Nekromanti Är det någon som gillar minigames? Jag hatar dem.

[Sodivra]

Som i brädspelet Android, där det finns ett pussel som man får pussla mitt i alltihopa. Eller i andra expansionen till Twilight Imperium 3ed, där det finns ett litet sten-sax-påse-spel som bara används när man kör politikfasen.

De är inte lika vanliga i rollspel, men stridsregler kan väl ses som ett litet minigame. Eller skill-challenges i D&D4.

 

[krank]

Vi i vår grupp tog oss igenom Android för första gången förra helgen och det gav mersmak; vi ser fram emot att få lite flyt i det hela. Där uppskattades subsystemen; vi kände nog att det gav djup och valmöjligheter. Andra expansionen till TI har jag ingen erfarenhet av.

Jag kan inte riktigt säga att jag har någon enhetlig linje vad gäller subsystem; jag föredrar generellt när system är strömlinjeformade men tycker å andra sidan absolut att det finns en poäng i att låta till exempel undersökning ha andra regler än strid (som i Gumshoe t.ex).

 

[Ond bråd död]

Om de är bra så är de bra...

 

[Gurgeh]

Jag är för

I ett brädspel skulle jag störa mig på det (jag har själv inte spelat Android), eftersom jag inte riktigt ser poängen i att bara in ett annat spel i det spel jag håller på och spelar. Men i rätt rollspel är jag helt klart för minispel. Det känns rimligt att reglerna fungerar olika när man försöker smyga sig förbi en vakt, dyrka upp ett lås eller slåss, eftersom det är väldigt olika typer av aktiviteter.

Naturligtvis under förutsättning att minispelen lyckas lyfta fram skillnaden och inte bara är olika för att de ska vara olika. Spelen ska finnas där för att spelskaparen tycker att det är ett bra sätt att framställa just den aktiviteten. Till exempel skulle man kunna ha någon sorts plockepinn-mekanik när man ska smyga, eftersom det kommer att medföra att spelaren rör sig försiktigt och är nervös, precis som rollpersonen.

/tobias

 

[Möller]

Re: Jag är för

Heh, jag tycker nog tvärt om mot Gurgeh.

I Android får du två alternativ när du följer upp en ledtråd, antingen pusslar du på konspirationen eller så placerar du bevis på de misstänkta. Båda sakerna gör du dock av samma anledning - att samla victory points.

Jag gillar det. Det ger ett djup. Du kan fokusera på ett av de två subsystemen eller blanda friskt, inget är nödvändigtvis bäst.

I rollspel ser jag större problem med flera subsystem. Jag klarar att Gumshoe har två olika sorters färdigheter, men det kan lätt bli för mycket. Behövs stridsregler som är mer detaljerade än de "vanliga" reglerna så vill jag helst att stridsreglerna bygger så mycket som möjligt på de vanliga. Är ett vanligt färdighetsslag 1T20 under färdighetsvärde så ska träffslaget i strid helst inte vara 3t6 ska vara över halva färdighetsvärdet.

Eftersom jag i rollspel fokuserar på mer än bara reglerna kan jag inte fokusera på lika många subsystem.

 

[Eksem]

Jag kan uppskatta en subsystem-stil, särskilt i en mer rälsad spelstil med scener och set peices. Det fungerar sämre om man spelar mer free form och har mer av ett konstant pågående flöde.

 

[Lukas]

Jag är splittrad i min attetyd till "minispel" i brädspel.

jag tycker det oftakan vara ganska kul att ta en pause från det stora palerna och koncentrera sig på något mindre.

Dockså finner jag att det ofta bromsar in spelet ganska kraftigt, vilket är tråkigt.

Praktexemplet måste ändå vara Mansion of madness med deras puzzel.
puzzlerna i sig är vitsligen jätte roliga att hålla på med, MEN dock så funkar det inte lika bra med att ha en spelare som alla måste vänta på.

//Lukas som inte fått chansen att prova Andriod än

 

[Fiktionslek]

Re: Jag är för

Men i rätt rollspel är jag helt klart för minispel. Det känns rimligt att reglerna fungerar olika när man försöker smyga sig förbi en vakt, dyrka upp ett lås eller slåss, eftersom det är väldigt olika typer av aktiviteter.

Naturligtvis under förutsättning att minispelen lyckas lyfta fram skillnaden och inte bara är olika för att de ska vara olika. Spelen ska finnas där för att spelskaparen tycker att det är ett bra sätt att framställa just den aktiviteten. Till exempel skulle man kunna ha någon sorts plockepinn-mekanik när man ska smyga, eftersom det kommer att medföra att spelaren rör sig försiktigt och är nervös, precis som rollpersonen.

/tobias

Jag håller med om allt detta.

Överlag har jag också börjat bli lite misstänksam mot effektivitetssträvan i rollspel. Jag har själv ägnat mig åt det, men nu börjar jag tänka att det kanske inte alltid är det bästa att det går så snabbt som möjligt, på så få tärningsslag som möjligt, med så lite bläddrande som möjligt. Jag menar, jag vet att jag under en tid hade skitkul med MERP, fastän det fanns "effektivare" spelsystem. Det behöver kanske inte ens vara så att bläddrandet, slåendet med tärningar etc. ger mer input till fiktionen (som man väl i nån mån kan hävda gäller för MERP). Jag tror faktiskt att jag i början tyckte att själva tabellandet och rullandet *i sig* var kul, plus att det gav en sorts slow-motion-effekt på spännande ställen i berättelsen.

Så jag tänker att jag nog har gillat och kanske fortfarande gillar minispel som är lite krångliga och quirky. Kanske inte till den punkt där jag vill släpa fram ett jengatorn varje gång min gubbe ska smyga lite, eller spela kalaha när han förhandlar. Men nåt åt det håller kanske.

Hälsar

Christian

 

[LJSLarsson]

Minigamsen i Mansion of Madness tycker jag är helt okej. Tack vare spelets setting passar de perfekt in i den känsla spelet förmedlar.

Skill challanges har jag dock inte mycket för i DnD4. Kanske kör med dem ibland, men bara för att snabbspela stora svepande skeenden som resor.

 

[Wilmer]

Minigames funkar om de emulerar det de handlar om bra. Liksom i TI: det ursprungliga politiksystemet är ju egentligen en sorts minispel men eftersom det i praktiken innebär att man käbblar, mutar och bluffar en massa så känns det precis som man föreställer sig intergalaktisk politik (dvs. precis som resten av spelet känns). Det nya minispelet känns i mindre utsträckning som riktig politik särskilt som det i fiktionen verkar konstigt att man skickar en livvakt att rösta, varför inte skicka både en livvakt, en rådsman och en spion liksom?

Liksom, crackerminispel där man ska typ koppla rör på tid i datorspel är helt fail. I Bloodlines är hackerminispelet att man gissar folks lösenord vilket är precis vad cracking är i grund och botten.

 

[Vitulv]

Jag gillar minispelen som används i Kingmaker, t.ex. Kingdom Building. Problemet är att de inte passar alla, och kan tvinga till ett element i spelet som folk hellre skulle undvika. I Kingmaker har de löst problemet med att det löpande under kampanjen ges beskrivningar för något som kallas "Kingdom in the background", dvs. att man inte använder reglerna för Kingdom Building, utan att kungadömet istället utvecklas i bakgrunden på ett sätt som passar kampanjens story.

Så visst, gärna minigames, men helst på ett sätt som gör att man kan välja bort dem om man inte gillar dem. Liksom; jag spelar Kingmaker för att jag gillar Pathfinder, och då ser jag ogärna att jag blir tvingad till att använda regelverk som ursprungligen inte tillhör systemet (även om jag just i det här fallet gillar det, som sagt).

 

[SvenFu]

De är inte lika vanliga i rollspel, men stridsregler kan väl ses som ett litet minigame. Eller skill-challenges i D&D4.

I Diaspora har du olika mini-games för strid, sociala konflikter, rymdstrid... och de rockar fett.

Burning X spelen är ju ett ännu mer uppenbart exempel. Och här går ju onekligen åsikterna isär, men personligen gillar jag att djupdyka in i viktiga konflikter så länge fiktionen utvecklas i steg med mekaniken. Med andra ord, en förutsättning för en lyckad Duel of Wits är att det skriks, argumenteras, bönas och bes efter varje tärningsslag. Att det bollas flitigt och snabbt mellan fiktion och mekanik.