Search results

Saker och ting blir logiska i efterhand. Bland annat på grund av hjärnans bias för logiska narrativ. När Douglas Adams skrev Liftarens guide till galaxen (radioserien) panikrafsade han ofta ihop lite lösa tanketrådar för att inte missa deadline för manus. Först senare kom han på hur han skulle...

Rent allmänt är det ofta en bra grej med en tredje faktion som utmanar. Det skapar obalans och konflikt.

Ett luffarschack där det krävs en lyckad strid med någon liten småjävel för att få inta en ruta. Att labyrintens själ finns i en stor svart pärla i mitten. Man kan prata med pärlan och försöka slå sönder den. Då rämnar allt.

Med tiden kan man göra dessa modifieringar och kompletteringar. Och iom andra människor behöver man inte göra det själv utan kan låna av dem.

Hemmafest, lång eller kort? Beror inte det på deltagarna och humöret? Spontant tänker jag att det blorbiga svaret är att det blir som det blir. Gillar folk att köra länge kör man länge. Annars inte. Det är ett utforskande som sker.

Ja, vi pratar om samma. Grejen är att i en sandlåda fylld av äventyrliga krokar kommer figurerna att själva generera sin plan! Och se planen smulas sönder och bygga en ny plan på den gamla som sjunker i träsket så de kommer upp med en ny plan osv. Ofta på ett sätt som till spelledarens och...

Klassisk grej är att ragga hyrlingar och hejdukar bland de som bor där.

Det är en fisktank. Kanske D&Ds första riktiga (även om Judges Guildmodulerna om stadstaterna innehöll en del faktionsspelande). Som SL första gången drabbades jag av obehaget att jag inte förstått de olika faktionernas bakgrund och motiv. Det gjorde det svårt att spelleda. Det är en väldigt...

Salig blandning gör folk saliga!

2097 En tanke, runt yvighet: Jag tror att det vi alla eftersträvar är någon sorts balans mellan dråplighet, action, känslosamhet, räls, öppenhet, förberedelse, impromptu osv. Allt det där som på olika sätt kan ge oss fina rollspelsupplevelser. För vissa kan det vara befriande att få tänka helt...

Jag nickade medhåll hela vägen hit. För mig är sandlådan det som möjliggör allt det andra fina du beskriver. Sandlådan (inklusive personerna och grupperingarna, så kanske jag menar ett akvarium: sandlådan i botten och fisktanken ovanpå/runtomkring).

Som spelledare preppar jag miljön (kombination av utskrivna företeelser och slumptabeller) och varelserna som befolkar den (inklusive deras förhållanden). Händelse- och ryktestabell är bra verktyg. Sedan låter jag saker hända som de händer. Nästan alla tärningsslag sker i det öppna (utom om de...

Det är en kärnfråga. Det som där och då känns som en extremt fyrkantig spelledare som låter figuren dö på ett nesligt vis bara för ett tärningsslags skull, exakt samma händelse kan sedan i narrativet om spelet leva vidare som ett episkt moment.

Han har sagt många saker, väldigt många av dem självmotsägande, samtliga yviga. Kanske ord som "totalt" och "alltid" och liknande här främst ska ses som ett utslag av språklig yvighet snarare än ett konstaterande?

Som en recovering ordmärkare som på senare år fått inblick i att språket och de mänskliga samspelen har fler nyanser än jag tidigare trott, så vill jag bara påpeka att det är lika rimligt att märka ord till 100 % och mena att naturliga språk kan läsas som vore de programkod, som det är rimligt...

Detta tror jag är en nyckel. När man kör "blorbigt" (om jag fattat grejen rätt) så är det ganska frustrerande. Tärningarna och miljöpreppen och reglerna finns inte där för att likt Pixars eller Disneys "regler" skapa coola manus. Fokus ligger inte på att hitta svaret på frågan hur man på bästa...

Att folk inte tappar förtroendet för dig, Oldtimer , som spelledare tror jag beror på att du är en bra och erfaren spelledare som med van hand (kanske vanast av oss alla) visar vad skåpet ska stå. Jag har bara spelat med dig en gång, på ett Gothcon för länge sedan, men har pratat spelledande...

Jag tycker det spelar roll om man gör T100 (granulärt) eller T20 (grövre). Det blir kognitivt enklare med färre steg. Jag tycker också det spelar roll psykologiskt (fast mindre) huruvida man ska slå lågt eller slå högt. Min preferens är att slå T20 högt.

En spontan tanke är att Greyhawk, som Gygax körde det, definitivt är mycket blorbigt. Och jag hade turen att få möta rollspel år 1981 bland folk som likt honom hade starka strategispel/figurslags-kopplingar. Där spelledaren hette "domare" (som i den första utgåvan av D&D, innan "Dungeon...

Vad är bakgrunden till begreppet?