Tänk dig en karta över världen till ett genomsnittligt fantasyspel. Den ser alldeles för ofta ut som en världskarta över vår värld, där vi kan se exakt hur Europa, Asien, Afrika och Amerika är formade och ligger i förhållande till varandra. Naturligtvis är det praktiskt och överskådligt -- det är därför våra kartor ser ut på det sättet -- men är det inte också fruktansvärt tråkigt?
En komplett karta tar bort så mycket mystik och spänning från världen. Ingenting är okänt! Allting ligger på en bestämd plats, omgivet av tydliga nationsgränser och vattendrag. Vad finns det kvar att upptäcka och utforska när spelet erbjuder dig möjligheten att titta på varenda kvadratcentimeter av världen från rymden?
När jag var ung tyckte jag att Tolkiens karta över Midgård var frustrerande. Det är en fin karta, men den tar bara slut i söder och öster, och vi har ingen aning om vad som finns där. Nu upplever jag det istället som en styrka med kartan. Den är som en karta över Europa från 1200-talet. Vi känner till de här bitarna, men Afrika och Asien är mer eller mindre okända för oss. Någon dag kommer en tapper Marco Polo-hobbit ge sig ut på en lång vandring österut och återkomma med fantastiska berättelser om vad som ligger bortom Rhûn, och det är spännande och fantasieggande.
Så en rollspelskarta bör visa så lite av världen som möjligt, och framför allt ska man som spelare titta så lite som möjligt på kartorna. Det är betydligt intressantare att ge sig ut i det okända och upptäcka vad som finns där.
En komplett karta tar bort så mycket mystik och spänning från världen. Ingenting är okänt! Allting ligger på en bestämd plats, omgivet av tydliga nationsgränser och vattendrag. Vad finns det kvar att upptäcka och utforska när spelet erbjuder dig möjligheten att titta på varenda kvadratcentimeter av världen från rymden?
När jag var ung tyckte jag att Tolkiens karta över Midgård var frustrerande. Det är en fin karta, men den tar bara slut i söder och öster, och vi har ingen aning om vad som finns där. Nu upplever jag det istället som en styrka med kartan. Den är som en karta över Europa från 1200-talet. Vi känner till de här bitarna, men Afrika och Asien är mer eller mindre okända för oss. Någon dag kommer en tapper Marco Polo-hobbit ge sig ut på en lång vandring österut och återkomma med fantastiska berättelser om vad som ligger bortom Rhûn, och det är spännande och fantasieggande.
Så en rollspelskarta bör visa så lite av världen som möjligt, och framför allt ska man som spelare titta så lite som möjligt på kartorna. Det är betydligt intressantare att ge sig ut i det okända och upptäcka vad som finns där.