska åldern (alltså den fjärran forntid där Terone var navet i ett interstellärt imperium); den enda människa som någonsin lärt sig älvamagi. Hans tid i Skogsfruns fånghålor har gjort honom vansinnig men också gett honom förmågan att färdas mellan olika människors undermedvetna och drömmar. Han kan bli en värdefull resurs i striden mot Hippolyta.

Vad ska hända med Masken-spåret? Masken är mäktig men också frånvarande. Masken gav en gång Nyckeln till Månskensprinsen för att den senare skulle bistå Masken och förbereda dennes ankomst i Terone. Månskensprinsen gjorde detta genom att bygga ett slags fyrar som signalerade ut Terones närvaro i Multiversum genom världarnas mångfald.

(Masken är alltså det väldiga insektoida väsen Chinin såg i sin dröm. Masken är Terones kanoniska ärkeantagonist, ett utomdimensionellt monstrum som härjade Terone svårt i ett svunnet krig, och gjorde slut en gång för alla på Terones interstellära imperium.)

De springer på en sådan fyr när det passar. Chinin kommer i kontakt med Masken. Vad vill Masken? Att Chinin ska upprätthålla fyrbåken, så att Masken kan återvända till Terone. Men berättar inte att detta är fyrens syfte utan drar en vals. Lovar i gengäld hjälp med att lossa på Nyckelns inneboende makt.

Och Kaborian vill hitta nyckeln, för att analysera den och hitta ett vapen mot masken. Herravälde över Älvalandet är inte deras primära mål, de bryr sig inte om det, det är mer av en cover story. Egentligen vill de bara åt nyckeln.

(Kaborian är en hemlig sammansvärjning som i kämpar mot Masken och försöker förebygga dess återkomst. Vid detta lag hade jag beslutat mig för att Hippolyta Demaxes i själva verket var en agent för Kaborian).

Vid Klippfallet

Skogsfruns hantlangare anländer för att samla in "tributen": Tre stycken unga män, "i blomman av sina liv", kring 20 år gamla. De verkar inte glada över denna ynnest.

Om rollpersonerna gör motstånd väntar en strid mellan otäcka trädspindelvarelser och rollpersonerna plus deras eskort av domorider och lejonälvor. Striden kommer att använda Älvamagi (illusioner etc.)

Skogsfruns hantlangare kommer att väcka starka minnen av Skogsfrun i Hektor. Han tappar totalt greppet om verkligheten.

Jag kommer att föreslå att han tar antipsykotisk medicin och spenderar en dramapoäng . När han tar den får han förmågan att genomskåda älviska illusioiner.

 

[Man Mountainman]

Skogsfrun, del 1: Klippfallet

Rollpersonerna, Ipax, Korego samt lejonälvorna anländer alltså till Klippfallet. Chinins uppvisning vid ankomsten imponerar, och hon tillkännager att hon är Månskensprinsens arvtagerska, Månskensdrottningen, här för att göra anspråk på den makt som rättmätigen är hennes.

Följet av småfolk som möter dem vid bryggan är anförda av byns borgmästare, ledsagad av en eskort av beväpnade, lite mer bredaxlade och robusta småfolk. Han bjuder in dem till sitt hem. På vägen mot borgmästarens hem antastas Asteria av en småfolkskvinna som förtvivlat ber henne att rädda dem från Skogsfrun. Hon föses dock omilt tillbaka av borgmästarens små hejdukar med uppmaningen att inte störa dam Asteria.

Rollpersonerna trakteras till middag av borgmästaren i hans hem och får träffa hans fru och dotter. De lär sig lite om det politiska läget i Månskensprinsens forna rike. Byborna måste betala tribut till Skogsfrun, det finns även Vinterryttare i skogen, och ryktet gör gällande att någon tredje maktfaktor etablerat sig i Månskensprinsens gamla palats.

Hektor ursäktar sig från middagen och beger sig ned på stan, eskorterad av en av borgmästarens vakter. Han söker upp kvinnan som antastade Asteria på gatan. Han lyckas göra sig kvitt vakten (som väntar utomhus) och pratar i enrum med kvinnan och hennes make. De berättar att Skogsfrun kräver en tribut av unga män varje månad och att kvinnans yngre bror utsetts till att vara en del av nästa försändelse, som ska gå av stapeln samma kväll.

På något sätt lyckas borgmästaren ursäkta sig från middagen och sätta igång projektet med att samla in tributen (han är oerhört rädd att rollpersonerna ska sätta stopp för planerna och dra på dem Skogsfruns vrede). Rollpersonerna får dock nys om hans avsikter och följer efter honom tillsammans med sina lejonälvor.

De ser hur borgmästarens enforcers tvingar in de tre unga männen som utgör tributen i en glänta strax utanför byn. Inom kort hör de ur marken skakar, och ut ur trädridån kommer tre väldiga vidunder. De ser ut som enorma spindlar, men deras kroppar är helt gjorda av trädstockar, mossbelupna stenar, gamla rotvältor och liknande. Det är skogsfruns sändebud, här för att hämta tributen. Chinin konfronterar spindelmonstren och strid utbryter.

Striden är hård och tre av lejonälvorna faller. När allt ser som mörkast ut, får Hektor en vision. Hans droger samverkar på något märkligt sätt med älvalandets hallucinatoriska natur, och han kan plötsligt se tingens verkliga väsen. Han ser att trådar av kraft utgår utgår från en punkt någonstans i öster och animerar trädspindelvarelserna via de stora rotknutar som utgör kärnan i deras kroppar. Asteria hoppar därefter upp på ryggen av en av vidundren och sliter ut dess rothjärna med sina bara händer. Därefter besegras de återstående trädspindlarna med få problem.

I stridens efterdyningar medger borgmästren att han undanhållit sanningen för rollpersonerna. Han är också mycket orolig, för Skogsfrun kommer inte att glömma eller förlåta detta. Måste småfolket nu överge Klippfallet, för att inte falla offer för Skogsfruns hämnd? De tre unga männen som skulle bli tribut är i alla fall räddade.

 

[Man Mountainman]

Skogsfrun, del 2: Avfärd från Klippfallet

Rollpersonerna återvänder till byn, där det yrvakna småfolket har samlats för att se vad som pågår (jag nämnde kanske inte att striden mot Skogsfruns sändebud sker mitt i natten). Chinin håller ett inspirerande brandtal där hon förklarar behovet av att tillfälligt utrymma byn för att undkomma Skogsfruns hämnd, men lovar att det snart ska bli ordning och reda på Månskensprinsens gamla rike.

Under natten drömmer Chinin återigen märkliga drömmar. Hon befinner sig än en gång i den märkliga staden med byggnader förvridna i organiska former. Hon förs återigen av hopen av insektoider till zigguraten i stadens mitt, och återigen står hon inför Masken. Masken böjer sig fram mot henne, och rör med ett av sina känselspröt vid hennes bröst. Hon känner ett ljus och en hetta stråla ut från nyckeln där inne.

Morgonen gryr. Rollpersonerna får lite mer info om det politiska läget. Arendel, älvan de träffade i Dianas slott, ska visst ett kort tag ha försökt hålla ordning på Månskensprinsens domäner, men var han befinner sig nu är oklart, och som sagt tycks någon annan kraft ha intagit slottet. Vinterryttarna finns här också. Några av dem har slutit sig till Skogsfrun, medan andra försöker förbli självständiga och lever som stråtrövare i skogarna.

Hektor och Asteria fipplar lite med Asterias domoriddelar, som Asteria kopplat ur under natten för att överhuvudtaget kunna sova. De får också hjälp av Ipax, som något kryptiskt menar att känslan av att slitas sönder som Asteria lider av förmodligen är ett symptom på att hon lider av ett "disparat själv". Han antyder att Asteria måste acceptera sitt nya väsen. Ipax avslöjar också att Porslinsdamen – härskaren över domoridbosättningen vid glaciären i Aldos Bashiz, som beordrade Ipax och Korego att ledsaga Asteria – är en gammal orakelmaskin från kyrkan i Gnysus (jfr. Terone ss. 89–90). Det måste alltså ha funnits några sanningar i hennes visioner. Asteria startas i alla fall om med god framgång.

Småfolket sätter sig på båtar och ger sig av nedströms, tillsammans med ett antal av lejonälvorna som skadats svårt i striden mot spindelmonstren och inte är i skick att fortsätta färden. Målet är lejonälvornas land, där småfolket kan få stanna under Eidolons beskydd tills Månskensprinsens länder är befriade.

Det är alltså en reducerad skara som till slut ger sig av tillsammans med våra hjältar, med siktet inställt på Månskensprinsens slott. De färdas genom den vildvuxna terrängen. Här och var ser de övergivna små hus. Vid en sådan övergiven gård möter de trollet Broko, en vedervärdig varelse som inget hellre vill än att smaska i sig älvakött. De lyckas dock avskräcka honom i kraft av sin numerära överlägsenhet. I utbyte mot lite icke-älva-kött berättar Broko vad han vet om situationen i riket. Tydligen finns något i Månskensprinsens slott som avskräcker Skogsfrun från att närma sig.

De når toppen av en höjd, och när de blickar ut över det skogsbeklädda landskapet kan de se att här och var sticker torn eller obelisker upp från toppen av bergknallar. Det blixtrar till i Asterias minne, och hon kommer ihåg att de i själva verket är fyrar. Fyrar för vilket slags farkost? Det minns hon inte. Kanske har fyrarna något att göra med den främmande makt som etablerat sig i Månskensprinsens slott, och kanske har de att göra med att Skogsfrun inte vill närma sig det. Våra hjältar beslutar sig hur som helst för att undersöka en fyr. De viker av mot den närmsta de ser.