Search results

I DnD är ju hobgoblins då krigar-fascister. SS-vättar. @Fiktionslek : Det heter mycket riktigt illvättar i Donaldson. (Och mina böcker är tryckta 1988, så jag tror jag hade rätt när jag skrev att jag läste dem 1988-1989).

Mitt ego fick sig en törn där - och det hade ju inte varit första gången i världshistorien något sådant hände. Det är ju fint att vi håller det litteraturhistoriska perspektivet levande här på forumet också :gremlaugh:.

Jag med :gremelak:! En nackdel är att det tar tre olika och obesläktade varelser och sätter samma stämpel på dem, i alla fall om man kör med DnDs standardfluff. Gör man inte det kan man ju se det som en typisk folktaxonomi, att okunniga människor har buntat ihop alla tre raserna till en vagt...

Och jag som trodde att det kom från min feberfertila hjärna när jag hittade på det för två år sedan. Undrar om jag hade ett undermedvetet minne kvar av ordet från när jag läste Donaldson 1988-1989?

Jag känner igen detta. Hade en väldigt ambitiös Ars Magica kampanj jag la ned efter 14 möten då mina spelare trots allt prat om karaktärsdrivet bara satt och väntade på att jag skulle kasta bollar till dem. Och det var kanske inte bara att vi inte förstod varandra, utan att jag semi-rälsade dem...

I min värld: Goblin = vätte Hobgoblin = illvätte Bugbear = storvätte

Nej, jag håller med, men kultur och system krockar ofta. Och om man kommer från det här 90s-game-hållet med fusk och plot armour och rätten till sin RPs historia och ändå vill spela DnD5 (som iofs inte är dödligt, men där RPs absolut kan dö och det plötsligt och inte nödvändigtvis när det är...

Vad det här kokar ned till för mig är följande: har SL gruppens uttalade mandat att ändra tärningsslag, ändra monstrens HP mitt i striden, etc eller ej? Har hen det, kan det inte vara fusk. Har hen inte det, är det fusk. Och om kampanjen kraschar på grund av det har hen fått vad hen förtjänar...

Man kan också fråga sig vad ”meningen”! Jag tänker att det i spel som rollspel oundvikligen finns sådana här gråzoner eller "paradoxer", men att bra spel minimerar dem. På samma sätt som ganska många spel har dåliga eller undermåliga beskrivningar av hur SL ska preppa spelmöten och planera...

Jag förstår ju du tänker @zo0ok , men jag tycker du missar en sak: i äldre versioner av DnD och dess kloner, där opartisk SL är idealet, går det inte att min-maxa. Du slår 3d6 som Crom (eller Karin om auto-corr får bestämma) och Gygax ville, väljer den bästa klassen utifrån det, och hoppas att...

Som Gygax själv spelade var det här helt centralt: spelarna hade en kartritare och måste rita sin egen karta. Hans grottor hade mycket med nästan omärkbart lutande plan och teleportörer och skit för att förvirra spelarna. Min känsla är att man i den moderna OSR-svängen till största del struntar...

Ja, jag har ju bara kört fyra möten OSR och är egentligen rätt grön, men min erfarenhet var att den stora skillnaden mellan tradd och OSR ligger i att jag som SL inte sitter där med en agenda och alla kort på hand. Det blev spännande att spelleda igen, för jag hade ingen aning om vad som skulle...

Jag använder ordet "monster" i en gygaxisk mening. Allt som lever i världen utom spelarnas rollfigurer är monster. En bonde är ett monster. En rövare är ett monster. En drake är ett monster.

Grupperingar. En bra grotta innehåller flera fraktioner bland monstren.* Det kan vara att vättarna och orkerna hatar varandra och ligger i öppet krig eller det kan vara att ormfolkets ledare hotas av både en rival som vill störta hen och ett slavuppror. Poängen är att spelarna ska kunna...

Låt utforskande vara målet. I OSR letar man guld, man jagar inte en ståry eller en slutboss. Det tänket är fundamentalt för hur spelarna tar sig an grottan: de undersöker den i jakt på guld. Tror detta är grunden i all grottforskning: att gruppen letar efter något som gör att de vill interagera...

Jo, jag tänker nog mest i termer av mer traddiga kampanjer med en plott. Att lösa plotten, räkna ut vem the big bad är. Det finns så klart andra utmaningar också, som är mycket mer öppna. Som hur man ska ta sig över en klyfta eller lura bort de där två minotaruerna. Det finns en stor...

Man brukar ju säga att i en bra deckare ska (den genomsnittliga) läsaren fatta saker lite innan protagonisten, inte lite efter - så att hen kan känna sig smart. Tänker att man som SL ska ha en liknande filosofi: det är bättre att det är lite för lätt än lite för svårt. Däremot tror jag att...

Jag håller med, men vill tillägga: att de vet fel saker. I teorin kan det verka kul med villospår, och sådana har sin plats, men villospår kan kosta mycket tid att reda ut och skapa mycket frustration. Informationen måste också vara lagom svårtolkad. Jag har varit med i kampanjer där SL genom...

Jag tycker skärmar är svåra, för en stor del av infon hamnar lätt i skugga eller för långt bort. Min BECMI-skärm var ett par papper jag hade liggande mitt framför mig. Så ingen skärm alls.

Ja, för mig är det också helt beroende på spel. I Pendragon får spelarna inte hålla på med mycket mer än rustningar och hästar. I övrigt har det vad de borde ha, och i gränsfall kan de slå ett Squire Roll. Pendragon är ett spel om passioner och våld, inte om pinaler och pryttlar. Men i OSR är...