Nekromanti Är du en speciell typ av rollspelare?

[solvebring]

Ja, det finns ju olika typer (stereotyper) av rollspelare, vilka ibland existerar (eller iaf verkar göra det) i verkligheten. Har till exempel är en polare som är en typisk Hack N' Slash'are där poäng, strid och vapen betyder allt. Döda monster och att bli starkare är hela meningen för honom. Han är förövrigt totalförälskad i att lira Mmorpg's.

Kom att tänka på just detta för att jag kom att tänka på Fenix undersökning... i förrförra numret(?) där man kunde göra ett quiz och sedan bli matchad med rollspelsstereotyper. Jag blev mystomte vill jag minnas, även om det nu egentligen inte stämde för att jag ibland tvingades ta ett svar (det närmast sanningen) bara för att, fastän det egentligen inte stämde alls med det val jag hellre gjort utöver något av de alternativ som fanns.

Funderade just själv över om jag är nån stereotyp över huvud taget men kommer, vad det verkar, fram till att jag inte är det (?).
Jag gillar alltifrån intrigspel, som t.ex. Vampire, till deckare med klur och undersökning, grottkräl och episka äventyr, berättelserollspel osv.

Kort och gott: Jag gillar de flesta typer av rollspel, utom möjligtvis just Hack N' Slash. Mitt grottkräl ska nämligen innehålla lite av varje, inte bara monster. Faktum är att strider är bland det tråkigaste som finns enligt mig. Jag utför dem och kan likväl starta dem eller ge mig in i dem, fast inte för att jag gillar själva striden utan därför att jag ser till det efterkommande, konsekvenserna och vändningarna striden leder till. Jag gillar att rollspela och berätta, uppleva, klura, undersöka och sånt. Sedan vad det är för rollspel spelar i övrigt ingen direkt roll bara jag har roligt när jag gör det.

Men, är du en stereotyp eller inte?
Om du är det, vilken är du och hur ser ditt spelande ut?
Känner ni å andra sidan kanske någon sådan stereotyp, hur uppfattar du i så fall dennes spelstil?

 

[Dilandau]

Jag är stereotypen "Den överpresterande, missförstådda, spelledaren".

 

[solvebring]

Överpresterande är väl ofta ganska vanligt som spelledare. Det blir ofta att man arbetar arslet av sig trots att det sedan visar sig att man bara behövt göra hälften.
Missförstådda vore dock kul om du utvecklade vad du menar.

 

[Wilmer]

Jag skulle säga att jag för det mesta är en underpresterande spelledare som förlitar mig på spelarnas drivkraft alternativt ett smart uttänkt scenario.

Annars tror jag det är svårt att utvärdera sig själv mer än vad man gillar.

 

[solvebring]

Annars tror jag det är svårt att utvärdera sig själv mer än vad man gillar.

Fast det är väl egentligen det som definierar om man är en stereotyp? Om man nu lägger det samman med hur mycket man gillar nåt.

Till exempel: Hm, jag gillar verkligen regler. Hur mycket?
Tja, jag älskar regler, regler är det viktigaste av allt. Jag är kåt på regler! Regelpill är det absolutbästa som finns.

Då kan man ju definiera sig själv som en klassisk/stereotypisk regelfanatiker. Eller har jag fel?
Jag vet inte riktigt men det är ungefär så jag tänker att man enklast kan definiera sig själv. Vad man gillar och hur mycket man gillar det. Kommer man fram till att något betyder hundra gånger mer för en, ja då är man väl antagligen en stereotyp av den sorten(?).

 

[Ninjagrym]

Regler är, hur ska jag utrycka mig, porrigt? Ett regelsystem som är enkelt, snabbt, uppfyller vissa personliga kriterier och dessutom make sense (det finns en sammanhållen ide kring det) är nog bland det roligaste man kan läsa!

Men det är faktiskt bara en aspekt av det jag gillar med rollspel. Svårt att se sig själv utifrån som vi ju alla vet. Tror nog de flesta som spelar rollspel är mer mångfacetterade än så.

 

[solvebring]

Tror nog de flesta som spelar rollspel är mer mångfacetterade än så.

Kan hända. Ska därför lägga till ännu en fråga:
Känner ni å andra sidan kanske någon sådan stereotyp, hur uppfattar du i så fall dennes spelstil?

 

[Avidyasattva_UBBT]

Jag gillar sådana här trådar! Som relativ nykomling är det roligt att få se hur folket här ser på sig själva, eftersom det inte alltid är så lätt att veta var man har alla människor (ni gamla uvar som suttit här sedan förra århundradets slut lär ju redan ha det klart för er).

Okej, som de andra säger är det svårt att klämma in sig själv i en stereotyp, men om jag skall försöka skulle jag sälla mig till gruppen kulturspelare. När jag är spelare älskar jag spela roller där man måste anamma ett tankesätt präglat av främmande seder, religiösa uppfattningar, språkiga ofullkomligheter och dylikt. Spelar jag SL kan spelarna ge sig fan på att de kommer få uppleva kulturkrockar och främmande miljöer.

Vad beträffar regler så säger jag nog helt enkelt: ju mindre reglerna syns under spelandet desto bättre. Jag har aldrig provat mig på att experimentera med alternativa regelverk eller spelstilar (något jag dock skulle vilja göra någon gång), men däremot är i princip varje äventyr jag knåpar ihop som SL ett experiment i spelmiljöer. Hur konstiga saker kan man spela innan det börjar bli för svårt att ta till sig spelvärlden? Det är min drivkraft.

 

[Ond bråd död]

Jag är nog nån sorts "simulant" när det gäller regler. Dock får det inte ta för mycket tid så det är väl en avvägning. I historierna gillar jag humor mot en allvarlig bakgrund.

Av de klassiska stereotyperna hör jag nog till actor, även om det inte passar helt. Det handlar för mig mer om att leva sig in i, snarare än att uttrycka sig.

 

[Ekorren]

Jag är powergamern (eller vad man ska kalla det). Med det menar jag att jag gillar att spela karaktärer där jag strävar efter makt och inflytande och utnyttjar det för att få ännu mer när jag väl är på topp. Jag gillar även sociala spel. Den arketyp som passar mig bäst är 'infiltratören' (mannen med den giftiga tungan etc.). Det är därför som jag gillar spel som Exalted där jag kan ta över länder, ha storslagna strider och ge order till undersåtar från en hög tron.

Stridande kan vara kul men bara om det finns en motivation. Jag föredrar att låta andra strida åt mig medan jag rollspelar baler, socialt spel och middagar med makthavare som jag tänker hugga i ryggen.

^^

 

[CapnZapp]

Innan diskussionen går för långt, varför inte länka till en av de texter som definierar upp tiotalet vanliga stereotyper (typ texten i senaste DMGn)?

Zapp, lat

 

[krank]

Tja, trots att jag numera inte är lika... ensidig som jag kanske varit tidigare, så betraktar jag mig nog fortfarande som immersionist. Alltså, mitt fokus ligger på inlevelse i rollpersonen, i att få känna att jag spelar en faktisk människa - idealet är när gränserna suddas ut, när man inte längre tänker "min rollperson" utan "jag". "Jag" öppnar dörren. Ofta dyker såna tillfällen upp just när man känner starka känslor, t.ex ångest.

Det här betyder till exempel att jag ser regler som en jobbig distraktion och helst vill att spelledaren ska sköta allt sådant. Jag vill inte ha rollformulär framför mig, inte slå tärning - det distraherar, det tvingar mig att komma ihåg att jag i själva verket sitter kring ett bord och nördar mig. Jag föredrar deckargrejer, problemlösning - tycker att strid är aptråkigt. Intriger funkar också finfint. Jag har inga problem med rälsning - jag menar, hur ofta har man inte själv känt att man inte har några reella val? Livet är ganska rälsat; visst kan jag känna frustration över det men det är knappast något som stör eller distraherar...


(Samtidigt har jag blivit bredare; jag uppskattar både extrema berättarspel, där man mer "samberättar" än lever sig in, och extrema dungeonbashinspel a' D&D4e som spelas som brädspel. Halvmessyrer och blandningar har jag dock inget tålamod med.)


Så... Egentligen tror jag att om jag skulle välja en "stereotyp" så skulle jag kalla den "den pretentiösa extremisten", den som ser ett egenvärde i att gilla grejer ingen annan gillar, och som gärna drar saker till sin spets.

 

[Sjunde inseglet]

Jag är en berättare. Inte berättare i form av en samberättarfantast även om sådana element kan vara välkomna i mitt spelledande och spelande. Utan snarare berättare i form av att jag lägger stort fokus på att skapa schyssta berättelser. Som spelledare ligger drama och spänning alltid i fokus och regelsystemet får böja sig för berättelsen. Som spelare försöker jag tänka kollektivt snarare än individuellt och inte bara lyfta fram min egen karaktärs roll i historien utan även de andra spelarnas karaktärer samt de spelledarpersoner spelledaren introducerar i berättelsen. Tanken är att berättelsen är viktigare än att "lyckas" med karaktären. Att medvetet låta sin karaktär misslyckas för att skapa en schysst vändning i historien blir lika givande som att "klara" äventyret. I det tänket blir det automatiskt så att jag alltid försöker influera andra rollspelare när jag spelar. Enligt mina erfarenheter har det alltid blivit roligast så här och mina spelare verkar inte klaga heller.

Utöver berättelsen är jag en sucker för konflikter av olika slag så det är sällan jag skapar en karaktär (som spelare eller spelledare) utan att samtidigt skapa fiender och komplikationer av olika slag. Konceptet gott mot ont har aldrig varit min kopp med te.

 

[solvebring]

Tja, trots att jag numera inte är lika... ensidig som jag kanske varit tidigare, så betraktar jag mig nog fortfarande som immersionist.

Jo, alla forumiter känner väl dig som just immersionist också. Vill därmed tillägga att jag är förvånad över att se dig öppna upp mot annat. Det måste du väl ändå ha kommit igång med rätt nyss?

Det här betyder till exempel att jag ser regler som en jobbig distraktion och helst vill att spelledaren ska sköta allt sådant. Jag vill inte ha rollformulär framför mig, inte slå tärning - det distraherar, det tvingar mig att komma ihåg att jag i själva verket sitter kring ett bord och nördar mig.

Där känner jag som du. Eller ja, inte att regler stör mig riktigt. Jag är helt med på regler och gillar att pilla med dem. Dock ska de aldrig vara just distraherande. Regler ska ligga i bakgrunden och inte märkas, helst. När jag är spelare vill inte jag heller slå tärning eller ta del av reglerna, om nu inte en del av spelet innebär ett sådant spelaransvar givetvis. Därför har en spelledare aldrig behövt ta en regeldiskussion med mig när vi spelat, för då ger jag blanka tusan i dem. jag spelar och det efter de regler som är, jag ser ingen anledning för mig att lägga mig i sådant då. ...Dock stör mig inte formuläret. Det får gärna ligga där. Jag tittar inte värst mycket på det i alla fall eftersom jag oftast brukar kunna formuläret ganska bra i huvudet efter en liten stund.
... Fast att nörda sig är ett ädelt tidsfördriv, fast jag förstår ändå det där med att du inte vill känna sig som Krank med papper, sudd och papper, utan verkligen som din roll. Man spelar inte rollen man är rollen!

(Samtidigt har jag blivit bredare; jag uppskattar både extrema berättarspel, där man mer "samberättar" än lever sig in, och extrema dungeonbashinspel a' D&D4e som spelas som brädspel. Halvmessyrer och blandningar har jag dock inget tålamod med.)

Som sagt, detta måste ändå vara en relativt ny sida hos rollspelaren Krank? ...Förövrigt tycker jag det är roligt att du börjar öppna lite för andra spel. Att variera sig har man bara att vinna på, anser jag. Plus att dina spelprojekt vi diskuterat i vrålen är ju bra, och därtill är de ändå inte speciellt immersionistiska.

Så... Egentligen tror jag att om jag skulle välja en "stereotyp" så skulle jag kalla den "den pretentiösa extremisten", den som ser ett egenvärde i att gilla grejer ingen annan gillar, och som gärna drar saker till sin spets.

Tja, det låter som den gamle Krank i alla fall.
Jag har aldrig spelat med dig, men jag har diskuterat med dig. Är du en stereotyp - om jag får säga det - så är du nog just immersionisten, den som skulle gråta blod om nu rollen gör det. Och gärna köra upp tärningspåsen i arslet på spelledaren om detta skulle komma emellan.

 

[krank]

Jo, alla forumiter känner väl dig som just immersionist också. Vill därmed tillägga att jag är förvånad över att se dig öppna upp mot annat. Det måste du väl ändå ha kommit igång med rätt nyss?

Ett par år, typ. EB drog sig ju mot det narrativistiska hållet redan när jag tog upp iden i slutet av februari 2008, och jag har spelat D&D4e med Arfert som SL sedan hösten 2008 (tänk vad tiden går fort!).

Man spelar inte rollen man är rollen! [7quote]

Läst det här?

Som sagt, detta måste ändå vara en relativt ny sida hos rollspelaren Krank? ...Förövrigt tycker jag det är roligt att du börjar öppna lite för andra spel. Att variera sig har man bara att vinna på, anser jag. Plus att dina spelprojekt vi diskuterat i vrålen är ju bra, och därtill är de ändå inte speciellt immersionistiska.

Faktum är att inget av de projekt jag hoppas kunna få färdiga under 2010 (VÄRMEDÖD, Midnatt, Spandex) är så värst immersionistiska i sig. Skulle vara Midnatt då möjligen, kanske kan man använda Spandex i immersionism...

Tja, det låter som den gamle Krank i alla fall.

Observera alltså att jag är lika mycket en extremist nu som tidigare, bara det att jag hittat nya, intressanta sätt att vara extrem på. VÄRMEDÖD, till exempel, finns det ju knappt en jäval som tror på ens bland forgefolket. Rätt kul att jag fått några glada tillrop på sistone dock, från folk som inte är lika ingrottade i det tänket. Får se hur spelet artar sig på Gothcon, dör jag räknar med kraftiga mutationer och spelomgångar som övergår i regeldesigndiskussioner =)

 

[solvebring]

Ett par år, typ. EB drog sig ju mot det narrativistiska hållet redan när jag tog upp iden i slutet av februari 2008, och jag har spelat D&D4e med Arfert som SL sedan hösten 2008 (tänk vad tiden går fort!).

Mjo, det går verkligen fort. Tycker allt det där skedde rätt så nyligen om jag får säga min mening. Minns till och med era mobilfotade D&D-bilder.

Läst det här?

Ja, där också men alla gamla skådisar brukar ju säga det.
Måste förresten läsa om artikeln om djupimmersionism ovan. Minns inte mycket av den tyvärr. Som delvis immersionist i just de spel som passar sig för det så finner jag stort intresse i det. Gäller bara att komma ihåg att läsa när man får tid över.

Faktum är att inget av de projekt jag hoppas kunna få färdiga under 2010 (VÄRMEDÖD, Midnatt, Spandex) är så värst immersionistiska i sig. Skulle vara Midnatt då möjligen, kanske kan man använda Spandex i immersionism...

Det är just det jag menar. Sedan du började gå in för att skapa spel så har din spelanda verkligen ändrats. Inget negativt såklart - inte heller för att jag fann din gamla inställning negativ heller - bara det att det är kul med förändring och det faktum att både du själv (och vi som köper spelen) har vunnit mycket på det som jag ser det. En spelmakare med bred spelkunskap är en bra spelmakare.

Observera alltså att jag är lika mycket en extremist nu som tidigare, bara det att jag hittat nya, intressanta sätt att vara extrem på. VÄRMEDÖD, till exempel, finns det ju knappt en jäval som tror på ens bland forgefolket. Rätt kul att jag fått några glada tillrop på sistone dock, från folk som inte är lika ingrottade i det tänket.

Okej, då var det noterat. Förövrigt gillar jag din extrema inställning, eftersom det gör det lustigt klurigt att diskutera med dig ibland men också det att man får jävligt bra svar när man pratar på dina områden eftersom du är väl inläst och bestämd i det du tror på och sysslar med. ...Är den känsla jag fått iaf.
Vad det gäller VÄRMEDÖD tror jag på det. Senaste diskussionen i Vrålen var i alla fall lovande i mina ögon. Gillade det skarpt. Dock är väl jag en av de, som du nämner, kanske inte någon som har större vishet om sådana spel mer än att jag skrev Variation med berättarglädje i grunden och att jag älskar att spela Arvidos Berättelser från Staden. Lycka till på Gothcon förresten. Är rätt sugen på att göra min konventsdebut där i år om det inte vore för det att jag damnit varken har råd eller tid. Får bli debut på Närcon som jag missat sedan 07 bara för att jag klantat mig, fastän jag praktiskt taget bor granne med Örebro sedan 2007.

 

[MrG]

Sterotyp så till vida att jag är utagerande. Men annars rätt mycket allätare, eller åtminstone allprövare. Orkar inte med lajv längre och de flesta extremer roar mig bara korta stunder.

-Gunnar (diggade frågan, men känner sig plajn)