Nekromanti Ännu en klassifikation och värdering

[Nightowl]

När jag läste Fästmannens Exalted (ja alltså mest splattarna) fick jag en massa karaktärsidéer. Jag vill framförallt vara allt utom Solar; ja kanske Solar i alla fall då.

Däremot fick jag inte en enda idé till ett enda äventyr och jag orkade knappt läsa världsbeskrivningarna alls.

När jag läste fästmannens Wraith (ja alltså främst splattarna då) tyckte jag världen var fullständigt apball, fast det är ju i själva dödsriket man ska spela och folks anknytning till de levande är givetvis lika ointressant som att rollspela hur man får tag i kvällens blod i Vampire, så det handlade ju inte om spöken som jag tänkte mig det. Jag fick genast en jättehög idéer till balla saker som kunde hända folk = äventyr.

Jag kom dock inte på en enda karaktär jag ville spela.

När jag läste fästmannens 7th Sea, och för den delen också fästmannens Warcraft d20, så fick jag BÅDE en massa idéer till gubbar jag ville spela och äventyr jag ville göra.

Så för mig borde alltså 7th Sea och Warcraft d20 bägge vara "bättre" spel än Exalted och Wraith, eftersom jag kan fungera som både spelare och SL i dem.

Någon som känner igen sig? Inte vad gäller just de här spelen, utan i skillnaden mellan spel man vill spela, spel man vill SLa och de som man vill göra bägge dera i?

Erik

 

[Dimfrost]

Jag känner faktiskt igen mig i just ett av de spelen, nämligen Exalted. Jag har jätteproblem med att komma på äventyr och kampanjer men karaktärsidéer har jag massor av. Jag startade en tråd på rpg.net om saken, där jag frågade hur ett typiskt exaltedäventyr egentligen ser ut (samma grej som jag efterlyser i götterdämmerungtråden, alltså), och fick som svar att man ska låta spelarna göra vad de vill.

Jag håller med dig, ett spel som Castle Falkenstein rockar verkligen i det här avseendet. Bra spel ger idéer till både äventyr och rollpersoner.


/Dimfrost

 

[Rising]

Joo... Att spela Kult är nästan som att vara hemma hos en kompis som byggt en massa stora häftiga modeller i lego och som bestämmer att man inte får ha sönder några av konstruktionerna för att få bygga sina egna grejer. Att leka med en annan persons färdiga legomodeller suger liksom. De är ju aldrig lika snygga och hållbara som riktiga leksaker. Gubbarna kan inte ens karatesparka. Kult är bara roligt att spelleda, tycker jag. Det är nästan ännu värre, förresten: Kultäventyr är roligast att skriva om man kan ta för givet att rollpersonerna redan har kommit in en bit i handlingen. Så jag vill hellre skriva kampanjer från "mitten" än att inleda dem.

D&D är jättekul att bläddra i och tänka "vad skulle jag vilja vara?" och liksom ta alla templates och obskyra raser på en gång. Jag skulle allra helst vilja att min spelgrupp och jag kunde göra våra helkonstiga karaktärer och sedan hoppa in i en dator och spela ett MMORPG där alla andra spelade på ett jättekonventionellt sätt. Alla skulle liksom titta på oss och viska bakom våra ryggar, och vi skulle vara asdåliga men ändå ha ett ashäftigt rykte.

För att den känslan ska gå fram i vanligt rollspel så måste jag som SL ta på mig rollen som alla vanliga, lökiga typer, och det kommer inte alls bli lika roligt.

Sedan finns det spel som Nobilis som jag tycker verkar vara ett spel som blir bra av misstag. Liksom, spelmekaniken som jag förstår den har en massa halvsamberättarregler av det slag som jag hatar; med meningslös poängskyffling fram och tillbaka och helt godtyckliga genereringsregler/upplägg - om ens det - för att uppmuntra karaktärer till att ha the juicy stuff såsom den där klon som kunde riva upp allting.

Jag skulle gärna spela det som man kan spela med Nobilis, fast i ett helt annat rollspel som ser till att det blir så där bra, snarare än att ligga i vägen för visionerna eller tiga om dem. Så när det gäller Nobilis vill jag hellre skriva det än att ha det.

 

[Storuggla]

"Någon som känner igen sig? Inte vad gäller just de här spelen, utan i skillnaden mellan spel man vill spela, spel man vill SLa och de som man vill göra bägge dera i?"

Jupp. Ta Tekumel till exempel. jag vill verkligen spela det, men spelleda... ehh... fan vet alltså, jag spelar det nog hellre. WFRP kan jag gladeligen göra båda i, men ja, det finns spel jag bara kan änka mig spela i och sådarna jag bara kan spelleda i. Och de få som är både och. Så du är inte ensam.


Storuggla, loking for a good goat

 

[Erik_N]

Visst får jag den där känslan, fast det går nog inte att värdera olika rollspel efter det kriteriet, möjligen efter en opinionsundersökning i så fall... Själv tycker jag det är jättelätt att komma på äventyr till Exalted, tycker det är kul att göra karaktärer, fast det är jobbigt att göra npcs, tar så mycket tid, så spelleda känns drygt ändå.

Ars Magica är nog annars spelet där jag har svårast att komma på bra äventyr, men där jag kan komma på karaktär efter karaktär. Urballt spel, men jag vill absolut inte spelleda det.

 

[RaskoInikov]

Enligt mitt tyckande är Nobilis, BESM och Kult de bästa rollspelen för att både spelleda och spela.

Nobilis är så abstrakt med precis rätt dos av referenser i form av regler för att vara spelbart. Det är en extrem i sig tycker jag. Fördelen blir att man både som spelare och spelledare kan låta fantasin flöda fritt och ändå inte göra allt men tillräckligt mycket så att det känns så. Lite fluddrig beskrivning kanske..

BESM har ett så tokroligt karaktärsgenererande (om man gillar manga och anime) att det blir lätt att både skapa rollpersoner och att kasta in häftiga SLPs som man kan väva intrigen runt.
Spacade specialattacker (där man måste skrika ut namnet på den helst), skitenkla regler och en massa sourcebooks med brutala kampanjidéer.

Kult gillar jag eftersom det kretsar så fruktansvärt mycket kring rollpersonerna och för att det är ett sånt oändligt mörker. Oavsett hur man gör blir man vansinnig i slutändan, och utmaningen blir större och större att spela. Sen dör man ju oftast efter det, men ändå.. .
Jag vet inte om jag gillar att spela det eller att spelleda det mest.. göra folk galna och skrämma dem eller bli galen och skrämd ?

 

[Nightowl]

fast det går nog inte att värdera olika rollspel efter det kriteriet,

Bull. Jag pratar om min egen vardering av spelet, inte universell estetik. Och att kunna forklara sin vardering av ett spel ar guld vart.

Erik

 

[MrG]

Känner igen känslan! Främst från när jag en gång började spelleda, jag köpte Mutant för att jag ville spela det, men hamnade då som sl, Peter köpte Chock av samma anledning och höll en underbar kampanj (som jag tror han helst hade spelat) och Micke var lyrisk över drakar och köpte allt, men försökte få mig att spelleda det.

Med tiden har balansen jämnat ut sig, nu köper jag inte de system som jag verkligen vill spela . Samtidigt har vi börjat fråga varandra om vad folk vill spela och sedan klura ut kampanjer efter önskemål och sist se om det går att hitta ett passande system. Är nog det som är min lösning, jag tar kampanjen först och försöker hitta systemet sedan, sen händer det att jag köper system för att det är trevlig läsning och en eventuell insperation för framtiden.

 

[Ichabod_UBBT]

Eon: Massor med ideer till äventyr (typ femton tusen). En hel del ideer till rollpersoner. Men jag får aldrig SPELA Eon, så det hela har bar amynnat ut i nån slags frustration. Tror jag ska pröva att misshandla mina spelare med basebollträ, då kanske dom ändrar sig. (har spelat för mycket GTA:SA idag).

Wraith: Där känner jag igen mig direkt... Det är lätt att hitta tuffa sätt att spelleda där. Men karaktärerna är svåra att få inspiration till. Det bästa jag kan rekomendera där att är att göra en människa. Och sedan låta spelledare ta död på dig. Det funkar jätte bra... Och det är alltid en kul överaskning om vad man "bli" *spooookey*

Exalted: Har jag bara spelat en gång (med en ytterst omogen spelledare), så jag har egentligen ingen befogad åsikt. Men jag säger nått ändå. Det VERKAR som det är lätt att hitta på häftiga ninjagudar och så, men jag inbillar mig att det är häftigare att göra dem än spela dom i längden. Dom ÄR ju så tuffa redan från början om ni fattar.... Men som sagt, jag har ingen erfarenhet så kritisera mig inte för hårt.

7th sea, ingen aning. Warcraft D20: Ingen aning.

Summan av kontentan är väl att det är inte så lätt att hitta ett spel där man både har inspiration och karaktärsideer. Men när man väl gör det så blir man bara frustrerad, för man kommer ändå bara bli låst i en av "sitserna". Antingen spelledar man, eller så tvärtom. SÅ normalt sett brukar jag spelleda i dom spel jag har inspiration till, och försöka bli spelare i dom jag gillar att göra karaktärer i.

Förövrigt tycker jag WoD (helst den nya då) är ett utmärkt exempel på där det funkar bra. Det är lätt som fan att hitta på mysiga gubbar och gummor att spela, men samtidigt lätt att få inspiration till allt möjligt kalaskul att slänga på oskyldiga små spelare.

 

[Johan K]

Jomenvisst !

Jo, jag känner igen det där !! Alla gånger.
Så är det medDoD6, det är ett spel som jag absolut vill SL & spela. För tillfället är det som så att jag "bara" sl:ar det. Men nån gång kanske man kan ta & lira det åxå.

Götterdämmerung är åxå ett spåel som jag mycket väl kan tänka mig att både sl:a & lira faktiskt. Ska bara få channsen att ro ihem det, så vi kna börja lira det åxå... =)

Eon därimot är jag mes bara sugen på att lira faktiskt, varför vet jag egentligen inte. Samma sak de få gånger som jag lirar D&D, är inte alls sugen på att sl:a det hela..

 

[Madon]

Håller fullständigt med.

Men för mig så är det inte bara spel som jag inte skulle kunna spela/spelleda. Jag har problem med vissa SL också, men det tar vi och skiter i nu.

Eon kan jag mycket väl tänka mig att både spelleda och spela.
Neotech kan jag tänka mig att spelleda.
Western kan jag tänka mig att både spela och spelleda, dock känns spelledningen väldigt mycket lättare.
Mutant känner jag knappt alls för, då jag får ingen inspiration till någonting. Kanske med någon modul skulle det bli bättre men.
Viking och neoviking rör jag inte med tång ^_^.
DoD Cronopia: Kan jag tänka mig att spela, dock inte spelleda.

Det är väl spelen jag kan uttala mig i.

/Madon - VAA?

 

[Erik_N]

Jag pratar om min egen vardering av spelet, inte universell estetik. Och att kunna forklara sin vardering av ett spel ar guld vart.

Det köper jag.