Jag tror ju inte man ska läsa det som att de inte vill ha narrativ. Utan att de inte nöjer sig med annat än att vara med och skapa det genom sitt spelande.
Jag tänker att du ser det som "nyttigt" åtminstone delvis för att det är något du ser som positivt och gillar.
Medan jag verkligen ogillar sånt.
Det blir nog enkelt en lite komplicerad diskussion om frågorna "varför går utvecklingen åt ett visst håll och hur förstår vi den utvecklingen?" och "vad tycker jag om utvecklingen och hur motsvarar den min smak?" behandlas som samma fråga. Inte för att någon av frågorna är dåliga, utan för att det nog lätt blir att man pratar förbi varandra eller om olika saker.
Min
personliga upplevelse av de moderna AAA-spelen är ju att:
ett färdigt, väldesignat narrativ
Är något väldigt sällsynt, och ännu mer sällan faktiskt samspelar med spelmomentet på ett intressant eller tillfredsställande sätt. Min klassiska pet-peeve här är ju
The Last of Us, som jag ofta känner mig väldigt ensam om att tycka är ett rätt så dåligt spel. Dels tycker jag det för att jag tycker att spelet sett enbart som spel är ganska lamt (ett extremt linjärt stealth-action/shooter-spel med lite element av survival-horror), och jag tycker inte storyn är särskilt engagerande (har sett oändligt många filmer och serier, läst massor av böcker mm, som har väldigt mycket bättre narrativ). Att narrativ och spelmoment dessutom är
helt separerade ifrån varandra, där
jag som spelare inte existerar i relation till storyn, gör för mig upplevelsen sämre.
The Last of Us hade kanske vart en medioker historia som bok, men det hade oavsett vart
bättre som bok än vad det är som spel, eftersom jag då hade sluppit spela det.
Men, det är ju
min smak. Jag tycker generellt litteratur, film och TV-serier gör linjära och icke-interaktiva narrativ bättre än vad spel gör dem, eftersom man då slipper avbryta narrativet med påtvingade interaktiva moment för att belönas med nästa cutscene eller nästa utveckling i storyn. Spelar jag gör jag det primärt för att jag vill åt interaktionen och för att jag
vill att det som händer skall förhålla sig till
vad jag gör.
Och jag tror att en stor orsak till att spelen för massmarknaden utvecklas åt det hållet, rör sig bort från linjärt och hårt styrt berättande och mot interaktivitet är just för att kombinationen ökade produktionskostnader och spel som sätter story och narrativ i främsta rummet helt enkelt inte går hem längre, och nog egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning. Super Mario är ju inte ett spel om att rädda prinsessor, utan om att lösa ett problem (banan) genom interaktion med ett system (hoppa, interagera med saker i miljön, trycka på knappen till höger).
Även bland moderna AAA-singleplayer spel som rent tekniskt har ett linjärt narrativ så är det ju extremt uppenbart att det stora fokuset ligger på systeminteraktionen. Doom 2016/Doom Eternal är ju bra exempel på det, de har rent tekniskt en story, men det är ju verkligen bara en ursäkt för att få mörda demoner på coola och kreativa sätt.
