Och nu har jag sett om S02.
Och nu har jag sett
My Name is Earl S03.
Det här är en säsong av fortsatt vilda experiment som inte riktigt funkar. Första halvan av säsongen sitter Earl i fängelse pga hur förra säsongen slutade, och hans lista figurerar inte över huvud taget. Eller karma, egentligen. Han lubbar mest runt och löser olika problem i fängelset. Det här var inte vad jag signade upp för.
Andra halvan av säsongen tar sig, men det kränger fortfarande en hel del. Det är inte förrän S04 som serien går tillbaka till det enkla men effektiva formatet den hade i S01…
S02 och S03 tappar alltså fotfästet, och inte bara genom att det börjar handla mindre om karma, listan och hjärtevärmande slut. Utan också genom att bli mer
mean-spirited. Kenny blir mer och mer karikatyr av en bög, till exempel. Överlag blir det mer sparka neråt, på ett sätt jag tycker inte alls känns kompatibelt med det ethos serien hade i sin första säsong. Dessutom blir karaktärerna dummare och dummare; Randy börjar närma sig nivån där han typ glömmer bort att andas och inte har objektpermanens. Jag påminns lite om Homers utveckling i Simpsons…
Nå, för att inte hänga upp mig på det så har jag börjat fundera lite på varför Earl och Randy är som de är. Relativt empatistörda småbrottslingar alltså, som förstör och skadar och stjäl till synes utan att bry sig så mycket. Earl bygger ju upp ett samvete och empati med tiden, eller han gjorde åtminstone det i S01, men innan han började med listan och dessutom under rätt stora delar av S02 och 03 så är han ju rätt ofta elak, småaktig och verkar inte bry sig så mycket om det lidande hans handlingar leder till om det inte ger honom direkt personlig blowback.
I serien framställs det ju som att Earl är "född elak", i princip. Även barn-Earl är ett totalt rövhål. Men jag tror ju inte att folk är födda elaka, och mitt lärarjag vill ju såklart fundera på vad som hade kunnat göras.
Vi kan konstatera att Earl föddes in i en medelklassfamilj av något slag; mamman är hemmafru vad jag kan avgöra och pappan äger en tavelrams-butik. Eller kan de räknas som arbetarklass trots att pappan äger butiken? De är knappast fattiga. Pappan har aggressionsproblem och ofta frånvarande, och dessutom den sortens man som inte tycker att pojkar ska gråta.
I skolan har Earl väldigt stora problem med att koncentrera sig, och han går aldrig klart gymnasiet (high school). Han har otroligt kort stubin, blir arg lätt och agerar generellt väldigt snabbt när han blir arg. Framför allt blir han arg när han känner sig dum och när han känner sig förödmjukad. Han har ett självhävdelsebehov som är ganska stort. Han ljuger lätt för att framstå som bättre än han är, till exempel. Han har också svårt för stavning.
Earl och hans bror bor hemma rätt länge innan de kastas ut av föräldrarna. Sedan är de hemlösa en kort stund innan de lyckas få rum i trailern där bröderna senare bor med Joy innan hon tar över den när de skiljer sig.
Så… Earl har egentligen rent materiellt och klassmässigt goda förutsättningar. Hans pappa hade kunnat vara mer stöttande såklart, men han kommer inte från fattiga förhållanden till exempel. Däremot verkar det ju som att han har en del han kämpar med under uppväxten, där jag tänker att han kunde ha fått mer och bättre hjälp än att bara skickas iväg till ett uppfostrings-läger. Hade det varit bra med utredningar om ADHD och kanske dyslexi? Hade en skolkurator kunnat jobba med honom? Om hans lärare haft mindre grupper och så, hade hen kunnat se Earl mer och ge honom mer positiv uppmärksamhet?
Randy är ju enklare. De säger uttalat i serien att han är på spektrat ("borderline artistic") och han verkar också ha ganska grava inlärningssvårigheter och allmänna intellektuella svårigheter. Samtidigt ser vi flera gånger i serien att Randy givet rätt uppmuntran och rätt omständigheter kan briljera. Han är också riktigt bra skådespelare och har en god fantasi. Jag vet inte om särskola hade varit riktigt 100% rätt miljö för Randy under uppväxten eller om det varit bättre för honom att få stöd att gå i en vanlig klass.
I svensk skola tänker jag att både Earl och Randy antagligen mått bra av yrkesförberedande program. Inte stänga dörren helt för högre studier – Earl visar ju en bit in i serien att han faktiskt är väldigt kapabel att plugga och lära sig grejer, givet rätt motivation (där gäller det att få ett jobb). Men just in ungdomen tänker jag att fordonsprogrammet eller byggprogrammet hade låtit dem få utlopp för intressen och förmågor, och de känns båda som elever som nog kunnat hitta hem i en verkstad eller i fysiskt jobb. Så länge de också fått hjälp då, framför allt Earl med hans auktoritetsproblem och koncentrationssvårigheter osv.
Jag vet inte, det här är mest grejer jag funderat på. Om jag skulle få en Earl eller en Randy i en av mina gymnasieklasser, liksom. Jag är väl lite yrkesskadad…