Tips för stora spelgrupper

[Zeedox]

Eftersom MunkCon 4 gärna uppmuntrar till att man tar många spelare (om möjligt), tänkte jag höra vad forumet har för tips för att få det att fungera bra.

Normalt sett brukar det ju bli svårare och svårare ju större gruppen blir:

1. spelare får kortare med tid i rampljuset
2. mekaniska utmaningar är svårare att designa för spelarna har så mycket fler resurser
3. information blir svårare att sprida så alla förstår - plus att mer saker händer

Men nog finns det tricks som i varje fall avhjälper detta! Vad kan det vara?

 

[Zeedox]

En sak jag sett som funkar hyggligt rätt bra är att inte har för många SLP. Att prata med en SLP kan ta precis hur lång tid som helst, och alla vill fråga i mun på varandra. Så grottkrälande där det huvudsakligen handlar om att navigera hinder i miljön kan göra spelet lite snabbare.

 

[Rickard]

Jag var med i en spelgrupp med tretton spelare (vi var max 7 samtidigt) så jag lärde mig några tricks:

• Dela in rollpersonerna i grupper och ge grupperna individuella uppgifter. "Split the party". Designa äventyr kring denna princip. Ibland vill man inte vara många på en uppgift.
• Identifiera vilka spelare som är mer aktiva och engagera enbart de som är mer inaktiva. De aktiva kommer alltid hitta saker som aktiverar dom.
• Spelledaren får ta ett steg tillbaka och låta spelarna ta mer aktiv plats. Fundera igenom din spelledarteknik och varför den kräver så mycket uppmärksamhet från dig. Det ska inte vara spelledare och [spelargruppen] som talar om vartannat, utan du kanske ska yttra dig som var femte man istället. "Peta in en pinne i elden" när du känner att spelarnas initiativförmåga börjar avta.
• Fokusera därför mer på intro- än extrospektionellt spelande. Det är rollpersonernas interagerande mellan varandra som är viktigare än utomstående utmaningar.
• När de tjafsar medan de planerar är engagerad speltid.

 

[God45]

1: Kör en dungeon eller liknande. Inga eller extremt få NPC:er.

2: Är folk inte överens ge dem bara en enda minut att komma överens, säg sedan ”Välj något nu eller slå en tärning för vem som får sin väg om det och gå vidare”.

3: Kör ett lätt och superdödligt system. Döda folk höger och vänster. Ha färdiga nya karaktärer i en hög så folk bara kan dra en ny.

4: Fiender är stora och tuffa men träffar många karaktärer ofta. Eller så är de grupper av små karaktärer som agerar som en.

5: Inget jävla delande av gruppen! Gör det för farligt att göra så eller gör att lämnar man gruppen dör man automatiskt (för man måste stanna nära prylen som håller det magiska giftet borta eller något).

 

[luddwig]

Jag tror att jag blivit lite avtrubbad av att min ordinarie spelgrupp har sex spelare. För mig är ju det standard, men andra brukar tycka att det är (för) många. Min standardstora grupp till trots har jag heller inte så värst många tips för att det ska fungera bra, men i alla fall några:

• Välj ett spel med enkla regler, då är risken att ni fastnar i regeldiskussioner mindre.
• Välj ett enkelt äventyr. Utforska plats X är ofta tydligt och bra.
• Tänk på att ge alla spelare tillfälle att prata/agera men också på att vissa spelare är helt nöjda med att mest titta på och lyssna.
• Tänk på att allt ofta tar längre tid med fler spelare. Driv på lite extra om ni har en tidsgräns att förhålla er till.

 

[Genesis]

Spela ett spel byggt för stora grupper. Daughters of Verona funkar bra på uppemot 12 pers, jag har lirat Utpost på 8 utan större problem, och L’Insurrection är för 5-8 spelare. Borde finnas fler, har inte koll på traddigare system. Men någon borde väl ha löst en del av detta med speldesign även där?

 

[Rangertheman]

Jag har regelbundet 10-12 spelare på Nördhängen. Några iakttagelser:

• Välj ett enkelt system som spelarna lätt sätter sig in i
• Låt alla slå och adressera "de som lyckades med slaget..."
• Det är bra om det finns naturliga "choke points" i miljön, till exempel i grottsystemet, så att bara är de 2-4 första, sista, eller dem i mitten som kan göra något. Variera så att det inte alltid är samma.
• Dela upp grupperna av stridande. Alla mot alla blir lätt kaotiskt och oftast till nackdel för motståndaren.
• Låt spelarna hjälpa varandra med regelfrågor, att hitta på rollformuläret, m.m.
• Acceptera att det blir ett helt annat spel än när man är en mindre grupp.

 

[Rickard]

• Identifiera vilka spelare som är mer aktiva och engagera enbart de som är mer inaktiva. De aktiva kommer alltid hitta saker som aktiverar dom.
• Spelledaren får ta ett steg tillbaka och låta spelarna ta mer aktiv plats.

Något jag gjorde ofta var att sätta några rollpersoner i trångmål eller ge dom någon uppgift och medan de "rollgestaltade" ut sin diskussion så började jag spela med den andra gruppen. När jag fått grupp två engagerad i egenkonversation så återgick jag till grupp ett och spelade ut deras planer. Så gick jag fram och tillbaka tills grupperna mötte upp varandra.

Så sidohistorier, parallella historier och uppdrag som påverkar varandra är idealt att spela ut med många personer, bara man som spelledare är vaken på att kunna engagera spelarna så att de börjar spela sinsemellan.

Idealt är det så här jag spelar strider. Alla spelare vars runda det inte är planerar medan jag kör ut mekaniken med en spelare. Det är så jag får flyt och action i strider. Flera parallella historier med problemlösning - och som kan påverka varandra - som sker samtidigt.

Låt gärna äventyr handla om resurshantering och att hinna många saker innan tiden löper ut. Då vill de dela på sig, vilket minskar din press att behöva känna att du ska aktivera alla.

 

[joth1006]

Jag spelleder Shadowdark för ungdomar, och ibland har vi varit väldigt många. En regel i spelet är att initiativordningen alltid är igång, även utanför strid. Detta har jag upptäckt är väldigt tacksamt för att hantera just stora grupper. Blir tydligt och snabbt att liksom peka på nästa spelare och fråga vad hen gör, sen gå vidare till nästa.

Var förstone rätt skektisk till det, men har lärt mig tycka om.

 

[Mikl]

Jag spelade för ett tag sedan med en turnerande spelledare på besök i vår stad och han lyckades hålla alla spelare engagerade genom att hantera hela scenariot som om det skedde i detaljerad tidsskala. Det var ett mysteriescenario men det blev nästan som stridsrundor på så vis att spelledaren gick mellan spelarna och delade upp speltiden mellan dem snarare än att sätta dem i tidsbubblor tills det de höll på med var klart.

Exempelvis kunde en spelare läsa igenom och hämta ledtrådar ur en bok på samma tid som en annan spelare hann öppna en dörr och få en rumsbeskrivning. Som jag är van vid hade spelledaren sagt nåt i stil med "du vill läsa boken? Ok, det tar två timmar. Vad gör ni andra under tiden?" Men då är ju den spelaren ute ur spelet under ganska lång tid. Den här spelledaren gick istället efter hur lång tid saker tog för oss spelare, vid bordet. Och det tar ju ungefär lika lång tid att slå ett färdighetsslag som att öppna en dörr och kolla hur rummet ser ut.

Vi var bara fem spelare men jag tänker mig att samma teknik skulle funka med fler än så. Inte för mitt spelledande, jag är en för gammal hund för att lära mig sitta på ett nytt sätt. Men någon annan skulle kunna.

 

[Caligo]

1. Man kan låta en eller ett par spelare utan spalarkaraktärer ta över något monster (eller en NPC).
2. Uppmuntra att några av spelarkaraktärerna rollspelar sinsemellan - blir som lite minigrupper.

 

[Zeedox]

Tips från andra ställen på nätet:

Convention games give you an edge in that you'll probably be preparing pre-made characters, so you can use a trick I like to call Pairing Up: Making sure that 6+ players all get satisfying story beats in a limited timeslot (while also possibly teaching a system) can be hard lifting. But instead of 6 unique stories you could have two characters who are brothers looking to find their parents' killers, two characters who were in the same military unit in the last war against the dark lord, and two characters who are entangled with the same supernatural patron entity.

That way you only have to hit three big story beats to serve six players

 

[entomophobiac]

Under pandemin spelledde jag en hel del med stora grupper. Några one-shots blev riktigt lyckade, medan kampanjen vi senare försökte oss på blev pannkaka.

Detta är ett av de som funkade rätt bra: https://www.rollspel.nu/threads/splatter-the-mustang-sallys.73881/

Anledningen skulle jag säga var att scenariot har två distinkta grupper: hästfolket och TV-folket. Dessa har dynamik inom sina respektive grupper och kan därför prata in-character hela spelet ganska precis så som vi tänker oss att det kanske går till när en dokusåpa spelas in. När de sedan interagerar med varandra kan det vara lite roligt "vi mot dem" (även om hästfolket mest av allt vill bort från sina arbetsgivare)...

Vi hade väldigt roligt med det, och jag tror det är ett effektivt grepp för att ge alla något att bry sig om. Mål som inte kräver spelledarens inblandning.

Från scenariot:

Spela de här hästarna som om de är övernaturligt smarta, snabba, och starka. De genomskådar spelarnas fällor, hoppar utan problem upp på låga hustak, sparkar in solida ytterdörrar, och så vidare. De är Jason Voorhees, om Jason Voorhees hade vägt 5-600 kilo och bestod helt av vältränade muskler.

 

[mrund]

Killen som pratar jättemycket, är bossig och har en massa idéer är en tillgång. För att undvika att han även blir ett problem: sätt honom längst bort från dig, och sätt de tystaste spelarna närmast dig.