Nekromanti Jag har en värld...

[Erik Brickman]

...som heter Ebros. Detta är också namnet på "mitt" spelsystem, som är klart BRP-inspirerat. Man slår fram de tio grundvärdena med 3d6+3 (min grund-mod.) samt efter man har gjort detta lägger man ut upp till 6 poäng på nåt eller några värden. Nu hör jag er säga; "Men herreguuud vad mycket extraplus en startkaraktär får på sina värden!" Och ja, det är sant, men i Ebros vill jag att varje PC, inte NPC
ska vara en riktig hjälte, därav mitt tidigare inlägg.
Och lustigt nog, jag trodde också att det skulle boosta upp PC:s lite väl mycket i början, men såhär några år och många testkaraktärer senare kan jag säga att det absolut inte är för mycket! För sanna mina ord, det är verkligen så att ingen som slagit fram karaktärer i mitt system fått för stora värden. Faktiskt är det till och med så att ingen lyckats komma upp i värdet 21 än (alltså grundslag av max 3d6 = 18 + den grundläggande +3 modifieringen). Ingen. Och det är många som slagit fram PC:s i Ebros. Sen, förutom den första modden som kan ge 21 i värdena, har olika nationer och därav raser sina individuella plus eller minus.
Som mest kan dessa ge ett ytterligare +3. Med den poängen och de tidigare 6 poängen som man kan "strö" över värdena som man vill, kan alltså ett värde av tio, om man maximerar
det bli totalt 30! Detta värde är för mig max vad en människa ska kunna ha i ett värde, som också gör den karaktären till en legend redan från början för just det värdet. Hjältar ni vet, som sagt. Ta Conan till exempel, som ju verkligen var känd för sin otroliga styrka, skulle nog i Ebros kunna vara en krigar-barbar med 30 i just STY.
Men nu vet jag, att inte alla spelare tänker så och ännu mindre har turen att få kunna tänka så, att denne vill lägga alla pluspoäng på ett värde. Så därför skyddas liksom systemet mot übermensch-framslagningar av sig självt, har jag upptäckt. Nog om detta.
Är det nån annan där ute som har använt höga plus på värden i sitt system utan katastrof-resultat?
Och förresten tycker jag att skillvärden ska kunna ha flera hundra procent på karaktärernas färdigheter redan från början. Alltså, bara dom kanske 1-3 viktigaste färdigheterna
såsom ens vapen om man är krigare.

P.S. Förresten är magi nästan helt bannlyst i min värld. Detta skapar fakiskt en mycket intressant situation. Det finns alltså magi, det gäller bara att hitta den "förbjudna-
frukten" om karaktären har ett sånt intresse.


Signing off. D.

 

[Man Mountainman]

Jag tycker absolut inte att det är något fel på att ha rollpersoner med höga värden. Om man tror att det blir "enklare" att spela med bra guybbar, eller "roligare" att spela med mediokra, så lurar man sig själv. Rollspel handlar ju som känt inte om att vinna och segra över andra rollpersoner med sin egen. Och en bra gubbe brukar ha ganska höga ambitioner, och får motstånd i proportion till sin förmåga.

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Raistlin]

Det som brukar vara skoj, är att ha en rp med varierande värden. Dvs det är rätt tråkigt att spela någon som är medelbra på allt, men skoj att spela någon med högt i några egenskaper och lågt i några.. Fast det är klart; om rp:na ska vara hjältar så bör de ju ligga över medel på det mesta (fast även en hjälte borde ha någon svaghet).

/Raistlin

 

[Riddaren]

"Fast det är klart; om rp:na ska vara hjältar så bör de ju ligga över medel på det mesta (fast även en hjälte borde ha någon svaghet)."

Kan ju alltid ge dem någon fobi. T.ex. livrädd för blod, höjdskräck, måste rotera ett varv före en strid (för annans kanske himlen ramlar ni i huvudet på en) etc...

Riddaren


Även den bäste har dåliga dagar

 

[Rev]

Varför måste alltid rollpersonerna vara hjältar?

Av egen erfarenhet kan jag säga att jag haft minst lika roligt när jag spelat 'medelmåttor' som inte varit speciellt bra på någonting. Om rollpersonen har en intressant och utvecklad bakgrund och personlighet blir det mycket roligare att spela, oavsett vilka siffror man plitar ner på rollformuläret. Dock krävs då en bra SL, som kan väva in rollpersonens bakgrund och personlighet i äventyret, istället för att koncentrera sig på strid och egenskapsvärden.

Den rollperson jag haft tveklöst roligast med var en enögd alkoholiserad bonde i en GURPS-kampanj. Han hade inte ett enda egenskaps- eller färdighetsvärde över 11. Ändå överlevde han en hel kampanj.

/R

 

[Man Mountainman]

<I>Varför måste alltid rollpersonerna vara hjältar?</I>

Jag tror att du har fel. Jag tror inte alls att rollpersoner alltid måste vara hjältar. tvärtom ser jag en trend i rollspelssverige just nu, som lutar mot att "hjältar är koboldiska och därför dåliga". Men koboldismen ligger inte främst i hur bra rollpersonen är, utan hur den spelas och vad spelaren vill uppnå med sitt spelande. En hjälte kan vara kul att spela, likväl som en ganska medioker karaktär. Och man får motstånd i prpoprtion till sin rollpersons förmåga. men det gäller bara om man med sitt rollspelande verkligen vill uppnå att övervinna ett motstånd, och inte heller det är en självklarhet. Men den som tror att hjältemodiga rollpersoner automatiskt leder till hack'n'slash-kampanjer, han är nog ute och cyklar.

Jag upprepar vad jag har sagt förut:

<I>Om man tror att det blir "enklare" att spela med bra gubbar, eller "roligare" att spela med mediokra, så lurar man sig själv. Rollspel handlar ju som känt inte om att vinna och segra över andra rollpersoner med sin egen.</I>

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Oliestion]

Fast det är klart; om rp:na ska vara hjältar så bör de ju ligga över medel på det mesta
Klart man väntar sig detta från en kille vars namn kommer ifrån en person som nitade alla gudar i en hel värld

****** Oliestion ******
<A HREF="http://www.morningrise.8m.com/page6.html" target="_new">http://www.morningrise.8m.com/page6.html</A>

 

[Raistlin]

Klart man väntar sig detta från en kille vars namn kommer ifrån en person som nitade alla gudar i en hel värld
/images/icons/smile.gif
Jag menade inte att rollpersonerna alltid ska vara hjältar, men att om rp:na ska vara hjältar så bör de ju ligga lite över medel... Fast det är nog roligare att bli bättre efter ett tags spelande än att starta som hjälte.

/Raistlin

 

[Rev]

Då uppstår dilemmat: Hur skapar man utmaning för en rollperson som är så mäktig att 'vanliga' faror inte utgör något hot för honom/henne?

/R

 

[Man Mountainman]

Tillåt mig att ta ett exempel ur min egen speledarkarriär:
Rollpersonerna var nekromantiker. Mätkiga sådana, dessutom. Rollpersonerna hade skapats med hjälp av "Hjältarnas handbok" till DoD 91. De kunde resa odöda i princip bara genom att knäppa med fingrarna. Deras mål var att erövra världen.
<B>Fakta</B>: i fantasyvärdar ála DoD går det 13 übermäktiga nekromantiker med världsherraväldeambitioner på dussinet.
<B>Fakta 2</B>: I fantasyvärldar ála DoD finns det lika många hjältar med döda-onda-nekromantiker-ambitioner
Därför skulle deras väg mot världsherravälde komma att kantas av motstånd. Varenda stad de kommer till har en hjälte, beredd att hugga ned dem. för att sedan inte tala om alla konkurrerande ondanekromantikerfurstar. Tja, vägen mot världsherravälde kräver list, strategiskt tänkande, manipulation och pröpaganda, det är inget man gör över en natt.Och dessutom, det var riktigt roliga äventyr (kampanjen avslutades aldrig).
Så, jag upprepar vad jag sagt tidigare, då rollpersonernas förmågor höjs, höjs även deras ambitioner och andras uppfattning om dem, och motståndet höjs i proportion till detta. Eftersom jag föredrar "stora" kasmpanjer, med krig, katastrofer och historieovälvande händelser, framför "små" görasmåuppdragochinterageramedlokalbefolkningen-äventyr, så passar den här sortens äventyr alldeles utmärkt för mig. men även jag kan njuta av lite äkta grisodling mellan varven.

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Eleas]

Iofs, men...

"Jag tycker absolut inte att det är något fel på att ha rollpersoner med höga värden. Om man tror att det blir "enklare" att spela med bra guybbar, eller "roligare" att spela med mediokra, så lurar man sig själv. Rollspel handlar ju som känt inte om att vinna och segra över andra rollpersoner med sin egen. Och en bra gubbe brukar ha ganska höga ambitioner, och får motstånd i proportion till sin förmåga."

Jag håller i och för sig med dig, men ändå inte. Siffrorna kan komma emellan spelaren och karaktären. Eller som en kille sade på ett SW - forum jag frekventerade:

I think starting characters in SW start as they are so that they can aim for the top, ie the characters from the films.
These levels are not unachievable using the SW advancement system, which compared to some games is very cheap. Given time, roleplaying and devotion, PCs can become as good as the film characters. In fact, IMHO this is the only way you can justify having such powerful characters.
If you allow players to start powerful, there is little or no personality to them. All the player has to work with is the power. Consequently you get characters who only think in terms of their power because that’s all they have.
When characters are built up to powerful levels from next to nothing, the player will have a powerful character that has had the time to evolve to that stage.
For example, I have had several characters for SW, but the first one I ever made I played for years. I still use him, from time to time, and he is now (some would say) horrendously powerful. In pure game terms, he could (and has) taken on Boba Fett, some Force-users and had a brief clash with Vader in which he managed to come out alive. To quantify things, he has a Starfighter Piloting skill of 15D (I’m not showing off, but I want to detail my example).
To many, this will seem like I must have powergamed my way to that position, or had a really easy-going GM, or something like it. I have not. The character has been through several GMs but has survived partly because I was able to contribute to a story (thus gaining GM favour) and used a consistent personality and actions. He has been through moral dilemmas, personal sacrifice and clashes with insurmountable evil. But I do not take advantage of high skills or anything else because I have many years (gametime and RLtime) experience to use.
Any character can work in a story even if vastly powerful so long as there is good cooperative role-playing. I know as well as anyone that this is difficult to achieve and building a character up from nothing is a great way to develop that atmosphere.

-Harlequin

Ett av mina personliga favoritinlägg. =)

--
Björn

 

[Man Mountainman]

Re: Iofs, men...

Många verkar se rollpersonsförbättrande som en av de större målen med rollspel, något jag inte kan förstå, dels eftersom jag tycker att det talar emot den i övrigt anti-koboldiska rörelsen i rollspelsvärden, dels för att jag tycker att ordet "mål" överhuvudtaget borde vara bannlyst i rollspelssammanhang. Nu förstår jag visserligen vad din vän (?) menade, att det är trevligare att ha en bra rollperson, om den rollpersonen är uppbyggd genom spelarens erfarenheter och goda rollspelande, så kanske just han kommer undan min allra första kritik. Men:
för det första verkar mycket av hans argumentation bygga på sådant som är ganska specifikt för Star wars-världen:
<I>These levels are not unachievable using the SW advancement system, which compared to some games is very cheap. Given time, roleplaying and devotion, PCs can become as good as the film characters. In fact, IMHO this is the only way you can justify having such powerful characters. </I>
Alltså "bygga upp sin rollperson" kanske passar för Star Wars, men det behöver inte passa för alla olika världar och system.
För det andra: tja, jag kan helt enkelt inte hålla med honom. Man ska kunna spela utan att bli bättre om man gör det bra. Annars är det ju bara en sorts muta för att få hack'n'slashare att spela på ett sätt som de i grund och botten inte gillar, och då kan de IMHO lika gärna få hac'n'slasha.

<I>If you allow players to start powerful, there is little or no personality to them. All the player has to work with is the power. Consequently you get characters who only think in terms of their power because that’s all they have.</I>

Det enda som egentligen händer när du har en mäktigare rollperson (om man som SL tänker på samma sätt som jag gör) är att händelserna flyttas upp till ett högre plan som innefattar fler människor. Till slut kanske du har en rollperson som är lika mäktig som kejsaren, men inte ens det är en dans på rosor (har du någonsin försökt styra en hel galax? Jag tror personligen inte att det är särskilt enkelt). *Alla* rollpersoner utvecklas i personlighet under spelets gång, jag tror inte jag vet någon människa som bara kan skapa en komplett rollperson, fylla i fältet "personlighet" på rollformuläret till bristningsgränsen och sedan börja spela med den direkt. Personligheten utvecklas genom att rollpersonen placeras i olika situationer och fåpr olika problem att lösa, sedan spelar det ingen som helst roll *tihihi* om han är mäktig eller ej.
Men tillåt mig ändå en mindre modifikatioon i mitt tidigare resonemang. Om man tror att det blir "enklare" att spela rollspel om man har en mäktigare rollperson, kanske man lurar sig själv. Men SL kan också bli lurad. Han kanske inte tänker på alla följder av mister Übers handlande, och då får spelaren som gjorde rollpersonen trots allt rätt. Så det ultimata ansvaret ligger, liksom i alla andra sammanhang, på SL
Det är en tung plikt vi har att bära.

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Vindhand]

Re: Iofs, men...

Många verkar se rollpersonsförbättrande som en av de större målen med rollspel

Jag ser rollpersonsutveckling som ett av de större målen med (mitt) rollspel. Jag vill att mina karaktärer skall förändras under spelets gång. Detta innebär inte nödvändigtvis att de blir bättre även om en sådan utveckling är rätt rimlig inom genren. Om man överlever många svårigheter och lär sig av sina misstag blir man ofta bättre på det man gör. Det kan också vara en intressant utveckling att se hur annorlunda man ställer sig till en liknande situation före och efter man har fått kompetens att hantera den.

I Star Wars är det väldigt rätt inom genren att bli bättre allteftersom... Titta på lukes utveckling i de tre filmerna t.ex.

att det är trevligare att ha en bra rollperson, om den rollpersonen är uppbyggd genom spelarens erfarenheter och goda rollspelande,

Specifikt är det rätt jobbigt om någon har en rollperson vars primära identifierande drag är att den är mäktig. I stället för att ha en adelsman som blivit desillusionerad i sin långa kamp för att sätta den rättmätige arvtagaren på tronen har man en adelsman som är en djävel på charisma+manipulation... osv...
Det är väldigt svårt att ersätta in-game-utveckling med påhittad bakgrund...

Det enda som egentligen händer när du har en mäktigare rollperson (om man som SL tänker på samma sätt som jag gör) är att händelserna flyttas upp till ett högre plan som innefattar fler människor.

Det blir också svårare och svårare att relatera till sin karaktär och det han råkar ut för då det är så onormalt jämfört med ens egna upplevelser. Om ens karaktär har makten att spränga planeter med tankekraft och försvarar jorden mot onda psi-kollektiv från hundstjärnan så är det nog svårare att leva sig in i hans situation än om han hade varit en snickare som försöker försvara sin familj från elak maffia som vill döda av vittnen... (puh, för lång mening)

 

[Sir Gawyn]

Re: Iofs, men...

"Många verkar se rollpersonsförbättrande som en av de större målen med rollspel, något jag inte kan förstå, dels eftersom jag tycker att det talar emot den i övrigt anti-koboldiska rörelsen i rollspelsvärden, dels för att jag tycker att ordet "mål" överhuvudtaget borde vara bannlyst i rollspelssammanhang."

Jag håller inte med dig att "mål" borde förbjudas i rollspelsvärden. Alla mina karaktärer har mål i sina liv liksom jag har mål med mina karaktärer. Bara för att man har ett mål med sin rollperson innebär ju inte att man är en kobold spelare. (Höga FV värden är inte lika med kobold.)

"...det är trevligare att ha en bra rollperson, om den rollpersonen är uppbyggd genom spelarens erfarenheter och goda rollspelande..."

Jag tycker inte att det borde spela någon roll hur rollpersonerna har uppnått dessa erfarenheter så länge det finns en anledning till deras handlande.



Blackstorm

 

[Man Mountainman]

Re: Iofs, men...

<I>Jag ser rollpersonsutveckling som ett av de större målen med (mitt) rollspel. </I>

Självklart! självklart! Som jag nämnde någon annan stans i mitt inlägg, så är det både lättare och roligare att utveckla rollpersonen under spelets gång, än att skapa allt från start. Med det som du kommenterade menade jag endast utveckling av rollpersonens spelvärden, alltså färdighetsvärde, grundegenskapsvärden och liknande.

<I>Det är väldigt svårt att ersätta in-game-utveckling med påhittad bakgrund...</I>

Vilket var precis vad jag sa (jag vet inte om du försökte hålla med mig eller argumentera emot mig).

<I>Det blir också svårare och svårare att relatera till sin karaktär och det han råkar ut för då det är så onormalt jämfört med ens egna
upplevelser. Om ens karaktär har makten att spränga planeter med tankekraft och försvarar jorden mot onda psi-kollektiv från
hundstjärnan så är det nog svårare att leva sig in i hans situation än om han hade varit en snickare som försöker försvara sin familj
från elak maffia som vill döda av vittnen... (puh, för lång mening)</I>

Hmmm... Du har faktiskt en poäng där. Jag hoppas att du låter mig fundera lite över den, för att återkomma med en kommentar senare. redan nu kan jag dock säga att jag inte tror att det behöver bli ett problem. Man kan sätta samma grundläggande konflikter, eller "konfliktmodeller", i en massa olika sammanhang. Tror jag, åtminstone. Jag har inga belägg för det. /images/icons/smile.gif


/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Man Mountainman]

Re: Iofs, men...

<I>Jag håller inte med dig att "mål" borde förbjudas i rollspelsvärden. Alla mina karaktärer har mål i sina liv liksom jag har mål med mina karaktärer. Bara för att man har ett mål med sin rollperson innebär ju inte att man är en kobold spelare.</I>

Självklart ska man ha mål. Karaktärerna har ju alltid mål: att få mat på bordet, sömn för natten, rikedom, berömmelse, vackra kvinnor eller vad det nu kan handla om. Det jag vänder mig mot är snarare att det ska finnas något sorts allmänt mål med rollspelande, som gäller för *alla* spelsessioner, *alla* spelare, *alla* rollpersoner o.s.v.

<I>(Höga FV värden är inte lika med kobold.) </I>

Vilket är vad mina argument har handlat om från första början

<I>Jag tycker inte att det borde spela någon roll hur rollpersonerna har uppnått dessa erfarenheter så länge det finns en anledning till
deras handlande. </I>

Det var ju nu faktiskt inget som <B>jag</B> sa, utan som Eleas engelskspråkige SW-spelande vän (?) sade i citatet som stod i Eleas inlägg. Tvärtom försökte jag argumentera emot det.

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Krille]

Re: Iofs, men...

"Det jag vänder mig mot är snarare att det ska finnas något sorts allmänt mål med rollspelande, som gäller för *alla* spelsessioner, *alla* spelare, *alla* rollpersoner o.s.v."

Som till exempel "ha kul"? /images/icons/wink.gif

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Sir Gawyn]

Re: Iofs, men...

I så fall måste jag ha tolkat din text fel...




Blackstorm

 

[Sir Gawyn]

Re: Iofs, men...

...för det är ju trots allt därför man "gäjmar".

Blackstorm

 

[Rosen]

Re: Iofs, men...

<I>Man kan sätta samma grundläggande konflikter, eller "konfliktmodeller", i en massa olika sammanhang.</I>

Konflikter av typen Jag vs. Fiende är så basic så jag tror den yttre miljön och beväpningen är ganska sekundära. Möjligen kan de vara svåra att relatera till i culture gaming där konfliktens orsaker och/eller lösning kan skilja sig från vad man är van vid.
Säg att jag t.ex spelar en man vars syster har blivit mördad, och enligt mitt folks rättviseideal nu måste utkräva hämnd genom att söka upp mördarens syster och ta ihjäl <I>henne</I>...