Nekromanti Är all fantasy såpopera?

[Leon]

För att citera Michael Moorcock i en intervju i the New Statesman:

“I think he’s a crypto-fascist,” says Moorcock, laughing. “In Tolkien, everyone’s in their place and happy to be there. We go there and back, to where we started. There’s no escape, nothing will ever change and nobody will ever break out of this well-­ordered world.” How does he feel about the triumph of Tolkienism and, subsequently, the political sword-and-sorcery epic Game of Thrones, in making fantasy arguably bigger than it has ever been?
“To me, it’s simple,” he says. “Fantasy became as bland as everything else in entertainment. To be a bestseller, you’ve got to rub the corners off. The more you can predict the emotional arc of a book, the more successful it will become.
“I do understand that Game of Thrones is different. It has its political dimensions; I’m very fond of the dwarf and I’m very pleased that George [R R Martin], who’s a good friend, has had such a huge success. But ultimately it’s a soap opera. In order to have success on that scale, you have to obey certain rules. I’ve had conversations with fantasy writers who are ambitious for bestseller status and I’ve had to ask them, ‘Yes, but do you want to have to write those sorts of books in order to get there?"

Vem skriver nydanande, subversiv fantasy idag?

Är Game of Thrones en såpopera?

Är fantasy ofrånkommligen kommersiellt, massproducerat skräp, eller har genren större potential än vad den tillskrivs.

Hela artikeln här:

http://www.newstatesman.com/culture/2015/07/michael-moorcock-i-think-tolkien-was-crypto-fascist

 

[Arfert]

Nästan all fantasy är ren underhållningslitteratur (dock ej Tolkien, märk väl). Uppgraderade kioskromaner, epigoner. Men inget fel med det, vi behöver kiosk-litteratur och underhållas.

Senast jag läste nåt med mer ambitioner var kanske Gene Wolfes Book of the New Sun. Kanske.

Några fler förslag?

 

[Herr Grönstedt]

Moorcock själv skulle jag inte klassa som såpopera, utan det är något mycket mer existentiellt. Och precis som Arfert säg så skulle jag inte säga att Wolfe är det heller. Jag tycker inte att LeGuin är såpa. Om man såpopera menar tilltrasslade relationer mellan karaktärerna och sentimental melodrama, så är det en hel del fantasy som inte är såpopera.

 

[erikt]

Alla genres består i stort sett enbart av kommersiell underhållningslitteratur. Fantasy är inget undantag på den punkten.

Genuint nydanande verk som dessutom är läsvärda och säljer bra - det kommer kanske ett eller två sådana per decennium. I bästa fall.


Att jag sedan inte alls håller med Moorcock i hans åsikter om Tolkien utan anser att han mest pratar strunt på den punkten är en annan sak.

 

[Gurgeh]

Jag håller inte med om mycket där. Till exempel tycker jag följande:

1) Ett tydligt tema i Ringarnas Herre är att världen håller på att förändras. Magin håller på att försvinna och med den alverna som väljer att segla bort mot det förlovade landet i väster. Snart kommer all magi vara borta och endast en mundan värld återstå.

2) Idag behöver man inte tilltala den minsta gemensamma nämnaren för att lyckas sälja bra. Det finns publik med många olika smaker och en stor del av dem söker aktivt upp något mer utmanande. HBO blev stora för att de vände sig till en publik som ville ha något annat än amerikansk mainstream-tv, och A Song of Ice and Fire blev stor för att den var något annat än mainstream-fantasy.

3) Det är enklare att skriva böcker som liknar alla andra än att komma på något nytt -- det är därför de flesta gör det. Den som bryter mallen och gör det på ett bra sätt kommer att bli belönad för det.

 

[Gurgeh]

Senare fantasy som inte är Tolkien-epigon? Perdido Street Station av China Miéville?

 

[w176]

För det första, problemet med att diskuterar fantasy är att så fort ett verk inte har dvärgar, magiska svärd eller alver så skriker folk att det inte är riktigt fantasy. Varpå det blir ett cirkel argument där Tolkien bildar en norm för vad som är fantasy och allt som bryter mot den Tolkien normen inte är fantasy.

Det mycket lättare att prata om fantasik. Eler speculative fiction
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantastik
https://en.wikipedia.org/wiki/Speculative_fiction

Så fort man istället pratar om fantasik så platsar plötligt massor av nobelprisförfattare med mera under begreppet och en mängd andra verk och författare. Till exempel The Satanic Verses av Salman Rushdie.

Men låt oss säga att man vill definera fantasy på ett ganska snävt sätt så är ju till exempel Ursula K. Le Guin fortfarande aktiv, extremt läst av många, ses definitivt som fantasy, och har aldrig skrivit såpoperor.

Sen tycker jag rätt många av nomneringarna (men långt från alla) av Hugo och Nebula Awards varje år är just saker som är "mer än såpoperor".

https://en.wikipedia.org/wiki/Hugo_Award_for_Best_Novel
https://en.wikipedia.org/wiki/Nebula...for_Best_Novel

 

[Leon]

1) Ett tydligt tema i Ringarnas Herre är att världen håller på att förändras. Magin håller på att försvinna och med den alverna som väljer att segla bort mot det förlovade landet i väster. Snart kommer all magi vara borta och endast en mundan värld återstå.

Fast tanken om en borttynande forna storhet är väl själva kärnan i den typen av tillrättalagd konservatism som Moorcock anklagar Tolkien för. Det är nog inte det han menar med förändring. De moraliska nodpunkterna i kampen mellan gott och ont ifrågasätts inte. Hela universat är predikerat av Melkors fall i Ainulindale.

2) Idag behöver man inte tilltala den minsta gemensamma nämnaren för att lyckas sälja bra. Det finns publik med många olika smaker och en stor del av dem söker aktivt upp något mer utmanande. HBO blev stora för att de vände sig till en publik som ville ha något annat än amerikansk mainstream-tv, och A Song of Ice and Fire blev stor för att den var något annat än mainstream-fantasy.

Ja, det är svårt att argumentera för att den kontext Moorcock skrev i har någon relevans för hur fantasygenren ser ut idag. Samtidigt känns det som att det skedde en stor likformning på 90-talet som vi fortfarande inte återhämtat oss från.

Så fort man istället pratar om fantasik så platsar plötligt massor av nobelprisförfattare med mera under begreppet och en mängd andra verk och författare. Till exempel The Satanic Verses av Salman Rushdie.

Ja, så är det väl. Och Moorcock är ju ingen nobelpristagare direkt. Skillnaden, och charmen, är väl att Moorcock är så tydligt subkulturell - han är en genreförfattare, men mer punk än pop. Så den bistra läxan kanske är att allt det citatet visar är bitterhet över en förlorad subkultur som nu blivit mainstream.

 

[God45]

Grimdark är räddningen. Prince of Thorns, Black Company, The Unicorn-Eater och liknande är alla en del av den nya vågen som inte är såpopera. Det roliga med det är bara att vi redan ha börjat se backlashen mot Grimdark som jag tror kommer ge oss en massa nya bra fantasy böcker.

 

[Mekanurg]

Tim Powers skriver icke-såpoperig urban fantasy, t.ex. Declare och Three Days to Never. Vassa historier som handlar om synd, övermod, ånger och möjligheten till försoning och återupprättelse.

 

[God45]

Tim Powers skriver icke-såpoperig urban fantasy, t.ex. Declare och Three Days to Never. Vassa historier som handlar om synd, övermod, ånger och möjligheten till försoning och återupprättelse.

Snackar vi Urban fantasy har vi MASSOR Clive Barker tex. Så det kanske bara är medeltida fantasy som har Nalle Phu tendenserna?

 

[Eksem]

Jag fattar varken vad Moorcock vill ha sagt eller vad ni andra svarar. Däremot är typ all fantasy idag som en såpopera i det att allt är så jääävla långt och ofta ens inte har heder nog att stanna i en bok utan girigt skall sträckas ut över långa vedervärdiga bokserier.

 

[Leon]

Jag fattar varken vad Moorcock vill ha sagt eller vad ni andra svarar. Däremot är typ all fantasy idag som en såpopera i det att allt är så jääävla långt och ofta ens inte har heder nog att stanna i en bok utan girigt skall sträckas ut över långa vedervärdiga bokserier.

Det går nog att argumentera för att det hänger ihop - även om just Moorcock är en ovanligt skyldig - hans Eternal Champion sträcker sig över flera separata bokserier.

Är det något särskilt du inte förstår? Det är förstås inte meningen att vara otydlig

 

[nyvinter]

Så den bistra läxan kanske är att allt det citatet visar är bitterhet över en förlorad subkultur som nu blivit mainstream.

Jag tror inte det, Moorcock skrev väldigt populära saker. Elric skrevs för att han behövde inkomst, inte för att han ville skapa stor litteratur — även om han gjort böcker som försökt vara det också. Jag tror bitterheten är i att de som har råd pga bestsellers inte bryr sig att ens försöka skapa Bra Litteratur™ inom genren vid sidan om.

Hans Tolkien-kritik är inte ny, den är minst inne på sitt tredje decennium nu och den utmynnar väldigt mycket i klass och politik: Moorcocks vänstersympatier frontalkrockar med Tolkiens förindustriella vurmanden.

 

[God45]

Det går nog att argumentera för att det hänger ihop - även om just Moorcock är en ovanligt skyldig - hans Eternal Champion sträcker sig över flera separata bokserier.

Är det något särskilt du inte förstår? Det är förstås inte meningen att vara otydlig

Öh.... Nej Moorcock är INTE såpopera. Jag vet inte hur någon som läst hans grejer skulle kunna påstå det.

 

[Max Raven]

Det är väldigt sällan böcker saknar mänskliga relationer. Fantasy-Rosornas Krig är vad jag kan avgöra väldigt mycket såpa. Vilket jag kan förlåta, men just i TV-serien kändes det som att det inte hände mycket av substans.

 

[Leon]

Hans Tolkien-kritik är inte ny, den är minst inne på sitt tredje decennium nu och den utmynnar väldigt mycket i klass och politik: Moorcocks vänstersympatier frontalkrockar med Tolkiens förindustriella vurmanden.

Michael Moorcock är väl mer specifikt anarkist - och vänder sig mot Tolkiens auktoritetstro. Men jag får för mig att han säger något annat också - att fantasy som inte försöker säga något filosofiskt eller politiskt saknar nerv?

 

[Leon]

Öh.... Nej Moorcock är INTE såpopera. Jag vet inte hur någon som läst hans grejer skulle kunna påstå det.

Det är det inte heller någon som påstår. Men han är lika skyldig till långa fantasyserier som de flesta fantasyförfattare.

 

[Eksem]

Det är det inte heller någon som påstår. Men han är lika skyldig till långa fantasyserier som de flesta fantasyförfattare.

Ibland extra skyldig, det finns ingen som helst anledning till att typ Corum-berättelserna ska vara trilogier; och det där höll han på med långt innan det blev standard.

 

[Sapient]

Ibland extra skyldig, det finns ingen som helst anledning till att typ Corum-berättelserna ska vara trilogier; och det där höll han på med långt innan det blev standard.

Hum, jag tror faktiskt det gör det - eller, om jag minns rätt, iaf ett skäl till att det blev en första triologi. Och när det sen blev en bok till, fick det bli en triologi till...

Moorcock hade ganska bestämda uppfattningar om skrivande. Han lär ha sagt att "om en bok tar mer än en dag att skriva, är den inte värd det". Och det är skälet till att flera av hans böcker, består av kortare berättelser som anknyter till varandra - men som inte egentligen är en och samma historia (även om de kan följa på varandra kronologiskt, men varje del kan så att säga stå på egna ben, som en avslutad (nåja...) berättelse.

Vissa av Elric-böckerna är väldigt tydligt "triologier i en bok", så att säga. Typ tre noveller som lagts efter varandra.

Och det finns flera av hans serier som är just tre böcker, sammanknutna med en gemensam huvudrollsinnehavare (ibland) och gemensamma drag i världen och mythoset, men egentligen inte så mycket mer. Och det var en utarbetad tanke hos honom.

I några fall bröt han mot sina egna regler, så klart. Och det blev lite hipp som happ. Men det fanns iaf en tanke.