Inget jävla fuskande
Gå aldrig utanför överenskommelserna kring hur vi använder reglerna. Har inget annat uttalats är det RAW som gäller, inget dice fudge, inget "fuska så att det ska kännas som att RP preciiiiis vinner fighten".
Inga spel som inte håller för lite tryck
Det mest optade sättet att använda reglerna ska också vara det roligaste.
Spela spelet så som det är tänkt att spelas
Ändrar du ett spel så är det ett nytt spel. Vi kan inte påstå att vi spelar DoD91 om vi ändrar på reglerna, då är det inte längre DoD91. Vi har hundratals rollspel att välja på, välj ett som gör det vi vill just nu istället för att skohorna in något i ett system som inte passar.
Ta ansvar för ditt eget spelande
Rule of two feet gäller alltid. Gör det du vill, säg till när du vill något annat.
Är du där så var närvarande
Sitt framåtlutad, heja på, ställ frågor. Du måste ta med ditt bästa jag till spelmötet och anstränga dig, precis som du gör på fotbollsträningen eller på jobbet. Mejkar det inte sense för dig finns andra spelgrupper.
Sök konflikten och skapa yta för den
Hitta konflikterna, dyk nödvändigtvis inte huvudstupa in i dem men bejaka deras existens. Skapa problem och insats för dig själv som andra kan sätta på spel. Spelet är inte en tävling i kvicktänkt dialog och kvicktänkt dialog är oftast dålig för konflikt, den tenderar att bli undanglidande och larvig.
Bygg plattformen så ofta du kan
Det är najs med täta konflikter men de måste varvas med normalitet. Spela ut scenen där du dricker te med din son och pratar om hur det är i skolan, promenaden till jobbet, familjemiddagen, etc och ha scener som inte alltid går åt helvete (kom överens om vilka bara
EDIT 1:
Jag är är här för att i första hand känna saker, i andra hand berätta saker
Känslan i scenen är viktigare än hur bra historia den producerar. De två är självklart sammankopplade i varierande grad men vi offrar inte spelarens känsla för att skapa en "bättre" berättelse. Det innebär exempelvis att jag vill kunna identifiera mig men mina RP, även om de är destruktiva as som förtjänar en plågsam död. Jag behöver kunna rationalisera och göra begripligt även riktigt vidrigt beteende och detta blir en begränsning kring min RP:s agerande.
Även om känslan står över berättandet spelar jag inte rollspel för att uppleva en redan färdig historia, även om den ger en massa utrymme att känna saker. Det är svårt att sätta en absolut gräns för vad som är vad här, många av spelen jag gillar har på förhand definierade hållpunkter och slutpunkter i berättelsen men ger mig ändå utrymme att trampa upp min egen stig.
Gå aldrig utanför överenskommelserna kring hur vi använder reglerna. Har inget annat uttalats är det RAW som gäller, inget dice fudge, inget "fuska så att det ska kännas som att RP preciiiiis vinner fighten".
Inga spel som inte håller för lite tryck
Det mest optade sättet att använda reglerna ska också vara det roligaste.
Spela spelet så som det är tänkt att spelas
Ändrar du ett spel så är det ett nytt spel. Vi kan inte påstå att vi spelar DoD91 om vi ändrar på reglerna, då är det inte längre DoD91. Vi har hundratals rollspel att välja på, välj ett som gör det vi vill just nu istället för att skohorna in något i ett system som inte passar.
Ta ansvar för ditt eget spelande
Rule of two feet gäller alltid. Gör det du vill, säg till när du vill något annat.
Är du där så var närvarande
Sitt framåtlutad, heja på, ställ frågor. Du måste ta med ditt bästa jag till spelmötet och anstränga dig, precis som du gör på fotbollsträningen eller på jobbet. Mejkar det inte sense för dig finns andra spelgrupper.
Sök konflikten och skapa yta för den
Hitta konflikterna, dyk nödvändigtvis inte huvudstupa in i dem men bejaka deras existens. Skapa problem och insats för dig själv som andra kan sätta på spel. Spelet är inte en tävling i kvicktänkt dialog och kvicktänkt dialog är oftast dålig för konflikt, den tenderar att bli undanglidande och larvig.
Bygg plattformen så ofta du kan
Det är najs med täta konflikter men de måste varvas med normalitet. Spela ut scenen där du dricker te med din son och pratar om hur det är i skolan, promenaden till jobbet, familjemiddagen, etc och ha scener som inte alltid går åt helvete (kom överens om vilka bara
EDIT 1:
Jag är är här för att i första hand känna saker, i andra hand berätta saker
Känslan i scenen är viktigare än hur bra historia den producerar. De två är självklart sammankopplade i varierande grad men vi offrar inte spelarens känsla för att skapa en "bättre" berättelse. Det innebär exempelvis att jag vill kunna identifiera mig men mina RP, även om de är destruktiva as som förtjänar en plågsam död. Jag behöver kunna rationalisera och göra begripligt även riktigt vidrigt beteende och detta blir en begränsning kring min RP:s agerande.
Även om känslan står över berättandet spelar jag inte rollspel för att uppleva en redan färdig historia, även om den ger en massa utrymme att känna saker. Det är svårt att sätta en absolut gräns för vad som är vad här, många av spelen jag gillar har på förhand definierade hållpunkter och slutpunkter i berättelsen men ger mig ändå utrymme att trampa upp min egen stig.