Vet inte hur applicerbart det här är, eller om det kommer som nyheter för någon, men som skönlitterär författare får man en viss procent på varje såld boks F-pris, dvs priset förlaget säljer den till distributörer för; som regel ligger den här så kallade royaltyn på mellan 25 och 30 procent av den summan; det finns en standard som författarförbundet har förhandlat fram som jag inte kan på rak arm. Förlaget står för då tryck, redigering, formgivning, distribution, finansiell risk, och allt annat; i gengäld behåller de då också 70 procent av försäljningspriset.
Man får dessutom ett förskott på halva den förväntade förstaupplagan, eller om det är en tredjedel -- jag minns faktiskt inte det heller. Men säg att man skriver kontrakt på en roman som initialt ska tryckas i 1000 ex. Då får man royalty för 500 sålda böcker i förskott; de pengarna får man behålla oavsett hur det går för boken. Säljer man mer än så, får man mer pengar.
Jag vet inte i hur hög grad det stämmer, men man brukar säga att nästan alla diktsamlingar, och förvånansvärt många romaner, faktiskt är rena förlustaffärer för förlagen; de säljer för lite för att betala vad det kostat att ta fram dem. De större förlagen ger ändå ut böckerna, för att investera i ett författarskap som kanske så småningom kommer bli ekonomiskt meningsfullt att ha under sitt tak, eller för att det ger prestige att ge ut "fin" litteratur, eller bara för att förläggarna tycker om poesi, och för att man antagligen kan få nån sorts statligt stöd, och så vidare; men det är som regel en handfull bästsäljande spänningsförfattare som håller förlagens ekonomi igång.
*
Med det sagt. Jag tror att många som jobbar med kreativa yrken har enormt svårt att sätta ett pris på sitt arbete. Å ena sidan skulle man kanske sitta och pula med ungefär samma saker även om man inte fick ett öre för det, och det är lätt också för mig, som har jobbat som författare i snart tjugo år, att känna att jag är väldigt tacksam för att någon alls vill ge mig pengar för det; jag tänker mig att den känslan blir ännu starkare om man har en annan, "riktig" inkomst vid sidan av skrivandet. Men å andra sidan... å andra sidan är ju det man skapar med sin fantasi, ur "ingenting", fullständigt ovärderligt, på nåt sätt, eftersom det är unikt och inte skulle finnas i världen om det inte vore för att man själv suttit där och värkt fram det under sömnlösa nätter; skulle någon säga till mig att de där texterna om Världens Höst som jag skrev här på forumet för en massa år sen var värda hundra miljoner kronor, så skulle jag nog nicka och säga, ja, det är det nog, eller mer, egentligen, och ta emot pengarna utan att känna att den som gav mig dem hade betalt ett överpris.
Eftersom sånt här magiskt tänkande förstås inte fungerar i världen, så brukar jag helt enkelt förlita mig på marknaden; säljer böckerna, vill jag ha pengar, säljer de inte förväntar jag mig inga pengar. Eller med andra ord, precis som någon annan har uttryckt här: tjänar andra pengar, vill jag också. Då funkar den där procentgrejen rätt bra.
*
Jag pratar i det följande inte om mindre hobbyförlag som drivs av en eldsjäl som sliter ihjäl sig och knappt får verksamheten att gå runt, och som inte pallar att sitta och räkna på procentenheter som slutar i tjugotre kronor om året, utan om större förlag som eventuellt omsätter en del pengar, och ärligt talat vet jag inte om sådana rollspelsförlag ens finns i Sverige, men låt oss säga att de gör det; om ett sådant förlag inte vill ge en skribent som bidrar med material till en produkt en viss procent av antingen försäljningspriset för varje sålt exemplar eller av en eventuell vinst, då måste det väl rimligen handla om att ens affärsmodell är just att man köper in texter för betydligt mindre än vad man själv räknar med att tjäna på dem? Och att det alltså ligger inbyggt i modellen att man till och med hoppas på att det nån gång ska smälla till ordentligt, och att en text man plockat upp för en femhundring plötsligt ska dra in hundratusen, utan att man behöver betala skribenten ett öre mer för hennes skapelse? Eller hur? Och jag kan inte svara på varför, men som kreativt arbetande människa ger det mig alltid en kass känsla när jag fattar att jag har hamnat i det där, till och med om jag tyckt att jag fått rimligt eller generöst betalt för mitt arbete. Jag vet inte riktigt varför. Det är inte så mycket en känsla av att bli liksom marxistiskt "exploaterad". Eller så det bara det, ändå. Men jag tror att det snarare hänger ihop just med det där jag nämnde ovan: att det är så svårt att säga vad som är "rimligt" att få betalt för sin fantasi och sin skaparglädje. Och att någon då har dykt upp och satt en prislapp på det ändå, och liksom lurat en att det där ovärderliga man har inuti sig inte är värt så mycket, trots allt, och man har trott på det, och sen har den där andre tjänat rejält med pengar på det man har drömt ihop. Och dessutom; möjligen fungerar det inte såhär i rollspelsvärlden, men min erfarenhet ifrån kulturvärlden och filmbranschen är att producenter och andra såna figurer gärna skapar en känsla av att "vi gör det här tillsammans för att vi älskar det, och vi kan inte betala så mycket", men att man förr eller senare fattar två trista saker: producenten plockar ut en rätt fin månadslön ur projektet där man själv jobbar nästan gratis, och andra kreatörer, som varit smartare och mer cyniska i förhandlingarna, får betydligt mer betalt än en själv.
Jag skulle numera, som relativt etablerad skribent, aldrig skriva något mer omfattande åt någon annan utan att få en procent av försäljningspriset eller vinsten, helt enkelt för att jag vill slippa känna mig blåst, och för att jag också vill slippa känna mig som en blåsare; för den andra sidan av den där affärsmodellen blir lätt att om någon stackare betalar mig en fast summa för en text, men inte gör mig delaktig i en eventuell framtida framgång, då blir ju min rationella målsättning att lägga ner minsta möjliga arbete på texten, för att maximera min timlön; sen använda min tid till annat. Hela upplägget känns kefft för mig, bara. Min femtioöring. Möjligen OT.
Vad gäller frågan om bilderna tror jag att väldigt mycket handlar om att det tar en halv sekund att se om en obegåvad amatör ligger bakom en bild, och att absolut alla kan göra den bedömningen; min sexåriga dotter kan liksom se skillnad på en enhörning tecknad av ett proffs och en annan enhörning som en begåvad men otränad person har tecknat på sin fritid -- det finns kanske inget vettigt perspektiv eller fel färgbalans, eller vad det kan vara. Vi har alla sett sådana bilder i en massa rollspelsböcker. Djurben som böjer sig på fel sätt, ni vet? När det gäller text tar den där bedömningen mycket längre tid, och är svårare; jag skulle, om jag är sträng, säga att rätt många saknar förmågan att bedöma inte bara andras verkshöjd utan också sin egen när det kommer till text. Så har man proffsiga bilder men rät krattig text känns hela produkten ändå proffsig för de flesta, och också för en själv som spelskapare; men betalar man en nobelpristagare en miljon för att skriva ihop en fantastisk, välkomponerad och pregnant text, och sen lägger in amatörmässiga och fula bilder, så uppfattar många ändå produkten som något som ett gäng glada hobbyutövare satt ihop på pojkrummet, så att säga.