Jag ska inte på något sätt hävda mig vara bättre. Det var absolut en grej när jag gick gymnasiet; kring '98-00 pratade vi väldigt mycket "häftig engelska" med varandra. Ungdomar kan nog med engelska för att kunna föra någorlunda samtal med varandra, alla häftiga filmer de sett är på engelska, och de kan – framför allt – inte tillräckligt mycket/bra engelska för att förstå hur dålig/platt deras engelska är.
I egenskap av lärare ser jag egentligen inga större problem med att ungdomar pratar engelska. Jag skulle gärna se att de också lärde sig bättre svenska, men det hade de ju inte lärt sig av varandra oavsett vilket. Men ungdomarna tränar språk, och det är väl bra. Skulle man bara prata språk man var bra på, så skulle ingen någonsin lära sig ett nytt språk.
Sedan tänker jag att om vi i vuxenvärlden vill att svenskan ska tas på allvar kanske vi skulle sluta producera så erbarmligt tråkig och/eller pinsam kultur, då? Kanske göra lite filmer som faktiskt upplevs som häftiga och inte bara töntiga? Det här är resultatet av att man i årtionden i svenska filmsammanhang etc betraktat fantastik och action som lite ovärdiga och fåniga, något man typ bara kan hålla på med om man hänger en lampskärm på det och omger det med lite diskbänkspinsamhet.