Rollspelshistoria och klasstillhörighet

Tråden stängdes när jag skrev detta, så jag fick kopiera in det här istället. Hoppas att det inte stör någon.

Jag tycker definitivt klassfrågan är intressant att lyfta och diskutera ur ett perspektiv om vem och vilka som spelade rollspel och varför det blev så stort i Sverige. Jag själv kommer från en extremt trasig familj där min far var helt alkoholiserad, våldsam och fick mig som barn att behöva flytta upprepade gånger då våra hem alltid slutade upp på exekutiv auktion.

På grund av min barndom och ungdom så blev rollspel det ljus som gjorde att jag inte avslutade livet någonstans i tonåren, rollspel blev den verklighetsflykt som jag helt ärligt tror räddade mitt liv. Det fanns en värld där jag inte blev verbalt och fysiskt misshandlad varje dag, en värld full av magi och möjligheter. Jag började läsa tack vare rollspel då jag inte vet om vi ens hade en riktig bok hemma. När min mor lyckades gömma pengar från min far och jag fick hela Mutant Chronicles-rollspelet i julklapp, det var en extremt lycka för mig. Flera av de som ingick i min spelgrupp i mina tonår hade liknande trasiga hem, inte alla men några. Ingen av de som kom från trasiga hem och började spela rollspel som jag spelade med, kom att hamna i samma trasiga mönster som deras föräldrar.

Jag har en lärarexamen och har studerat inte bara i Sverige och är därmed den första på minst några generationer från min familj med en högre utbildning(mina yngre bröder har också högre utbildning men jag var som sagt först). Jag tror inte jag hade varit där jag är nu om det inte varit för just rollspel. Jag tycker absolut inte att bakgrunder likt min egen behöver vara med i boken som Magnus Seter skrivit, men det är kul att en journalist och medforumit ändå nämner något som liknar människoupplevelser som jag känner igen.

Så absolut inget ont om Outside The Box, tror den kommer vara väldigt bra när jag hinner läsa den! Men det kan inte heller vara fel att en journalist använder boken som ett avstamp och förklarar vad denne saknar rent generellt när rollspelshistoria beskrivs i Sverige!? Eller?

Tragiskt att mycket är rekaterbart. Jag har lärarexamen idag, mina föräldrar och deras föräldrar har ingen akademisk bakgrund. På farsans sida är de plåtslagare och grovisar, på morsans sida förekommer vård och storkök.

Farsan hade ett enormt missbruk, problem att hålla pengar och ner bekymmer där till. Jag vet inte hur många gånger vi fått flytta i min ungdom på grund av hans missbruk och oförmåga att hålla pengar. Hot om våld, psykiskt våld och dylikt var vanligt förekommande. För mig blev spel och senare rollspel en tillflykt i vilken jag kunde söka trygghet i en värld som stormade. Min bakgrund gjorde att jag fick ta omvägar till en akademisk examen då jag gick knappt ett år på gymnasiet.

De jag spelade med var en blandad grupp. Men jag växte också upp i en bruksort med en skola, du tvingades på gott och ont gå i samma klass som barn med andra socioekonomiska förutsättningar.

Sömniga Isaac said:

Tragiskt att mycket är rekaterbart. Jag har lärarexamen idag, mina föräldrar och deras föräldrar har ingen akademisk bakgrund. På farsans sida är de plåtslagare och grovisar, på morsans sida förekommer vård och storkök.

Farsan hade ett enormt missbruk, problem att hålla pengar och ner bekymmer där till. Jag vet inte hur många gånger vi fått flytta i min ungdom på grund av hans missbruk och oförmåga att hålla pengar. Hot om våld, psykiskt våld och dylikt var vanligt förekommande. För mig blev spel och senare rollspel en tillflykt i vilken jag kunde söka trygghet i en värld som stormade. Min bakgrund gjorde att jag fick ta omvägar till en akademisk examen då jag gick knappt ett år på gymnasiet.

De jag spelade med var en blandad grupp. Men jag växte också upp i en bruksort med en skola, du tvingades på gott och ont gå i samma klass som barn med andra socioekonomiska förutsättningar.

Click to expand...

Du skulle kunna vara ett syskon till mig med den beskrivningen, min far var också plåtslagare och min mor arbetade som undersköterska. Kommer från en liten ort i Värmland där alla känner alla och jag förstod först som lite äldre att jag under hela min barndom var ”den fattiga killen”. Min grupp var också blandad och någon kom från en familj med akademikerbakgrund. Men de allra flesta hade situationer likt min egen men kanske inte lika extrem eller så var deras föräldrar bönder. Rollspel var en så extremt stor sak för mig och de jag spelade med, så viktig att den för mig i väldigt mycket blev och en del fortfarande är som en familj. Rollspel som hobby är för mig väldigt annorlunda än andra och jag tror att den dels upplevs väldigt lika oavsett bakgrund. Men att rollspel kanske fyller en annan funktion än bara underhållning om man kommer från trasiga familjer eller är någon som är utstött.

Jag skall inte rabbla mer, men det som skrevs av Dilandau träffade mitt i hjärtat på mig och på något vis kändes det väldigt upplyftande att få det konfirmerat att rollspel är en hobby för alla.

Jag tycker att det är bra att det blev en tråd av det här. Uppenbarligen finns det mycket att säga!

Minimoni said:

Kommer från en liten ort i Värmland där alla känner alla och jag förstod först som lite äldre att jag under hela min barndom var ”den fattiga killen”.

Click to expand...

Det här, inte just fattiga killen, men att fatta att "alla" vet hur det är och vad som händer. När jag insåg det som äldre och även fick det bekräftat kände jag mig väldigt svikt av samhället. Den känslan släppte, men fyfan vilket stygn i hjärtat det var. Om alla visste, såg och förstod... Varför ingrep ingen och markerade? Finns mycket där som inte passar i denna tråd, men det var en hemsk känsla.

Rollspel och spel skapade dock en gemenskap, ett utrymme där jag för en stund, liksom dig själv, kunde ignorera allt det där. Rollspel är väldigt viktigt för mig av denna anledning och ibland är det svårt att få andra att förstå just hur viktigt och varför. För dem är det ett sätt att underhålla sig, för mig blev det något utöver det också.

Tror det har varit uppe ett par gånger nu, men det verkar vara lite skillnad i de som började på 80-talet, och de som började på 90-talet. Jag tycker mig se en tendens att det blivit mer allmänt efter ett par år, men att det kanske startade ganska högt upp (vilket borde vara rimligt ändå, det krävdes väl lite mer för att kunna börja spela innan det bara var att gå in i valfri leksaksaffär).
Själv bodde jag i en skithåla i ingenstans, Småland. Mina föräldrar var separerade, en arbetslös och en med lågstatusjobb. Pengar är något som jag aldrig har haft under min uppväxt. Och med småstadsmentaliteten i ryggen växte jag upp, och umgicks med, blivande alkoholister, kriminella, nynazister och knarkare. I brist på annat. Men då levde jag två liv. Ett som problembarnet som såg ut att gå en dyster framtid till mötes, med alldeles för mycket festande och dåligt umgänge, och ett som nörden som startade föreningar, skrev rollspelsäventyr och byggde magiclekar. Och det var många i min närhet som också spelade, även på den problematiska sidan av min umgängeskrets. Det var nog både vanligare och enklare att vi fattiga ungar spelade rollspel (det är ju nästan gratis), och de bättre ställda höll på med elektroniska spel då istället. Det var högre status, en bra dator kostade pengar liksom. Sånt hade inte jag tillgång till. DoD och Mutant däremot var billigt att skaffa, och gav oändliga möjligheter.
Sen har nog mina egna ambitioner lett mig in på vägen jag är på nu. Nån gång runt gymnasiet insåg jag att jag måste välja ett av mina två liv, det håller inte att leva så. Så jag valde bort en stor del av min dåvarande umgängeskrets och höll mig till de som var någorlunda nyktra, och som spelade spel. Har sett ett par av de jag umgicks med förr i tiden, och det är väl rätt tragiskt i sig vad det blivit av dem. Och jag hade väl lite blivit likadan om jag valt fel, så i sig har nörderier räddat mitt liv. Och tagit det långt framåt, uppåt och gett mig utlopp för kreativitet.
Fan vad svammligt det blev nu. Men poängen är väl någonstans att i min värld finns det ingen som helst koppling mellan rollspelare och högre klass, snarare tvärtom. Det var snarare något som vi fattiga och eländiga jävlar sysslade med, när vi inte söp.

Mitt lilla rollspelsgäng från grundskolan var klart dominerat av arbetarklass. De olika spelarnas föräldrar var målare/hemmafru, långtradarchaffis/vårdbiträde, snickare/kontorist. Jag var nog den med minst arbetarklasskoppling, eftersom min far trots sin odiagnosticerade dyslexi lyckats bli gymnasieingenjör efter en hjälpligt ihoplappad studiegång, vilket kanske vägdes upp (ned?) av att min mor var långtidssjukskrivet vårdbiträde. Jag hade det aldrig tufft hemma, men vi hade inte så mycket pengar. En gång under min uppväxt åkte vi på en sådan där utlandssemester som jag hade hört talas om att andra drog iväg på. Det var stort. Men mycket större var läsandet, och med tiden rollspelen. Jag minns fortfarande med värme de två magiska julaftnarna när jag fick Ereb Altor-boxen respektive Magiboxen. Rollspelen var, liksom läsning i övrigt, och musiken, en värld som öppnades. Utanför den världen fanns liksom bara fotboll och häxblandningar och boffning som kulturuttryck. Utan läsningen och rollspelen hade jag nog inte pluggat vidare och blivit lärare (jag också - en utväg för arbetarklassbarnen?). Liksom Minimoni är jag den som först i min släkt skaffat högskoleutbildning.

Jag tyckte Outside the Box var fin läsning, men jag funderade en hel del på det där med klasstillhörighet när jag läste det avsnittet, och kände inte igen mig, så det finns verkligen en poäng med att andra röster hörs i den här tråden (och på andra ställen).

folketsfiende said:

Mitt lilla rollspelsgäng från grundskolan var klart dominerat av arbetarklass.

Click to expand...

Oväntat och intressant, jag har alltid tänkt (och upplevt) att rollspelande är (eller i alla fall var) bland det mesta vit medelklass som alls finns.

Kanske är det bara att det var de i samma situation som man själv som man upptäckte höll på med det?

(Får vi tro Didi är det förstås så att spelledarna ur överklassen förleder arbetarklassens spelare.)

Intressant tråd! Jag själv kommer från ett visserligen akademiskt men ekonomiskt begränsat hem (jag kan inte kalla det fattigt), och jag tror gruppen var ganska blandad (kanske säger en del att jag inte kan placera mina barndomspolares klasstillhörighet). Jag tänkte inte på det då, men rollspel är ju verkligen extremt billigt, särskilt om man slår ut det på hela gruppen/alla man spelar med. Jag var den som skaffade böckerna, och spelade säkert med 10+ olika personer som inte gjorde det.
När vi snubblade över vår första spelförening vid 13 års ålder var det som att komma in i en godisbutik - så mycket spel det fanns!

Min inre marxist gillar klassperspektivet här.

Min ungdoms rollspelare tillhörde mer eller mindre undantagslöst till medelklassen. Ordande hemförhållanden, föräldrar i arbete, villa i nästan alla fall. Ett par hade frånskilda föräldrar. Vissa pappor var hantverkare, andra ingenjörer. Några mellanchefer. Mammorna var hemma, eller arbetade med omsorg eller på kontor. Den ende som jag tror hade riktiga pengar har hade också en pappa som satt i fängelse för ekonomisk brottslighet (de två hängde ihop). Bara en enda av dem som korsade min väg fram till jag gick ut gymnasiet kom från ett trasigt hem.

Klass kom in på ett helt annat sätt i mina kretsar. I alla fall tre av mina vänner hade föräldrar med sociala aspirationer för sina telingar, och det blev konflikter kring deras rollspelare eftersom deras föräldrar tyckte det tog för mycket tid från studier, idrott och musik. Två av dem vann striden och fortsatte spela, en av dem gav upp och satsade på femmor i alla ämnen.

Jag har erfarenheter i linje med Seters. Jag växte upp i en perifer Värmländsk kommun och för oss var det väldigt tydligt att det var ett medelklassfenomen. Vi upplevde aldrig arbetarklassen som särskilt fattig eller utsatt i relation till medelklassen men det som skilde var just framtidsplaner och utbildning. I den "kulturella medelklassen" visste vi tidigt att vi skulle studera och lämna byhålan bakom oss, något som arbetarbarnen nästan aldrig gjorde.

Kommunen var bland de sämre på vidareutbildning och är det fortfarande. Endast 16,7% läser vidare (8.8% för unga män och 25.1% för unga kvinnor). Jag tänkte därför roa mig med att statistiskt kontrollera mina minnesbilder och resultatet är intressant. Jag drog mig till minnes alla rollspelare jag fortfarande kan namnet på och ser vilka som faktiskt utbildade sig vidare och lämnade byn.

Spelgrupp0, 1/2 (50%)
Spelgrupp1, 6/7 (85%) Två flyttade tillbaks efter studierna, En flyttade utan att studera.
Spelgrupp2 , 4/5 (80%)
Spelgrupp3, 5/5 (100%)
Spelgrupp4, 5/5 (100%) En var utbildad och hade flyttat till kommunen.
Spelgrupp5, 3/4 (75%)
Totalt, 24/28 (86%)

Så rollspelarna (som i min sammanställning i samtliga fall utom 2 var killar) var nästan 10 ggr mer sannolika att utbilda sig än snittet. Arbetarklassen hade så klart lägre andel än det till och med låga snittet. Men det är lätt att se de kasuala sambanden. Klassen var det som styrde, var man bodde, vilka man umgicks med, och vilka hobbys man kunde och vill ägna sig åt, och vart man tog vägen, inte tvärt om. Av de 28 personerna var det endast tre som jag vet kom från "förmögna" familjer (Läkarbarn, Apotekarbarn och Skogsägare) de flesta andra var barn till lärare, akademiker, egenföretagare och liknande så pengar var inte det centrala.

Förutom rollspelen fanns en liknande uppdelning inom andra kulturella intressen (datorer, läsa böcker, teckna, musik, (vuxna) serier, film, etc.), även om kanske film, musik och datorer överlappade klassgränsen mer. Visst var arbetarbarn med och spelade ibland, särskilt i mitten av 80-talet. Men i vårat hörn av glesbygden var det inte de som fastnade för hobbyn, det var inte de som var de huvudsakliga konsumenterna och det var inte de som startade föreningar. De invandrare som kom i slutet på 80, början på 90 var också närmast medelklass. Även om bara två av dem finns med i siffrorna ovan så är det en stor överrepresentation även bland dem.


//EvilSpook

Edit: Korrigerade totala antalet i löptexten.

Superintressant diskussion för mig som över huvud taget inte förstod att det finns samhällsklasser förrän i vuxen ålder. Jag kommer att tänka på en teve-intervju i samband med Kungsträdgårdskravallerna 1987. Journalisten frågade en polis om vandalerna kanske var inspirerade av rollspel. Polisen verkade lite häpen och svarade ungefär "Nja, de här killarna har nog inte riktigt tålamod att läsa regelböckerna."

mrund said:

Superintressant diskussion för mig som över huvud taget inte förstod att det finns samhällsklasser förrän i vuxen ålder. Jag kommer att tänka på en teve-intervju i samband med Kungsträdgårdskravallerna 1987. Journalisten frågade en polis om vandalerna kanske var inspirerade av rollspel. Polisen verkade lite häpen och svarade ungefär "Nja, de här killarna har nog inte riktigt tålamod att läsa regelböckerna."

Click to expand...

Det intressanta med det du säger är att jag som barn och tidig ungdom, inte heller förstod att det fanns klasser. Jag trodde alla levde ungefär som jag och att ens far hade placerat en hembränningsapparat i sin sons rum var något helt normalt. Min vän och granne hade det ju trots allt likadant.

Att mitt liv och andra som hade det som jag inte var normen, det lärde jag mig först i slutet på högstadiet/gymnasiet. Jag vet inte om jag var ovanligt trög eller helt enkelt inte ville tro att andra hade det väldigt annorlunda.

Men min tes kvarstår. Rollspel som underhållning fungerar förmodligen oavsett vilken bakgrund man har, men för de utstötta och de som kommer från traumatiska liv så blev rollspelen mer än underhållning. Det blev en absolut nödvändig verklighetsflykt och överlevnadsteknik, ett sätt att få andas annat än misär och tragik. Det är min erfarenhet och den lär absolut inte stämma för alla, men jävlar vad tacksam jag är för att rollspel var en så extremt billig hobby och att den fanns där när jag behövde den. Idag spelar jag för underhållning då min verklighet inte längre behöver undvikas.

Jag växte upp i ett utpräglat arbetarklassområde i Stockholmsförorten Jakobsberg, i miljonprogrammet Söderhöjden. Det präglades av hög arbetslöshet, ärenden hos socialen och invandring – först från Finland och Chile, och senare från många olika håll. Området kallades ofta ”Slödderhöjden” eller ”Socialhöjden” av folk från andra delar av Jakobsberg.

Under min uppväxt jobbade pappa som vårdbiträde och blev senare fastighetsskötare. Mamma arbetade som lägsta pinnens kontorist. Vi klarade oss, men hade sällan pengar över. Vi reste aldrig utomlands, men hade ett landställe, delvis finansierat av min mormor.

Mamma kom från ett typiskt borgerligt hem – morfar var jurist (hyresråd) och mormor hemmafru. Mamma gick i flickskola i stället för gymnasiet. Pappa gick bara sju år i skolan och kom från en lång släktlinje av småbönder.

När mamma gifte sig med pappa innebar det en drastisk klassresa nedåt för henne, något jag tror att hon förstod först långt senare.

Mina föräldrar hävdade hela sina liv att de var medelklass (eller ”socialgrupp 2” som de sa), men efter att ha träffat ”riktig” medelklass kan jag meddela att de faktiskt inte var det – varken ekonomiskt eller kulturellt.

Alla mina vänner hade föräldrar som var städare, kontorister, arbetade i butik eller på ”golvet”. Någon kanske var handläggare på pastorsexpeditionen, en annan inköpsansvarig på ett byggföretag. Många var hantverkare (innan det blev lönsamt). Flera var arbetslösa under långa perioder.

Jag minns inte att någon av mina vänner pratade om karriär eller högre studier, inte förrän vi mötte Mikael ”Krympling” Larsson i högstadiet.

(Varför smeknamnet? Han satt i rullstol.)

Micke var 15 år äldre än vi och jobbade som skolbibliotekarie och senare som fritidsledare på vår skola. Han var inte utbildad bibliotekarie utan hade mest pluggat teologi. Han blev snabbt navet i våra liv – vän, spelledare, mentor. Vi var hos honom nästan varje helg, ofta hela helgerna, i princip hela 90-talet, och vi spelade och pratade.

Det är svårt att beskriva hur betydelsefull han var för vårt gäng, och för många andra ungdomar som han tog under sina vingar.

Kan man säga att rollspelen även gav dig en grundkurs i att läsa och skriva långa texter, och i att tala offentligt och leda möten, som du inte fick på samma sätt i skolan?

Gamiel said:

flertalet akademiskt utbildade överlever på gigjobb inom sin sektor eller fått ta upp något man Marxistiskt skulle se som arbetarklass jobb

Click to expand...

Det här tror jag inte stämmer annat än för nyutexaminerade - de flesta har snarare ett icke-relaterat kontorsjobb, skulle jag säga. Bibliotekarier, arkivarier, HR, IT, översättning, bara för att ta några ur min bekantskapskrets.

Däremot är det förstås få som har jobb inom akademin (även om @mrund ovan är ett av undantagen).

mrund said:

Kan man säga att rollspelen även gav dig en grundkurs i att läsa och skriva långa texter, och i att tala offentligt och leda möten, som du inte fick på samma sätt i skolan?

Click to expand...

Tror du frågade Dilandau och inte mig, men jag vill ändå ge min åsikt och hoppas det är ok!

Jag hade läst en riktig bok innan jag började spela rollspel. Jag började spela rollspel när jag var 14 och hade alltså innan dess bara läst Bilbo, en bok min mor lyckades köpa utan att farsan stal pengarna för att köpa alkohol.

Tack vare rollspel lärde jag mig att läsa på riktigt, utvecklade ett ordförråd samt hur man stavar, fast stavning är inget jag är någon höjdare på nu heller.

Utan rollspel så hade jag knappt klarat skolan och mina betyg hade fortsatt vara dåliga. Jag gick ut 9:an med G i alla ämnen men fick MVG i allt utom matematik A och B när var klar med gymnasiet. Så rollspel var absolut en viktig del för att jag klarade av att få en universitetsutbildning samt viljan att alltid lära mig mer. Även nu är läsning en av mina absolut största intressen och jag vill inte tänka på hur mitt liv hade sett ut eller i värsta fall inte sett ut, om jag inte hittat rollspel som hobby.

EvilSpook said:

Vi upplevde aldrig arbetarklassen som särskilt fattig eller utsatt i relation till medelklassen men det som skilde var just framtidsplaner och utbildning. I den "kulturella medelklassen" visste vi tidigt att vi skulle studera och lämna byhålan bakom oss, något som arbetarbarnen nästan aldrig gjorde.

Kommunen var bland de sämre på vidareutbildning och är det fortfarande. Endast 16,7% läser vidare (8.8% för unga män och 25.1% för unga kvinnor). Jag tänkte därför roa mig med att statistiskt kontrollera mina minnesbilder och resultatet är intressant. Jag drog mig till minnes alla rollspelare jag fortfarande kan namnet på och ser vilka som faktiskt utbildade sig vidare och lämnade byn.

Click to expand...

Hög igenkänningsfaktor. De som gick yrkesförberedande linje på gymnasiet (el tele, fordon osv.) stannade överlag kvar och började jobba på någon industri som fanns på orten eller den andra stora arbetsgivaren kärnkraftsverket. De som flyttade iväg för att plugga på universitet eller högskola återvände relativt sällan.

I min gammel-grupp är det nog bara en, nej förlåt två, som återvänt till staden efter högskolestudier. Och vi var en grupp som när vi var som flest var typ 10 personer (då vi delade upp i två grupper) som nu är distribuerade runtom i Sverige. Och nästan alla gick vidare till "högre" studier.

Som andra har vittnat om tänkte jag inte alls på klass eller vilken klass mina kompisars familj var. Ärligen innan de här diskussionerna har jag inte ens tänkt tanken. Och nu när jag försöker tänka lite på det så kan jag bara svara för mig själv egentligen som får klassas in som medelklass med två föräldrar som är lärare, inget drama i uppväxten (föräldrarna är fortfarande gifta och bor i samma hus som jag växte upp i, utan hembränningsapparat i mitt rum, det gjordes om till bibliotek någon vecka efter jag flyttat hemifrån) och jag själv har vidareutbildat mig. Många bland mina kompisar hade liknande upplägg fast föräldrarna var allt från industriarbetare, sjuksköterska, lärare, brandman, fastighetsmagnat (nog den enda av mina kompisar som kunde räknas som rik/överklass men familjen var så nedtonad att man inte tänkte på det), kommunalarbetare osv. Från gymnasiet och framåt spelade skolklass viss roll men mycket mindre och det viktiga var om man klickade som kompisar med intressen (som inte bara var spel även om det hade en central roll).

Det är intressant att läsa om folks upplevelser kring det här för jag har ärligen inte tänkt på det eller ens känt behovet att fundera över det. De jag spelade med kanske har annan upplevelse men för min del var det aldrig något att fundera över. Vi var ju kompisar, vad ens föräldrar höll på med var ju skitsamma.

Inser också lite hur priviligerad barndom jag ändå hade där de största bekymren var om jag skulle bli tvingad hem för att klippa gräsmattan eller städa mitt rum när jag var mitt i ett spelmöte

Cog.

Uppväxtort: Borlänge, utpräglad arbetarstad. Socialdemokratisk majoritet i kommunstyret, alltså över 50 %. Rött. Arbetarideal hyllades. Alla som läste på gymnasiet sågs som pluggisar, för att inte tala om dem som läste vidare.

EDIT: Jag har själv 159 högskolepoäng. Ingen examen dock.

Själv var min far civilingenjör. Och kyrkomusiker, för den delen, men det har inte påverkat mig lika mycket.

Vanligaste skämtet på stålverket där jag sommarjobbade ... "Läser du till ingenjör? En sån som inget gör?".

Jag mobbades lindrigt för att jag läste böcker, jag läste medans jag gick till skolan så jag fattar ju att det var knäppt i andra barns ögon. Att gå med en bok framför näsan, knasigt. Men jag klarade mig för att jag också kunde springa fort och hade bra bollsinne.

Min bästa vän, som fick in mig på rollspel, var lärarbarn. I radhusområdet vi bodde hittade vi de första som var med i vår spelgrupp, har ingen aning om vad deras föräldrar jobbade med, men alla mina klasskompisar vars föräldrar jobbade på pappersbruket eller på stålverket bodde i lägenheter, så jag antar att radhusområdet beboddes av hushåll med högre inkomst. Många finskbördiga bland mina vänner. Några spelade jag med.

Borlänge hade i stort sett tre typer av fritidsaktiviteter som jag minns det; sport, musik och annat. Det där "annat" kunde väl vara typ lite vad som helst, ofta kyrkligt som jag minns det. Rollspelen hamnade under "annat". Visst spillde det över, men sport ses ju fortfarande med misstänksamhet och oförståelse bland rätt många rollspelare.

Det satsades mycket på sport och musik. Kanske är det därför uppdelningen är så tydlig i mitt huvud. Det fanns alternativ, och de coolare kidsen drogs till sport eller rock. Nuförtiden är ju Borlänge mer känd för sina musiker än sina idrottare, även om flera OS-guld och andra ädla medaljer tagits av folk från Borlänge.

Eller, ja ... den fjärde aktiviteten var väl "dricka sprit och röka". Många av mina klasskamrater var i klammeri med samhället redan från tidig ålder. De spelade inte rollspel, de drev omkring och förstörde sina liv. Flera av dem är nu döda.

Så det är min barndom, snabbt summerat. Jag var udda, men ingen "misfit". De "misfits" jag kände klarade sig inte, eller om de gjorde det så var med med nöd och näppe. Ingen av dem spelade rollspel.