Rollspelshistoria och klasstillhörighet

[Dilandau]

Kan man säga att rollspelen även gav dig en grundkurs i att läsa och skriva långa texter, och i att tala offentligt och leda möten, som du inte fick på samma sätt i skolan?

100%

 

[Magnus Seter]

Kan man säga att rollspelen även gav dig en grundkurs i att läsa och skriva långa texter, och i att tala offentligt och leda möten, som du inte fick på samma sätt i skolan?

För mig är det onekligen så att rollspelen lärde mig allt det du nämner. Sen när jag väl börjat omsätta det i jobbet, så drev de två på varandra så att säga, rollspelen och jobbet, när det gällde att bli bättre på det.

 

[Minimoni]

För mig är det onekligen så att rollspelen lärde mig allt det du nämner. Sen när jag väl börjat omsätta det i jobbet, så drev de två på varandra så att säga, rollspelen och jobbet, när det gällde att bli bättre på det.

Och vad jag förstått så var det du som skrev Mutant Chronicles grundboken? Som tidigare nämnt så var det den som fick mig att upptäcka att rollspel ens fanns. Så den förändrade mitt liv till något mycket bättre. Så tack för det!

 

[Magnus Seter]

Och vad jag förstått så var det du som skrev Mutant Chronicles grundboken?

Stämmer! Tack för dina fina ord!

 

[cogitare]

Jag mobbades lindrigt för att jag läste böcker, jag läste medans jag gick till skolan så jag fattar ju att det var knäppt i andra barns ögon. Att gå med en bok framför näsan, knasigt. Men jag klarade mig för att jag också kunde springa fort och hade bra bollsinne.

Haha, det här känner jag igen Inte att jag blev mobbad, för det kan jag inte säga att jag blev. Men fram till jag var runt 15 var jag en sportkille. Tränade en massa olika saker som fotboll, tennis, karate, segling och säkert mer som jag glömt. Och jag var rimligt duktig, inte i topp men över medel. Alltså var jag kompis med en massa "sportfånar", som också var de som var poppis i stan. Detta gnuggade av på mig så även om jag hoppade över till att strunta i sport (där jag nu är aktivt ointresserad och tycker ffa att supporterkultur är riktigt iffy) till förmån för det socialt stigmatiserade rollspelandet så kunde jag glida på en tidigare idrottsvåg och att jag hade spelat fotboll eller tennis med/mot en massa folk.

Hade jag inte haft den sportbakgrunden skulle jag nog mycket väl kunnat få mycket mer av en nördstämpel och kanske tom. blivit mobbad. Rent spekulativt...

Kul att läsa om folks bakgrunder får jag erkänna. Är ju inte särskilt förenig av mig och tenderar att inte komma på forumsträffar eller sånt. Gör att man "lär känna" folk lite bättre

Cog.

 

[mrund]

För mig är det onekligen så att rollspelen lärde mig allt det du nämner. Sen när jag väl börjat omsätta det i jobbet, så drev de två på varandra så att säga, rollspelen och jobbet, när det gällde att bli bättre på det.

Min första tryckta text var i Sinkadus. Idag skriver jag i Antiquity och Praehistorische Zeitschrift. Att föreläsa på en internationell konferens är inte så läskigt om man låtsas att det är en spelträff.

 

[Dilandau]

En annan aspekt av min sociala sfär under uppväxten var total könssegrigering. Annat än i skolan fanns det så gott som inget umgänge mellan pojkar och flickor. Jag hade inga tjejkompisar förrän i slutet av gymnasiet. Jag vet inte om det har något med klass att göra, eller om det var bara så där jag bodde, eller om det var så överallt. Eller om det berodde på mig, eller mina vänner.

 

[JohanL]

Det mest arketypiska en rollspelare jobbar med måste väl vara IT-utveckling?

Och det är knappast en tillfällighet - nördpersonligheten dras till dessa mer formaliserade och matematiserade system.

Robin D. Laws: "The entire roleplaying form can be seen as an alternate mode of socialization in which the boundaries of interaction are mathematically codified—and plus, you get super-powers."

 

[Leon]

Min första tryckta text var i Sinkadus. Idag skriver jag i Antiquity och Praehistorische Zeitschrift. Att föreläsa på en internationell konferens är inte så läskigt om man låtsas att det är en spelträff.

Eller att lajva rådsmöte

 

[JohanL]

Eller att lajva rådsmöte

Alla andra föreningsstyrelser känns så ospännande efter Forodrim.

 

[folketsfiende]

Kan man säga att rollspelen även gav dig en grundkurs i att läsa och skriva långa texter, och i att tala offentligt och leda möten, som du inte fick på samma sätt i skolan?

Tänker att rollspel ofta är kognitions- och språkutvecklande överhuvudtaget. Själv var jag redan språkfantast innan jag började med rollspel, men de kickstartade mitt logiska och systematiska tänkande med sina regelmassor. Snart gick jag och den andre spelledaren i gruppen till och från skolan och diskuterade filosofiska problem, mest av ontologisk natur.

Rollspel som källa till sådana här färdigheter, alltså även språk, betydde nog mycket för den som inte fick dem från annat håll.

 

[JohanL]

En annan aspekt av min sociala sfär under uppväxten var total könssegrigering. Annat än i skolan fanns det så gott som inget umgänge mellan pojkar och flickor.

Gällde även ålder, och här gjorde nördsvängen en insats. Kanske inte så mycket i rollspelsgruppen (som brukar börja med ditt befintliga sociala umgänge), men i en krigsspelsförening som CSS var det allt från 20-åringar och uppåt.

 

[cogitare]

En annan aspekt av min sociala sfär under uppväxten var total könssegrigering. Annat än i skolan fanns det så gott som inget umgänge mellan pojkar och flickor. Jag hade inga tjejkompisar förrän i slutet av gymnasiet. Jag vet inte om det har något med klass att göra, eller om det var bara så där jag bodde, eller om det var så överallt. Eller om det berodde på mig, eller mina vänner.

Känner igen detta också. Hade min första riktiga tjejkompis i gymnasiet där vi klickade ganska snabbt.

Annars har jag hängt mycket i grabbgäng. Även när vi spelat har det varit 99% killar. Någons flickvän var med och testade då och då. Men det blev aldrig något mer av det. Inte så konstigt, vi var ett tajt gäng som hängt ihop länge och hade en massa interna skämt och kände varandra sen många många år och var nog inte alltid alltför välkomnande mot "utbölingar". Lite oavsett om de var tjejer eller killar

Cog.

 

[Gamiel]

Det här tror jag inte stämmer annat än för nyutexaminerade - de flesta har snarare ett icke-relaterat kontorsjobb, skulle jag säga. Bibliotekarier, arkivarier, HR, IT, översättning, bara för att ta några ur min bekantskapskrets.

I min bekantskapskrets har jag en bibliotekarie som sökt fast anställning i flera år, en lärareutbildad som helt har slutat att söka lärarejobb o nu gigar som biografarbetare, o jag själv som inte fått något napp inom akademiska sfären o istället jobbar som spårvagnskonduktör.

 

[ChrilleT]

I den grupp jag spelade mest var vi en trio där ingen hade föräldrar med akademikerbakgrund. Hade det rätt jobbigt i skolan och ofta halvdant hemma. En hade skilda föräldrar sedan tidig ålder och vi andra 2 fick uppleva skilsmässor som barn även om mina föräldrar hittade tillbaks till varandra.
Vi var inte fattiga men samtidigt så unnade vi oss inte mycket. Som exempel flög jag utomlands första gången när jag hade fyllt 30.
De övriga 4-5st jag spelade med hade heller inga föräldrar med akademikerbakgrund.
Det fanns dock 2 fall med personer jag spelade rollspel med där iaf någon av föräldrarna haft rätt hög utbildning.
I det ena fallet var det en familj som kom ner från Gävle och hade en sommarbostad här nere där ena sonen hade rollspel. Har ingen kontakt med dem idag men har för mig deras föräldrar var chefer.
Och i sista fallet så hade en kille en farsa som drev en tandläkarklinik. Här var det dock betydligt mer tragiskt då han inte ville veta av sin son (ens som barn) så han bodde hos sin alkoholiserade morsa som heller inte brydde sig så mycket om honom. Han fick hänga och äta en hel del hos oss när hans morsa inte kom hem om kvällarna. Han flyttade senare och kom i fel sällskap och ett tag därefter tog hans morsa självmord.
Hans egna liv har svängt fram och tillbaks rätt rejält då han både varit med i kriminella gäng och flyttade till sthlm där han gick på fin skola och fick toppbetyg för att sedan falla tillbaka i sämre mönster igen.

Inga av de runt 10 personer jag spelar med idag (inkl trion från skolan) har någon högre utbildning än gymnasiet vad jag vet om.

 

[Svarte Faraonen]

Det mest arketypiska en rollspelare jobbar med måste väl vara IT-utveckling?

Och det är knappast en tillfällighet - nördpersonligheten dras till dessa mer formaliserade och matematiserade system.

Robin D. Laws: "The entire roleplaying form can be seen as an alternate mode of socialization in which the boundaries of interaction are mathematically codified—and plus, you get super-powers."

Det tror jag beror väldigt mycket på. Om man kollar utbildningar för folk jag spelat med tror jag definitivt att humaniora dominerar, framför allt historia och närliggande ämnen. Bibliotekarier är också överrepresenterade bland rollspelare jag känner. Den där ingenjör-/IT-delen av rollspelskulturen har jag inte lika mycket kontakt med. Jag har känslan av att det var mer dominerande i den tidiga hobbyn, medan det är mer varierat nu.

 

[Gamiel]

En annan aspekt av min sociala sfär under uppväxten var total könssegrigering. Annat än i skolan fanns det så gott som inget umgänge mellan pojkar och flickor. Jag hade inga tjejkompisar förrän i slutet av gymnasiet. Jag vet inte om det har något med klass att göra, eller om det var bara så där jag bodde, eller om det var så överallt. Eller om det berodde på mig, eller mina vänner.

Min grundskolespelgrupp (sent 90-tal tidigt 00 tal) var mer tjejer än killar.

 

[Magnus Seter]

Just ja, jag var helt och hållet idränkt i föreningsengagemang. Mina föräldrar var, trots fars akademiska bakgrund, mycket kollektivistiska (ja, det finns väl inget motsatsförhållande där, men traditionellt skulle ju vi vara höger, mor kom från överklassen, men vi var vänster) och var engagerade i flera föreningar. Detta ledde troligen till att jag startade min första rollspelsförening när jag var 15. Det var också där som jag började träffa fler personer som inte var som jag och som ändå spelade rollspel.

 

[krank]

Jag var alltid en udda fågel i min arbetarklass-släkt. Alltså vi var aldrig fattiga, eller jag upplevde det aldrig så, men jag vet att mina föräldrar bitvis vände en del på pengarna. Vi hade det okej. Mina föräldrar var, har jag insett i efterhand, väldigt bra föräldrar och jag är fantastiskt tacksam över att de såg till att jag fick den barndom jag fick, med det stöd jag fick. Även om pengarna inte alltid fanns. Pappa jobbade hela livet, fram till pensionen nyligen, med att montera hydrauliska pumpar. Han gick fordon på gymnasiet, sen direkt ut i arbetslivet. Morsan ville bli klar med skolan så snart som möjligt så hon gick tvåårig sekreterarlinje – det var först senare som hon vidareutbildade sig till lärare. På framför allt morsans sida uppfattar jag det som att det varit riktigt jäkla knapert.

Så att jag dök upp och älskade böcker och läsning och allting intellektuellt mitt i en släkt med välmenande och älskvärda och fantastiska men inte speciellt högutbildade eller intellektuella människor skavde lite, under uppväxten. Men jag fick Sagan om Ringen att läsa i mellanstadiet, och klämde den på nån vecka. Morsan visade mig stadens bibliotek och hjälpte mig låna böcker. En otrolig skatt.

Men. Jag passade aldrig riktigt in. Jag var definitivt en "misfit" och "outsider" men inte för att jag var kriminell eller skum på det viset utan för att jag var nörd utan nördsammanhang. Mobbad, utstött, jävligt ensam.

Och så bjöds jag plötsligt in i en spelgrupp, nångång i slutet av gymnasiet högstadiet. Senare delen av 90-talet. Gruppen hade nog en eller två från medelklassen, men jag uppfattade det aldrig då, eller nu, som en "medelklassaktivitet". För mig var den där Mutant Chronicles-gruppen bara ett av de första sociala sammanhang där jag inte var… lika mycket av en… misfit. Så jag sällar mig till dem som tackar @Magnus Seter =) Men det vet han redan, jag har sagt det ett gäng gånger vid det här laget.


Det var först när jag började hänga typ… här, som jag stötte på idén att rollspel skulle vara ett medelklassfenomen. Visst har alla mina spelgrupper innehållit människor ur medelklassen, men ingen av dem har ju varit dominerad av den. Fram tills jag flyttade ner till Stockholm var rollspel för mig snarare en verksamhet i rätt hög grad något jag associerade med oss som inte passade in – mina spelgrupper dittills var ju i rätt hög grad olika subkulturella och/eller skavande typer som inte kände sig helt hemma i mainstreamkulturen. Mestadels arbetarklass av olika slag för det är så demografin ser ut i Hudiksvall. Arbetarklassungar som inte känner att de riktigt passar in.

(Finns det forskning kring svensk arbetarklass inställning till fantastik? Min upplevelse är ju att åtminstone betydande delar av min släkt huvudsakligen vill ha "realistiska" grejer, inte så mycket fantasy eller scifi. Det bidrog nog till att jag under uppväxten kände mig lite alienerad; för mig var ju nästan det jag drömde när jag läste böcker eller spelade rollspel mer verkligt, eller åtminstone mer intressant, än verkligheten…)

 

[Vitulv]

Jag har alltid betraktat mig själv tillhörande den ekonomiska medelklassen, men givet vad någon annan skrev så finns det bara två klasser: de som äger produktionsmedlen (överklassen) och de som inte gör det (under/arbetarklassen). Eftersom mina föräldrar var småföretagare (de hade en liten elfirma i Åkersberga) så antar jag att jag trots typisk radhustillvaro under uppväxten tillhörde överklassen medan jag i vuxen ålder gjort en klassresa nedåt eftersom jag är offentliganställd och inte äger några produktionsmedel.

Det är inte en särskilt användbar klassindelning, kan jag dock tycka.