WRNU:s filmklubb 2025 v8

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v8 2025 – #630 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Häromveckan såg jag The Warriors för första gången. Tror jag i alla fall.

Det här var en överraskande bra film. Trots låg budget, och den ofta extrema misogynin och homofobin, finns det en energi i den här som gör att jag förstår att den blivit en klassiker. En natt, ta er från fel plats hela vägen hem, med både poliser och NY:s alla gäng som hatar er i hälarna. Bra koncept, bra skit.

Men det är frustrerande att det är en film som både skildrar en misogyn / homofob värld och ofta är misogyn / homofob i sitt berättarspråk. Ajax försvinner från berättelsen för att han faller i dem mest mansgrisiga fälla man kan tänka sig, liksom. Det går att göra de sakerna så mycket snyggare, och jag är glad att de klippte bort en hemsk idé de hade om ett gäng med klassiska läderbögar som kidnappade Warriors. Det hade inte kunnat bli bra. Alls.

Hur som är det här en sevärd film. Trots sina brutala brister lyser den där energin igenom, och det är en film som litar på sin publik. Varje scen tillför något till berättelsen, och det är sjukt bra både struktur och bild.

Rekommenderas, men med förbehåll.

 

[Hundenilunden82]

Häromveckan såg jag The Warriors för första gången. Tror jag i alla fall.

Det här var en överraskande bra film. Trots låg budget, och den ofta extrema misogynin och homofobin, finns det en energi i den här som gör att jag förstår att den blivit en klassiker. En natt, ta er från fel plats hela vägen hem, med både poliser och NY:s alla gäng som hatar er i hälarna. Bra koncept, bra skit.

Men det är frustrerande att det är en film som både skildrar en misogyn / homofob värld och ofta är misogyn / homofob i sitt berättarspråk. Ajax försvinner från berättelsen för att han faller i dem mest mansgrisiga fälla man kan tänka sig, liksom. Det går att göra de sakerna så mycket snyggare, och jag är glad att de klippte bort en hemsk idé de hade om ett gäng med klassiska läderbögar som kidnappade Warriors. Det hade inte kunnat bli bra. Alls.

Hur som är det här en sevärd film. Trots sina brutala brister lyser den där energin igenom, och det är en film som litar på sin publik. Varje scen tillför något till berättelsen, och det är sjukt bra både struktur och bild.

Rekommenderas, men med förbehåll.

Samtidigt tänker jag att filmen skildrar en miljö som ofta är väldigt misogyn och homofob och fylld med ultramacho maskulina mansideal och filmen är sedd ifrån en synvinkel av personer som figurerar i och är en aktiv och villligt deltagande del i denna miljö.

Om alla i filmen varit empatiska antirasistiska feminister och hbtq+ aktivister så hade vi inte fått samma film.

 

[Hundenilunden82]

Jag har sett Shaw Brothers filmen The boxer from Shantung.

Filmen följer Ma en knegare i Shanghai. En vacker dag springer Ma på gangsterbossen Tan Si och där börjar hans kriminella bana.

Ma vinner folket omkring sigs respekt antingen med sin personlighet eller sina knytnävar.

Ma blir mer och mer framgångsrik och delar med sig av sina ekonomiska framgångar till folket omkring sig och folk sluter upp kring Ma och hjälper honom i hans olagliga förehavanden men Ma läxar dock upp dom och säger att det inte är någon idé att försöka pressa pengar ifrån folk som inte har några.

Ma och hans följeslagare brukar frekventera ett tehus där Jin och hennes farbor arbetar, Jin hoppas att Ma är det som behövs för att förändra Shanghai och stävja kriminaliteten men när hon inser att Ma inte är så annorlunda än alla andra gangsterbossar som kommit och gått så överväger Jin att lämna staden.

Tan Si blir mördad av gangsterbossen Yang som ber om ett möte med Ma för att diskutera framtida affärer, Ma's följeslagare varnar Ma att det troligtvis är en fälla men Ma går dit ändå endast för att döda Yang.

Innan Ma går dit så ger Ma sin vän Xiao 100 dollar och ber denne att lämna Shanghai då Xiao är alldeles för snäll och naiv för gangsterlivet

Ma tar under striden en yxa i bröstet men lyckas besegra Yangs hejdukar och döda Yang men blir i slutändan dödad av en av Yangs hejdukar som överlevt striden.

Filmen avslutas med en scen där Jin, hennes farbror och Xiao tillsammans lämnar Shanghai på ett tåg.

Betyg 3/5 helt ok kungfu gangsterfilm.

Det skall tydligen finnas en uppföljare som heter man of Iron som jag tänkte ge mig på att se här näst.

 

[krank]

Om alla i filmen varit empatiska antirasistiska feminister och hbtq+ aktivister så hade vi inte fått samma film.

Fast det är skillnad på att i en film gestalta till exempel sexism, och att gestalta sexistiskt. Filmen hade kunnat handla om exakt samma personer, de hade rentav kunnat utföra i princip samma handlingar.

 

[God45]

Häromveckan såg jag The Warriors för första gången. Tror jag i alla fall.

Det här var en överraskande bra film. Trots låg budget, och den ofta extrema misogynin och homofobin, finns det en energi i den här som gör att jag förstår att den blivit en klassiker. En natt, ta er från fel plats hela vägen hem, med både poliser och NY:s alla gäng som hatar er i hälarna. Bra koncept, bra skit.

Men det är frustrerande att det är en film som både skildrar en misogyn / homofob värld och ofta är misogyn / homofob i sitt berättarspråk. Ajax försvinner från berättelsen för att han faller i dem mest mansgrisiga fälla man kan tänka sig, liksom. Det går att göra de sakerna så mycket snyggare, och jag är glad att de klippte bort en hemsk idé de hade om ett gäng med klassiska läderbögar som kidnappade Warriors. Det hade inte kunnat bli bra. Alls.

Hur som är det här en sevärd film. Trots sina brutala brister lyser den där energin igenom, och det är en film som litar på sin publik. Varje scen tillför något till berättelsen, och det är sjukt bra både struktur och bild.

Rekommenderas, men med förbehåll.

Inte för att försvara mansgrisandet och sexismen, men Ajax är döpt efter en karaktär i grekisk mytologi och han blir lockad av kurs av sirener. Så det är ganska passande.

 

[Organ]

Samtidigt tänker jag att filmen skildrar en miljö som ofta är väldigt misogyn och homofob och fylld med ultramacho maskulina mansideal och filmen är sedd ifrån en synvinkel av personer som figurerar i och är en aktiv och villligt deltagande del i denna miljö.

Om alla i filmen varit empatiska antirasistiska feminister och hbtq+ aktivister så hade vi inte fått samma film.

Som jag uppfattar kritiken så tror jag du missuppfattar den. Det gäller inte huruvida personerna i filmen är misogyna och homofobiska utan att manuset är det.

 

[Hundenilunden82]

Fast det är skillnad på att i en film gestalta till exempel sexism, och att gestalta sexistiskt. Filmen hade kunnat handla om exakt samma personer, de hade rentav kunnat utföra i princip samma handlingar.

Vad jag menar är att gör man en film om våldsamma brötiga sexistiska toxiskt maskulina bröl alfalhanar i gängmiljö så är det inte för mig förvånade att dessa agerar på ett sådant sätt och det är heller inte konstigt att miljön dom befinner sig i och människorna runt dom är misogyna och toxiskt maskulina och det är en sådan atmosfär i filmen.


Sedan hade det kunnat gjorts och gestaltats på ett bättre sätt absolut det tror jag nog men man får nog också till viss del ta in i beaktning att the warriors är en produkt av sin tid.

 

[Hundenilunden82]

Som jag uppfattar kritiken så tror jag du missuppfattar den. Det gäller inte huruvida personerna i filmen är misogyna och homofobiska utan att manuset är det.

Aha du har rätt jag har missuppfattat. När du skriver på det här sättet så förstår jag vad kritiken handlar om.

 

[Khan]

Aha du har rätt jag har missuppfattat. När du skriver på det här sättet så förstår jag vad kritiken handlar om.

Jo, precis. Det problematiseras liksom inte att de är mansgrisar å det grövsta. Att världen är rå och brutal och våldsam måste ju inte nödvändigtvis betyda att the warriors hjärnor bor i deras byxor, liksom. Men det är ok att de är sexistiska skitstövlar.

Däremot behövde inte nödvändigtvis filmen i sig vara sexistisk. Jag tycker Deadwood gjorde den biten lysande - en brutalsexistisk och ärkemisogyn värld skildrad utan att det blir ett sexistiskt eller misogynt bildspråk. Det finns inget glorifierat eller balltufft kring sexismen där, på det sätt som det ibland känns det finns i Warriors.

Men men. Filmen är klart sevärd ändå som sagt. Fast med en brasklapp.

 

[krank]

Jag har sett Hellraiser: Hellworld.



Så; den här filmen kretsar alltså kring MMORPG:et Hellworld, som i filmens "real world" är ett spel som använder sig av den fiktiva Hellraiser-franchisen. I filmens handling vet alltså huvudpersonerna om Pinhead, Lamentkonfigurationen, Lemarchant och så vidare, genom att de är gamers som spelar det här MMORPG't.

Det här är också den sista Hellraiserfilm som går att få tag på via streamingtjänster; nästa två – Revelations och Judgement – är så dåliga att ingen vill veta av dem.

I introsekvensen inser vi två saker – dels att Lance Henriksen är med, och är filmens huvudsaklige och ende kändis. Hans namn står först och störst, och han är en av få vars namn står ensamt. Dels ser vi att introts text är skriven i Diablotypsnittet (eller någon nära släkting).

Låter det här som receptet på den lökigaste lökfilm som någonsin lökat? Låter det här som att det omöjligt kan vara något annat än en riktig skitfilm? Ja.

Men det är fel, för det här är en av de bättre filmerna i franchisen. Och då inte bara för att den satte förväntningarna lågt. Tror jag.

Så; det här är i första hand en egentligen ganska ordinär – men kompetent genomförd – slasherfilm med ett gäng ungdomar i ett festhus. I andra hand är det en Hellraiserfilm och i tredje hand är det en hemlig Scooby Doo-film eftersom allt visar sig vara en gammal gubbe som låtsas-spökat och i fjärde hand ändå en Hellraiserfilm för att de kan såklart inte låta bli att göra så gubben löser en pusselkub och hämtas av cenobiter på slutet.

Filmen har ett bra soundtrack, ett dugligt manus, skådespelare som gör ett bra jobb, specialeffekter som håller till… 98%, en plot som hänger ihop och har en röd tråd och ett par schyssta plot twists.

Jag… jag förstår inte varför de marknadsfört den här såhär. Spelet Hellworld är överhuvudtaget inte med. Här satt jag och förväntade mig någon variant av "oj oj nej nu blir vi insugna i ett videospel" eller "oj oj, nån löste kuben i spelet och nu kommer dåligt 3d-modellerade cenobiter". Men det närmaste vi får se är en mycket kort multimediasekvens i början där någon "spelar spelet" och får en inbjudan till festen som filmen handlar om. Och okej, multimediasekvensen är ful och ser inte ut som ett riktigt videospel, definitivt inget MMORPG, men… alltså det gör inget, för det är med så lite.


And another thing: Kommer ni ihåg när jag skrev att Lance Henriksen var headlinern och den kändaste kändisen? En av huvudkaraktärerna påminde mig om en ung Henry Cavill litegrann, och jag tyckte det var intressant att de ändå hittat nån random B-skådis som var så lik honom.

Efter typ halva filmen pausade jag och kollade upp vad det var för en skådis. Det visade sig vara en ung Henry Cavill.

Den här filmen har ingen rätt att vara så bra som den är. Jag menar, filmiskt mästerverk? Nej absolut inte. Men en helt duglig, bra rulle. Värd att se.

BETYG: 4/5

 

[Khan]

Jag har sett Hellraiser: Hellworld.

View attachment 22718

Så; den här filmen kretsar alltså kring MMORPG:et Hellworld, som i filmens "real world" är ett spel som använder sig av den fiktiva Hellraiser-franchisen. I filmens handling vet alltså huvudpersonerna om Pinhead, Lamentkonfigurationen, Lemarchant och så vidare, genom att de är gamers som spelar det här MMORPG't.

Det här är också den sista Hellraiserfilm som går att få tag på via streamingtjänster; nästa två – Revelations och Judgement – är så dåliga att ingen vill veta av dem.

I introsekvensen inser vi två saker – dels att Lance Henriksen är med, och är filmens huvudsaklige och ende kändis. Hans namn står först och störst, och han är en av få vars namn står ensamt. Dels ser vi att introts text är skriven i Diablotypsnittet (eller någon nära släkting).

Låter det här som receptet på den lökigaste lökfilm som någonsin lökat? Låter det här som att det omöjligt kan vara något annat än en riktig skitfilm? Ja.

Men det är fel, för det här är en av de bättre filmerna i franchisen. Och då inte bara för att den satte förväntningarna lågt. Tror jag.

Så; det här är i första hand en egentligen ganska ordinär – men kompetent genomförd – slasherfilm med ett gäng ungdomar i ett festhus. I andra hand är det en Hellraiserfilm och i tredje hand är det en hemlig Scooby Doo-film eftersom allt visar sig vara en gammal gubbe som låtsas-spökat och i fjärde hand ändå en Hellraiserfilm för att de kan såklart inte låta bli att göra så gubben löser en pusselkub och hämtas av cenobiter på slutet.

Filmen har ett bra soundtrack, ett dugligt manus, skådespelare som gör ett bra jobb, specialeffekter som håller till… 98%, en plot som hänger ihop och har en röd tråd och ett par schyssta plot twists.

Jag… jag förstår inte varför de marknadsfört den här såhär. Spelet Hellworld är överhuvudtaget inte med. Här satt jag och förväntade mig någon variant av "oj oj nej nu blir vi insugna i ett videospel" eller "oj oj, nån löste kuben i spelet och nu kommer dåligt 3d-modellerade cenobiter". Men det närmaste vi får se är en mycket kort multimediasekvens i början där någon "spelar spelet" och får en inbjudan till festen som filmen handlar om. Och okej, multimediasekvensen är ful och ser inte ut som ett riktigt videospel, definitivt inget MMORPG, men… alltså det gör inget, för det är med så lite.


And another thing: Kommer ni ihåg när jag skrev att Lance Henriksen var headlinern och den kändaste kändisen? En av huvudkaraktärerna påminde mig om en ung Henry Cavill litegrann, och jag tyckte det var intressant att de ändå hittat nån random B-skådis som var så lik honom.

Efter typ halva filmen pausade jag och kollade upp vad det var för en skådis. Det visade sig vara en ung Henry Cavill.

Den här filmen har ingen rätt att vara så bra som den är. Jag menar, filmiskt mästerverk? Nej absolut inte. Men en helt duglig, bra rulle. Värd att se.

BETYG: 4/5

Överraskande många stora skådisar har börjat i dålig skräck.

Kevin Bacon i fredagen den trettonde
Johnny Depp i Terror på Elm Street
Jennifer Aniston i Leprechaun
Paul Rudd i Halloween 6
Säkert fler jag inte kommer ihåg just nu

 

[krank]

Nu har jag sett Hellraiser: Revelations, som alltså är nummer… nio i ordningen.

Den här filmen har 2.7 på IMDB och är 0% fresh. Så… man ska nog inte räkna med nån höjdare.

Den handlar alltså om två djupt osympatiska unga män, preppy bortskämda idioter som man vill tända eld på redan efter filmens intro. De smiter hemifrån för att åka ner till Tihuana i mexiko, där de öppnar kuben och sen går det dåligt. Men deras story är i dåtid; i nutid följer vi de unga männens familjer som träffas för att äta styltig middag och inte prata om att deras söner hittats döda i Tihuana. Plötsligt dyker en av dem upp…

Den här filmens manus är ruskigt dåligt, och filmens pacing är väldigt dålig. Det sagt finns det positiva sidor: Alla skådespelare gör ändå ett dugligt jobb; det är liksom inte total B-filmsnivå på det här. Scenografi, framing och sånt funkar. Rekvisitaavdelningens jobb har jag heller inga problem med, och splatter-sminkeffekterna tyckte jag faktiskt var rätt bra.

Dessutom ska den här filmen ha creds för att vara den som kommit närmast ettan rent mytologiskt. Här återkommer element vi inte sett på länge – folk som flyr från Cenobiterna och får nån annan att spilla blod åt dem, och till slut klär sig i falsk hud till exempel. Och även om fokus är på smärta så pratas det ändå en hel del om smärta/njutning och om "upplevelser bortom" och sådär, på ett sätt få Hellraiserfilmer efter den första gjort.

Det här höjer i mina ögon filmen. Inte riktigt till nivån att jag kan rekommendera den, dock. Jag hade gett den en tvåa om den inte ryckt upp sig mot slutet; det är ju också där både plot twists och splatter-effekter är med i lite högre grad så betyget höjs nåt snäpp där.

BETYG: 3−/5.

Nu har jag bara en kvar, Judgement, innan jag "får" se den nyaste igen. Sen är jag klar med hela Hellraiser!


EDIT: Jag vill också bara säga det, alltså, att om man nu inte kan få Bradley att spela Pinhead och inte kan få tag på någo som ser ut som Bradley aytt spela Pinhead, och inte kan hitta någon som ser cool ut som Pinhead att spela Pinhead… Då kanske man borde hitta på en egen huvud-helvetespräst istället för att ha en Pinhead som bara ser ful och töntig ut.

 

[Rickard]

Släpp taget
2024

Det packas mer och mer in i vardagen i Stellas liv tills dess att hon bestämmer sig för att familjen ska packa ihop allt och bege sig till sin dotters tävling. Många saker kommer att uppenbara sig för henne, men är familjen redo för det hon har att berätta? Josephine Bornebusch har blivit ett powerhouse senaste åren och här bär hon inte bara huvudrollen utan även skrivit och regisserat filmen. Det är en rejäl dos av verklig relation - stressen mellan barn och föräldrar samt föräldrarnas ansträngda relation, allting kryddat med en smula humor så att vi klarar av allt. Jag såg 40 minuter innan jag sade till min fru att vi var tvungna att se filmen tillsammans. Under filmens gång blev hon arg, hon skrattade och berömde Josephine för hennes skådespelartalang. Jag satt igenom hela filmen och hoppas att slutet skulle bli bra och när filmen var slut satt jag en stund och tänkte på ett slut som kunde ha varit bättre men kunde inte komma på något. Namnet på filmen är klockrent och jag var uppfylld och tårögd. Jag tror inte det är sant, för jag gillar normalt inte svensk film, men denna är en jag kan rekommendera varmt.

BETYG: 5/5