Nekromanti Är det intressant vad karaktären kan göra?

[Troberg]

I stort sett (och den avgränsningen har jag bara för att ge en illusion av ödmjukhet, för jag kan inte komma på något som inte är så) alla system jag sett varit uppbyggda utifrån vad karaktären kan göra. Man har skills som talar om att man kan dyrka köra motorcykel, fiska eller bygga en flotte.

Det här stämmer väldigt dåligt med klassiska hjältar. Skulle James Bond, Odysseus, Mad Max, Indiana Jones, Ripley eller Conan stå inför ett problem, och säga "Jag vet inte hur man lagar den här..."? Knappast. Den traditionelle hjälten är "Bra karl reder sig själv". Han/hon kan det mesta, och är redo för de flesta utmaningar. De har ett problem, de kavlar upp ärmarna och löser det.

Så, jag funderar på att vända det hela.

Man talar om vad man inte kan, hjältens "blind spots" så att säga. Conan hanterar inte magi. Bond kan inte motstå kvinnor. Odysseus hybris. Osv.

Dessutom så kan man ange hjältes specialiteter, hans "signature moves", de som gör honom speciell och som han är extra bra på. Den sluge Odysseus, gentlemannen och förföraren Bond, Indiana Jones piska och pistol.

Allt övrigt anses hjälten kunna på en "lagom" nivå. Vad som är lagom får man helt enkelt sätta efter något slags "power level" på kampanjen. Är man larger than life-hjältar som superhjältar eller de som nämns i exemplen ovan, då är den rätt hög. Är det mer "vanliga" hjältar, då är den lägre, men de kan fortfarande dessa saker.

Synpunkter?

 

[Rymdhamster]

Om man spelar med en enda spelare, så. När man har hjältegrupper är kunskaperna ofta mer begrännsade per person.

 

[Genesis]

En viktig del av "story now"-vågen bygger på att man inte bör definiera vad rollpersonen kan, utan vem rollpersonen är. Så det finns ett gäng spel som inte definierar alls vad rollpersonen kan göra. Montsegur 1244, Svart av kval, Universalis, Fiasco, Nerver av stål, A Penny for Your Thoughts, Carolina Death Crawl, Ljuset och skräcken, alla Jeepform-spel, och så vidare. Sedan finns det också många spel som definierar vad rollpersonen kan göra men utan att lämna några "luckor", eftersom de endast använder attribut, inga färdigheter. InSpectres, 3:16, The Shab Al-Hiri Roach, In a Wicked Age, Prosopopée, och så vidare. Och ett antal spel som ger rollpersonerna vissa specialiteter, men i övrigt lämnar det osagt vad rollpersonen kan och inte kan göra, precis som man ofta lämnar det osagt hur rollpersonens familj ser ut eller andra detaljer. Blir det aktuellt så hittar man på det, liksom. Keep it Sunny, Don't Rest Your Head, Utpost, Det sjätte inseglet och Dream Askew tillhör väl den kategorin.

Så, det finns massor av spel som inte fokuserar på vad rollpersonerna kan göra. Det låter som att du vill göra spel som i den tredje kategorin jag tar upp ovan. Man slår sina tärningar och sedan kan man få en bonus om det handlar om ens specialitet, eller så kan man få avdrag (eller misslyckas automatiskt?) om det handlar om ens svaghet. Det funkar absolut.

 

[chrull]

Det du beskriver är ju nästan helt hur Whitebox OD&D funkar? Fightern kan inte magi men är bra på att dela ut slag, Magikern klarar inte av att ta stryk men kan göra nästan vad som helst med magi, Clericen är inte lika bra som de andra på något av de sakerna men har helande krafter och förhoppningsvis en gud på sin sida.

Allt annat kan de på typ samma nivå.

 

[CapnZapp]

Det beror väl på vad för sorts utmaningar spelet är tänkt handla om.

I grunden har du cowboys och indianer. Om man sedan går mot våldsam konfliktlösning är det otillfredställande med "pang! du är död! nej, det är jag inte alls" och så börjar man med färdigheter.

Andra spel är inte intresserade av att lämna saker åt slumpen men kanske ger dig en begränsad pool av handlingar som du kan lyckas med (och förhoppningsvis något fler utmaningar så du måste välja).

Många spelare gillar "speligheten" (och distansen mellan spelare och karaktär) med att låta tärningarna avgöra vad du vill åstadkomma. Andra hatar att en tärning kan titta dig i ögat och säga "din story är dålig så jag bestämde att du misslyckas".

Men i grunden är Rymdhamster på rätt väg: du kan inte jämföra Odysseus, Bond och Jones med konventionellt rollspel (sådana som anser att det är bra om alla spelare får ungefär lika stor del av strålkastarljuset).

Antingen får du tänka dig en Bondfilm som samlar 007, 008, 009 osv. Och det kan ju vara kul, ett slag. Men problemet är ju att Bond inte behöver några kompisar (annat än sidekicks som gärna får vara bra på en av de saker Bond också kan, om de är vackra och villiga våp i övrigt och inte har ambitionen av stjäla något av Bonds ära och berömmelse, utan gladeligen offrar livet för att inte skrynkla Bonds kostym...)

Om man då istället tänker sig att gruppen av arkeologer delar upp Jones skills mellan sig, så ökar ju behovet av att samarbeta och hålla samman, så man bara kan segra eller dö tillsammans. (Eller segra och segra; karaktärerna behöver ju inte vara framgångsrika för att spelarna ska tycka spelsessionen var rolig och att umgängesformen var att föredra framför att spela tv-spel eller dricka öl eller läsa bibeln ihop)

Och det tycker jag är det centrala med vad som gör rollspel roligt, så det är jag inte intresserad av att blanda bort.

 

[Lupus Maximus]

Bond är inte McGyver. Så han måste förlita sig på att Q-branch har försett honom med, eller vad han kan hitta efter vägen. Ripley har ingen direkt vana av vapen innan Hicks ger henne en introduktion.

Om jag sitter och skriver en berättelse har jag antagligen en idé om var det hela skall sluta, och alla lyckas eller misslyckas när jag tycker de skall göra det. Jag kan bestämma vad de kan när jag har plotten för berättelsen klar, och fokuset är på prosan.

När det kommer till rollspel verkar det mer handla om vilken abstraktionsnivå vi valt.

 

[God45]

Att man är lagom bra på allt utom ett par blind spots och saker som gör en speciellt cool är exakt hur Wushu rpg fungerar:

http://1d4chan.org/wiki/Wushu_Open

 

[Rymdhamster]

Ripley har ingen direkt vana av vapen innan Hicks ger henne en introduktion.

Men hon kan ändå hantera både eldkastare och harpunpistol innan dess

 

[Lupus Maximus]

Men hon kan ändå hantera både eldkastare och harpunpistol innan dess

Var väl mest de andra som använde de improviserade eldkastarna i ettan? Hur som helst, eldkastare är ungefär lika svår att sikta med som med en vattenslang; samma princip. Problemet där är mer att inte fatta eld själv.

Ripley gav aldrig intryck utav att bruka hänga på skytteklubbar. Så jag ser mer när håll + mer tur än skicklighet. Med andra ord, nära nog, och stillastående, för att få en bunt bonusar till grundchansen. :wink: Eller tur med konfliktrullandet om det var ett slag för hela scenen.

 

[Rymdhamster]

Var väl mest de andra som använde de improviserade eldkastarna i ettan? Hur som helst, eldkastare är ungefär lika svår att sikta med som med en vattenslang; samma princip. Problemet där är mer att inte fatta eld själv.

Ripley gav aldrig intryck utav att bruka hänga på skytteklubbar. Så jag ser mer när håll + mer tur än skicklighet. Med andra ord, nära nog, och stillastående, för att få en bunt bonusar till grundchansen. :wink: Eller tur med konfliktrullandet om det var ett slag för hela scenen.

Vilket väl mest är precis den nivå hon är på i tvåan, fast med helautomatisk eldgivning och granatkastare (och eldkastare). Med vissa vapen räknas även nära =P.

 

[Lupus Maximus]

Vilket väl mest är precis den nivå hon är på i tvåan, fast med helautomatisk eldgivning och granatkastare (och eldkastare). Med vissa vapen räknas även nära =P.

Jupp. Mer att hon får lära sig hur man laddar om ett vapen.

 

[nyvinter]

I stort sett (och den avgränsningen har jag bara för att ge en illusion av ödmjukhet, för jag kan inte komma på något som inte är så) alla system jag sett varit uppbyggda utifrån vad karaktären kan göra. Man har skills som talar om att man kan dyrka köra motorcykel, fiska eller bygga en flotte.

Fate Accelerated kastar bort färdigheter och ersätter dem med approaches (Careful/Clever/Flash/Forceful/Quick/Sneaky i standard) som ställer frågan HUR du gör något. Men det är det enda jag kan komma på.

 

[Max Raven]

Fate Accelerated kastar bort färdigheter och ersätter dem med approaches (Careful/Clever/Flash/Forceful/Quick/Sneaky i standard) som ställer frågan HUR du gör något. Men det är det enda jag kan komma på.

Drakar och Bananer-tänk?

För färdigheter täcker också hur man gör något, det är mer en fråga hur breda ens färdigheter är.

 

[Troberg]

Det beror väl på vad för sorts utmaningar spelet är tänkt handla om.

I grunden har du cowboys och indianer. Om man sedan går mot våldsam konfliktlösning är det otillfredställande med "pang! du är död! nej, det är jag inte alls" och så börjar man med färdigheter.

Jag pratar inte om att ta bort färdighetsslag, utan att anta en fungerande grundnivå i färdigheten om inte annat är sagt.

 

[charl]

Fate Accelerated kastar bort färdigheter och ersätter dem med approaches (Careful/Clever/Flash/Forceful/Quick/Sneaky i standard) som ställer frågan HUR du gör något. Men det är det enda jag kan komma på.

Risus har nåt liknande, där man istället för konkreta färdigheter har yrken graderade med poäng. Så man kan vara en "Action Hero 3" och får då använda värdet 3 till allting man gör så länge man kan motivera att en actionhjälte borde kunna det. Nu är det ett väldigt brett exempel och Risus kan hantera snävare yrkesroller än så också, men för den här diskussionen är det de mer breda rollerna som är av intresse.

Man kan få till något i stil med det trådskaparen söker efter om man använder sig av något i den här stilen. Så länge de definerade yrkesrollerna är breda nog blir resultatet i princip det samma.