Nekromanti Änglavakt - eller varför jag hatar hippies
- Thread starter krank
- Start date
Arfert said:...jag hade förstått att den var kass, och nåt åt det där hållet.. men OMG! Var är bröderna Winchester när man behöver dem?
Jag vet inte.
Hela filmen hade räddats om ungjäveln faktiskt bara inte hade vaknat på slutet, utan dött. Då hade jag fan respekterat filmen, för att bryta mot sina egna vanvettiga uppsatta genreregler.
Hela filmen hade räddats om ungjäveln faktiskt bara inte hade vaknat på slutet, utan dött.
Sånt suger.
Nästa gång du ska se på film med en tjej (t.ex. den här tjejen efter att du lönnmördat hennes ex) så rekommenderar jag "Definitely, Maybe".
Eller så kan du välja en film med explosioner. Tjejer är tokiga i explosioner!
Sånt suger.
Jag skrek (nåja, sa) "neeeeej" rakt ut i luften när Brad Pitt fick komma tillbaka från döden i Meet Joe Black.
Nästa gång du ska se på film med en tjej (t.ex. den här tjejen efter att du lönnmördat hennes ex) så rekommenderar jag "Definitely, Maybe".
Eller så kan du välja en film med explosioner. Tjejer är tokiga i explosioner!
Feuflux said:
Den här filmen valdes enbart på kriteriet att den gick just idag, söndagen den andra maj, på biograf Vågen i Nynäshamn. Det passade in på exakt en film, tyvärr.
Tjejen ifråga har uttryckt intresse av att se grejer som Sherlock Holmes, eller egentligen vadsomhelst.
Feuflux said:
Det finns bara en sak min fru hatar mer än explosioner (hon somnar när det är explosioner på bio), och det är new age-flum. Och att skaparna av Änglavakt använt hennes varumärke "Cecilia" utan lov, och dessutom missbrukat det grovt.
Hon gillade Sherlock Holmes.
solvebring
Superhero
Jag tycker att problemet ligger i Sveriges marknad för film. Personligen tycker jag inte att det har gjorts verkligt bra filmer i det här landet sedan färgfilmen kom - med några få undantag. Svenskarna gör ju bara kvidande familjedraman, glättiga komedier eller kriminalare efter kriminalare efter kriminalare. Visst, några kriminalare kan vara helt okej. Fast de resterande hundrafemtioelva kriminalarna som görs känns bara som tvångsmässiga upprepningar för att göra film överhuvudtaget. Är vi inte fed up med Wallander och Beck nu? Jag känner då inget nöje i de filmerna längre. Dessutom tycker jag att de tappat mycket sedan de första, som Wallander med Lassgård och Beck med Ekman.
Senaste svenska filmerna som nådde över okej och som faktiskt väckte något hos mig var nog första Stieg Larsson, Män Som Hatar Kvinnor, och Så Som i Himmelen. Nu minns jag inte riktigt alla 2000-talets svenska filmer, men i alla fall...
Vi har jävligt bra skådisar på olika håll, det har vi, men det känns inte som om vi kan leverera just film. Varför kan inte vi göra mindfucks, skräckfilm, zombierullar, thrillers osv?
... Visst, man har försökt med svensk skräck och svensk thriller, men av någon anledning blir det bara dåligt. Sedan undrar jag just varför man inte kan komma upp med draman, komedier och dylika som förr, om de genrerna nu är vad vi ska köra på? Varför kan vi helt plötsligt inte göra filmer som Bombi Bitt och Jag, Damen i Svart, Hets, med flera, i dagens läge?
... Svaret ligger kanske i att våra duktiga filmskapare har trillat av pinnen allihop, fast nya bör väl dyka upp?
Faktum är att de svenska filmer som imponerar eller får mig att verkligen haja till är antingen gamla svenska filmer eller kortfilmer som är mindre kända, eller dokumentärer. Kort och gott, film-Sverige är väl ändå dåligt på hela taget, är det inte så?
Senaste svenska filmerna som nådde över okej och som faktiskt väckte något hos mig var nog första Stieg Larsson, Män Som Hatar Kvinnor, och Så Som i Himmelen. Nu minns jag inte riktigt alla 2000-talets svenska filmer, men i alla fall...
Vi har jävligt bra skådisar på olika håll, det har vi, men det känns inte som om vi kan leverera just film. Varför kan inte vi göra mindfucks, skräckfilm, zombierullar, thrillers osv?
... Visst, man har försökt med svensk skräck och svensk thriller, men av någon anledning blir det bara dåligt. Sedan undrar jag just varför man inte kan komma upp med draman, komedier och dylika som förr, om de genrerna nu är vad vi ska köra på? Varför kan vi helt plötsligt inte göra filmer som Bombi Bitt och Jag, Damen i Svart, Hets, med flera, i dagens läge?
... Svaret ligger kanske i att våra duktiga filmskapare har trillat av pinnen allihop, fast nya bör väl dyka upp?
Faktum är att de svenska filmer som imponerar eller får mig att verkligen haja till är antingen gamla svenska filmer eller kortfilmer som är mindre kända, eller dokumentärer. Kort och gott, film-Sverige är väl ändå dåligt på hela taget, är det inte så?
)Generellt dåligt kan jag hålla med om, men jag tycker att på samma sätt som amerikaner generellt är bättre på vissa sorters filmer och sämre på andra, så har vi samma sak. Vi gör diskbänksrealism, komedi och snutfilm. Jag tycker till och med att vi gör rätt bra snutfilm, och har en uppriktig uppskattning för de nya Beckfilmerna till exempel.
Jag tycker också att Ulf Malmros lyfter betyget för svensk filmindustri. Åtminstone det jag sett av honom (Silvermannen, Rapport till Himlen, Smala Sussie) är riktigt, riktigt bra.
Jägarna gillade jag också. Och nästan allt Hasse & Tage gjorde.
Däremot är vi riktigt, riktigt fokuserade på att göra sån skit som Änglavakt. Feelgoodfilmer för tanter.
Jag tycker också att Ulf Malmros lyfter betyget för svensk filmindustri. Åtminstone det jag sett av honom (Silvermannen, Rapport till Himlen, Smala Sussie) är riktigt, riktigt bra.
Jägarna gillade jag också. Och nästan allt Hasse & Tage gjorde.
Däremot är vi riktigt, riktigt fokuserade på att göra sån skit som Änglavakt. Feelgoodfilmer för tanter.
Nej. Genomsnittsmänniskor är inte rationella. Om de ser en film med rationella karaktärer blir de oroliga, börjar gråta och ger filmen dåligt betyg i testvisningarna. Därför har filmbranchen slutat att producera filmer med rationella karaktärer.
Det är generellt dåligt med kulturyttringar där det rationella får stå som segrare. Jag vet att jag sett minst ett avsnitt av House där läkarvetenskapen vinner över religiösa puckon som vill avbryta behandlingen och be till Gud (eller möjligen Gaia), men jag har inte sett tillräckligt mång avsnitt för att veta om det brukar vara så.
/tobias
Gurgeh said:
Generellt är House en väldigt ickereligiös serie; det finns enstaka avsnitt där religiösa utmålas som sympatiska men generellt är det House med sin hårda rationalitet och "alla ljuger"-cynism som vinner.
Och det är en av de främsta anledningarna till att jag kollar på't.
krank said:
Iofs så kan man ju aldrig säga att det är House som vinner på sina meriter. Betänk det att Allah skapade House och formade våran ledare House. Betänk även det faktum att han vid flera tillfällen har råkat få tag i en patient, och i det fallet så kan Buddha ha varit i farten.
Vad jag menar är att även om Gud påstås ha "förlorat" så kan han fortfarande ha vunnit.
krank said:
House (och även till viss del Bones) har starka inslag av att rationalitet är bäst. Även om man inte vågar gå hela vägen, då och då måste man ju slänga in avsnitt som visar att det visst kan ligga nåt bra i en religös grundsyn.
Men det känns mest som en eftergift till marknadsavdelningen på tv-bolaget, som inte vill stöta sig med stora tittargrupper. Religösa tittare ska ju kunna intala sig själva att de ser små antydingar att House innerst inne vet att det finns en gud, eller nåt. Och fortsätta titta.
Arfert said:
Saken är den att gudstro är just en tro. Du säger att det inte går, men det är just det det gör, eftersom man inte kan bevisa det ena eller det andra.
Om Gud skapade världen och alla skapelser på vår planet är guds skapelse, då är ju House en av dom, dvs så är det guds förtjänst. Om House hjälper en av sina patienter så kan ju Gud använda House som ett av sina "redskap". Flera gånger så har ju någon av patienterna, eller andra skådespelare sagt något i stil med "Och varför blev jag din patient?", "Och varför är du så bra på ditt jobb?" för att anmärka för den cyniska Dr House att, även om han själv inte tror på Gud så behöver det inte betyda att Gud inte verkar genom honom.
Paxen said:
Jag förstår inte relevansen för diskussionen. VI talar om vilka ideal TV-serier för fram, och du börjar prata om "hur det är" eller "hur religiösa kan bortförklara saker". Tämligen irrelevant. I serien House segrar generellt rationalismen som idé; serien ger publiken idéer om rationalism som något positivt.
Du är väl, hoppas jag, medveten om att en del av de åsikter man har grundar sig på saker man sett eller hört talas om? Det är inte bara publikens redan existerande åsikts-verktygslåda som är relevant, för det här handlar om vilka verktyg man får av att se serien.
krank said:
Sry for allt OT. Dock så vill jag påstå att manusförfattarna själva framför vissa saker för att få tittarna att tänka till, t.ex. som att en patient tror på Gud och slutligen fäller en replik för att få House att tänka till (vilket ej biter på House).
Paxen said:
Hela den där "guds redskap"-argumentationen får man ju höra titt som tätt, av någon för mig helt galen anledning. Den krockar helt med hela idén om vår fria vilja, som är fundamental inom kristendomen.
Antingen har vi fri vilja, eller så är vi guds redskap, man kan inte ha både och.
Och kör man på den senare varianten så spelar våra handlingar och tro ingen roll, eftersom vi ändå är styrda av gud. Då blir saker som tro, synd, frälsning etc helt betydelselösa. Alla borde få komma till himmelen, vad vi än tror eller gjort i livet. Tjolahopp.
House är superrationell. Varje avsnitt går ut på att House hindras från att rädda liv på grund av olika skäl*. House struntar i det, han inser att livet har högsta prioritet, och räddar liv oavsett vad det ställs emot.
* Religion, försäkringar, fri vilja, yttrandefrihet, politik, pengar, kärlek. You name it. Livet är viktigast.
* Religion, försäkringar, fri vilja, yttrandefrihet, politik, pengar, kärlek. You name it. Livet är viktigast.
Patrick Bateman
Warrior
Ta inte det på fel sätt, men....
Hahahahahaaaaa!
Jag beklagar, men hela det här låter oerhört komiskt!
Din kväll hade inte kunnat bli värre om den så hade regisserats i en sitcom! Du tänker "Jag kan väl stå ut med en sugig svensk film, om det för mig lite närmare den söta kollegan...mmmmm." Men icke, under maten släpper hon bomben att hon är på väg tillbaka till sitt ex... Det enda som jag ser hade kunnat varit värre, vore om hon släppt bomben efter filmen. Nu visste du åtminstone på vilka kriterier du skulle genomlida spektaklet.
Jag kan lätt se Ted Mosby i How I met your mother gå på en dejt med liknande förutsättningar. Han hoppas på lite action, men tjejen är upptagen. Lustigt sammanträffande, i ett av gårdagens (100502) avsnitt handlade det om folk som hade någon på kroken - dvs tjejen var hela tiden upptagen och kunde inte dejta Ted - just nu. Men sen så kanske...
Jag antar att du kan hålla dig för skratt nu, men jag hoppas du kan se de komiska poängerna om en tid. I det stora hela ska du nog också vara glad för att det inte gick längre med din kollega. På en begränsad arbetsplats som en skola, skulle i alla fall jag akta mig för att få till det med någon av arbetskamraterna. Om det funkar, javisst. Men om det går dåligt....ugghhhh.
Hahahahahaaaaa!
Jag beklagar, men hela det här låter oerhört komiskt!
Din kväll hade inte kunnat bli värre om den så hade regisserats i en sitcom! Du tänker "Jag kan väl stå ut med en sugig svensk film, om det för mig lite närmare den söta kollegan...mmmmm." Men icke, under maten släpper hon bomben att hon är på väg tillbaka till sitt ex... Det enda som jag ser hade kunnat varit värre, vore om hon släppt bomben efter filmen. Nu visste du åtminstone på vilka kriterier du skulle genomlida spektaklet.
Jag kan lätt se Ted Mosby i How I met your mother gå på en dejt med liknande förutsättningar. Han hoppas på lite action, men tjejen är upptagen. Lustigt sammanträffande, i ett av gårdagens (100502) avsnitt handlade det om folk som hade någon på kroken - dvs tjejen var hela tiden upptagen och kunde inte dejta Ted - just nu. Men sen så kanske...
Jag antar att du kan hålla dig för skratt nu, men jag hoppas du kan se de komiska poängerna om en tid. I det stora hela ska du nog också vara glad för att det inte gick längre med din kollega. På en begränsad arbetsplats som en skola, skulle i alla fall jag akta mig för att få till det med någon av arbetskamraterna. Om det funkar, javisst. Men om det går dåligt....ugghhhh.