Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,498
I Brindlewood Bay (i mitt huvud heter det Bramblewood Bay) ska tanter med en bokcirkel lösa mordgåtor för att, i slutänden, kanske komma den stora konspirationen på spåren. Jason Cordovas lilla mysteriespel är extremt charmigt och lämnar mig med åtminstone en fråga som blir i det närmaste existentialistisk.
Brindlewood Bay, någonstans i New England. "Murder Mavens Mystery Book Club" läser detektivromaner och har därför, som alla rollspelare vet, en enorm förmåga att applicera sina kunskaper i verkligheten. Det händer, med andra ord, att lokala ordningsmakten ber dem att gräva i vissa särskilt delikata fall, och ja, dessa tanter tar varje chans de får att öka spänningen i vardagen. Men hur mycket spänning tål de när dödskulter och uråldriga vidunder nalkas under ytan?
Hela spelet är uttalat och tydligt inspirerat av Murder She Wrote och andra whodunnit-historier och det märks på en mängd olika vis. Spelet är Powered by the Apocalypse men till skillnad från många av de PbtA-spel jag sett finns här inga arketyper. Eller ja, arketypen är väl "läsande tant", men det är de ju allihop. Deras moves handlar dels om att nå stämningen, dels om att nå en lösning på mysteriet.
I de förstnämnda fallen finns det flera exempel, bland annat saker är farligare på natten (vilket inte nödvändigtvis behöver förstås bokstavligt) än på dagen. Mavens har också move som är inspirerade av kända detektiver och problemlösare från fiktionen där "Michael Knight" har ett fordon, "Remington Steele" är en mästare i förklänadskonst, "Father Brown" låter dig beskriva en flashback från den okända gärningspersonens perspektiv, och "Sherlock Holmes" låter dig bestämma något om den misstänkta vid första anblick. Dessa moves finns i två varianter där man innan spelet väljer en mer jordnära eller en mer äventyrsfylld.
Andra moves handlar om att hitta ledtrådar och sätta samman dem till ett mysterium. Jag kommer återkomma till detta senare, för jag tycker det är intressant.
I boken finns sex mysterier om ett par tre uppslag styck som mer eller mindre bara är att spela rakt av, och hela bokens upplägg känns oerhört tillgängligt, även om somliga säkert tycker att det är lite väl ordrikt, lite väl pedagogiskt, för ett spel som säkert hade kunnat beskrivas på halva utrymmet. Men jag gillar det. Det finns en steg för steg-guide till hur man kommer igång med sin kampanj och gott om tips för hur man ska tänka kring att spela, och framförallt spelleda, den här typen av mysterier. Jag känner att jag omedelbart förstår vad spelskaparen vill och är ute efter, och det är väldigt tacksamt.
Mysteriebiten då? Ja, här tror jag vi får fundera en smula på vad man vill ha av ett spel och att det i fallet Brindlewood Bay blir en fråga om smak. Vad man behöver ta ställning till här huruvida det finns en lösning rollpersonerna/spelarna ska finna eller om man snarare är ute efter att gemensamt finna mysteriet som råkar finnas i materialet. Eller kanske, om man vill vara detektiv eller om man vill skriva mysterier. I klartext är Brindlewood Bay uteslutande de senare alternativen.
Varken de mysterier som finns i boken eller de man uppmuntras att skapa själv handlar om att hitta de rätta lösningarna. I stället presenteras spelarna för ett brott, ett offer, en samling misstänkta, några platser och händelser, samt tänkbara ledtrådar. Huruvida ledtrådarna är av vikt eller ej vet man inte förrän spelet fortsätter. Rollpersonerna extraherar ledtrådar ur situationerna och scenerna genom att lägga sig i ("Meddling Move"), när de sedan hittat tillräckligt många tänkbara ledtrådar har de möjlighet att sammanställa detta till en teori ("Theorize Move"). Ju mer de samlat och ju bättre de lägger samman ledtrådarna, desto större är chansen att de funnit lösningen på mysteriet.
Jag förstår att detta är en vattendelare. En av de trevligaste grejerna med mysterielösande är att man får känna sig smart (eller som i mitt fall, korkad) och att man kan få en kick av att lägga samman faktiska ledtrådar till en faktisk lösning. Det är sådant som också gör att jag gillar den typen av rollspel där det finns saker att klura med och peta på och kanske klara på ett sätt som får eftertexterna att rulla. Att jag inte behöver anstränga mig för att både hitta på gåtan och dess lösning. Å andra sidan är jag, som skrivande person, långt ifrån främmande att göra just detta och jag ser Brindlewood Bay som ett potentiellt utmärkt sätt att hitta på mysterier utan oket att vara smart på egen hand som det ju i regel är när man författar. Och det låter rätt befriande. Utifrån var man själv står i frågan kommer Brindlewood Bay passa olika bra för olika spelgrupper och personer. (Tilläggas ska kanske att det, på goda grunder, är ett scenbaserat spel där man, faktiskt, kan gå till reklampaus.)
En sista observation. Jag kommer inte riktigt överens med Kult: Divinity Lost som också är ett PbtA-spel. Det må vara som det är med den saken, men rakt genom min läsning av Brindlewood Bay känner jag starkt att det skulle passa mig, rakt av, mycket bättre som Kult-spel. Där de varianter av Kult jag spelat i stort bygger på att det finns hemligheter att upptäcka för rollpersonerna/spelarna, tänker jag att Kult-kosmologin egentligen bär det drag av osäkerhet som Brindlewood Bay uppmuntrar till. Här är rollpersonerna ganska vanliga tanter som agerar i världen för att i någon mån söka svar. Bakom allt finns en cthulhuesk sanning (motsvarande Metropolis) som kommer göra allt större anspråk på berättelsen vartefter spelet fortgår. För mig känns det oerhört rimligt att rollpersonernas försök att bringa ordning i sin omgivning både i Brindlewood Bay och Kult snarare kan leda fram till något samberättande (i sin mildaste form, antar jag) som liknar eller försöker återskapa rollpersonernas sökande efter svar i en värld som inte är vad den verkar. Det verkar, på något sätt, rimligt.
Hur som helst, Brindlewood Bay är ett av de charmigaste spel jag läst (möjligen jämte Wanderhome) och givet att man gillar spelstilen och tänket bakom tror jag att detta kan vara en riktig fullträff.
Men de samlade alltid ihop så många ledtrådar att de kunde vara rätt trygga med tärningarna, och de misslyckades aldrig.