Är Fiasco töntigt?

[DeBracy]

De spelade det i Wil Wheatons webbserie TableTop också, så det har ju på presenterats på ett attraktivt sätt för en hygglig publik också. 1,4 miljoner visningar såhär 11 år senare.

 

[entomophobiac]

Jag tror ju mer att dess framgång bygger på en relaterbar premiss som man lätt förstår

Vilket ju belyser den ständiga fantastiknormen, återigen! Men ja, tror det är helt sant.

Har dock personligen jättesvårt för att se hur Fiasco skulle ens *kunna* ta två timmar att förbereda. Men jag köper att det fungerar olika i olika grupper såklart.

 

[God45]

Det tog oss 2 timmar att göra setupen när vi spelade, alltså bestämma roller, relationer och allt sådant. Då hade majoriteten av spelarna kring bordet redan rejäl rollspelsvana sedan tidigare. För att vara ett spel byggt för One-shots så är det rätt lång tid. Det kan vara så att vi är dummare än gemene man, men vi har inte haft liknade problem tidigare.

Att det blev populärt hänger väl inte bara på att det är ett okomplicerat regelsystem. Jag tror ju mer att dess framgång bygger på en relaterbar premiss som man lätt förstår, att man spelar det på en kväll och att det snabbt blir hysteriskt dumroligt, likt en Cohen-film.

Hur 2 timmar?! Vad gjorde ni? Jag förstår 30-40 minuter. Men 2 timmar?!

 

[Brödbane]

De spelade det i Wil Wheatons webbserie TableTop också, så det har ju på presenterats på ett attraktivt sätt för en hygglig publik också. 1,4 miljoner visningar såhär 11 år senare.

Ja, det här tror jag är en av de stora framgångsfaktorerna. Fiasco gör sig jättejättebra i Actual Plays och många poddar kör det som exempelvis en palettrensare mellan större kampanjer. Det känns som det är så många fått nys om spelet på så sätt. Så var det för oss i alla fall ( via Vi spelar rollspel).

 

[Genesis]

Det tog oss 2 timmar att göra setupen när vi spelade, alltså bestämma roller, relationer och allt sådant. Då hade majoriteten av spelarna kring bordet redan rejäl rollspelsvana sedan tidigare. För att vara ett spel byggt för One-shots så är det rätt lång tid. Det kan vara så att vi är dummare än gemene man, men vi har inte haft liknade problem tidigare.

Att det blev populärt hänger väl inte bara på att det är ett okomplicerat regelsystem. Jag tror ju mer att dess framgång bygger på en relaterbar premiss som man lätt förstår, att man spelar det på en kväll och att det snabbt blir hysteriskt dumroligt, likt en Cohen-film.

Det är ju ett generellt problem med Morningstar-spel, att han spelar sina spel i hiskelig takt. Jag har spelat Shab Al-hiri Roach många gånger, men aldrig lyckats spela ett helt läsår på en session.

Detta har gett upphov till uttrycket ”att morningstara”, vilket betyder att man spelar med aggressiv scensättning, minimala beskrivningar och snabba klipp för att klämma in så mycket ståry som möjligt på kort tid.

 

[Brödbane]

Hur 2 timmar?! Vad gjorde ni? Jag förstår 30-40 minuter. Men 2 timmar?!

Vi skulle förklara konceptet för alla, man ska slå och dela ut tärningar till folk och går runt bordet och prata. Folk skulle hitta på karaktärer och relationer och hur de hängde ihop. Vi var ganska många också, typ 6-7pers. Så saker tog tid.

Skulle nog gå snabbare om man spelade det igen nu.

 

[God45]

Det är ju ett generellt problem med Morningstar-spel, att han spelar sina spel i hiskelig takt. Jag har spelat Shab Al-hiri Roach många gånger, men aldrig lyckats spela ett helt läsår på en session.

Detta har gett upphov till uttrycket ”att morningstara”, vilket betyder att man spelar med aggressiv scensättning, minimala beskrivningar och snabba klipp för att klämma in så mycket ståry som möjligt på kort tid.

Generellt kan många lära sig av detta tror jag. Många svenska spelare är sjukt långsamma. Det känns när man spelar på konvent eller liknande.

 

[entomophobiac]

Generellt kan många lära sig av detta tror jag. Många svenska spelare är sjukt långsamma. Det känns när man spelar på konvent eller liknande.

JA! Analysparalys. Beskriva allt eller få allt beskrivet för sig. Mitt tålamod är alldeles för dåligt för den typ av rollspelande som uppstår därifrån.

Men det är lite som de två camps som finns kring brädspelsregler. Den ena typen av spelare vill läsa allt, förstå allt, få varje nyans förklarad för sig före spel. Den andra typen vill höra typ hur de vinner och vad de kan göra för val på direkten, sen spela sig till resten av svaren. Som så ofta är de sidorna inte särskilt kompatibla.

Personligen har jag lite svårt för just förväntningsfokus. Att vi måste prata igenom allt som kanske kan vara med, etc. Jag förstår 100% behovet av säkerhetsverktyg kring vissa saker, men om det blir för mycket prat om att spela blir det för lite spela för min smak.

 

[Khan]

Det är ju ett generellt problem med Morningstar-spel, att han spelar sina spel i hiskelig takt. Jag har spelat Shab Al-hiri Roach många gånger, men aldrig lyckats spela ett helt läsår på en session.

Detta har gett upphov till uttrycket ”att morningstara”, vilket betyder att man spelar med aggressiv scensättning, minimala beskrivningar och snabba klipp för att klämma in så mycket ståry som möjligt på kort tid.

Jag föreslår ordet morgonstjärna som verb, som en försvenskning av morningstara. Ligger fint i vokabulären. Fyller ett behov i instruktionerna också. Och dessutom...

 

[Björn den gode]

JA! Analysparalys. Beskriva allt eller få allt beskrivet för sig. Mitt tålamod är alldeles för dåligt för den typ av rollspelande som uppstår därifrån.

Men det är lite som de två camps som finns kring brädspelsregler. Den ena typen av spelare vill läsa allt, förstå allt, få varje nyans förklarad för sig före spel. Den andra typen vill höra typ hur de vinner och vad de kan göra för val på direkten, sen spela sig till resten av svaren. Som så ofta är de sidorna inte särskilt kompatibla.

Personligen har jag lite svårt för just förväntningsfokus. Att vi måste prata igenom allt som kanske kan vara med, etc. Jag förstår 100% behovet av säkerhetsverktyg kring vissa saker, men om det blir för mycket prat om att spela blir det för lite spela för min smak.

Jag tror inte att det är den här typen av långsamhet som Genesis pratar om, även om det här något jag också har upplevt, men kanske mer i brädspelssammanhang och mer på konvent. Utan det som gör att vårt spel blir långsamt har mer att göra med att vi gillar det så, det är inte så att vi sitter och tänker flera minuter på att sätta upp en scen, men vi spelar ofta väldigt dialogdrivet och precis som ett samtal i verkligheten lätt kan ta 20 minuter så ligger vi nog där någonstans med kanske ett snitt på 10-20 minuter per scen, vilket gör att man under en för oss vanlig spelkväll (cirka 18-22 med kanske en halvtimmes setup, en paus och lite eftersnack så säg drygt 3h effektiv speltid) hinner cirka 12 scener eller på fyra spelare då att sätta tre scener var.

Montsegur som vi spelat mycket och som är lätt att räkna på eftersom det är exakt 17 scener plus 4 epiloger (på fyra spelare) tar oss kanske drygt 5 timmar och är således något som vi antingen behöver speeda upp vårt normala tempo lite för eller ha lite extra tid för att få in det på en kväll. Morningstar hade säkert varit igenom det på en timme.

Och jag tycker det är fascinerande och hade till och med aggresiv klippning som tema på en hantverksklubb för ett par år sen, men jag tycker nog egentligen inte att det hade varit _roligare_ att köra säga 2 Montsegursessioner a 2,5 timme än en på 5 så jag vet inte riktigt om jag tycker det är prioriterat att lära mig det.

 

[Rickard]

Att det blev populärt hänger väl inte bara på att det är ett okomplicerat regelsystem. Jag tror ju mer att dess framgång bygger på en relaterbar premiss som man lätt förstår, att man spelar det på en kväll och att det snabbt blir hysteriskt dumroligt, likt en Cohen-film.

Det är lätt att göra sin egen grej av det. Playbooks är geniala i sin design. Mycket av vad jag tror är nyckeln till framgång är att folk enkelt kan bygga egna saker och dela med sig av det och på ett enkelt sätt plocka in av andra.

Sedan har jag för mig att Fiasco fanns att köpas på Target eller någon annan större affärskedja. Bara det är en bedrift för rollspel.

 

[Badmojo]

Har bara kikat översiktligt på @Henke s hack till Svavelvinter, så noll koll i övrigt, men finns det något ˋfärdigt´ som känns som Fargo där all prepp redan är gjord?

 

[Genesis]

Jag tror inte att det är den här typen av långsamhet som Genesis pratar om, även om det här något jag också har upplevt, men kanske mer i brädspelssammanhang och mer på konvent. Utan det som gör att vårt spel blir långsamt har mer att göra med att vi gillar det så, det är inte så att vi sitter och tänker flera minuter på att sätta upp en scen, men vi spelar ofta väldigt dialogdrivet och precis som ett samtal i verkligheten lätt kan ta 20 minuter så ligger vi nog där någonstans med kanske ett snitt på 10-20 minuter per scen, vilket gör att man under en för oss vanlig spelkväll (cirka 18-22 med kanske en halvtimmes setup, en paus och lite eftersnack så säg drygt 3h effektiv speltid) hinner cirka 12 scener eller på fyra spelare då att sätta tre scener var.

Montsegur som vi spelat mycket och som är lätt att räkna på eftersom det är exakt 17 scener plus 4 epiloger (på fyra spelare) tar oss kanske drygt 5 timmar och är således något som vi antingen behöver speeda upp vårt normala tempo lite för eller ha lite extra tid för att få in det på en kväll. Morningstar hade säkert varit igenom det på en timme.

Och jag tycker det är fascinerande och hade till och med aggresiv klippning som tema på en hantverksklubb för ett par år sen, men jag tycker nog egentligen inte att det hade varit _roligare_ att köra säga 2 Montsegursessioner a 2,5 timme än en på 5 så jag vet inte riktigt om jag tycker det är prioriterat att lära mig det.

Precis. Däremot lärde jag mig av dessa klubbmöten (vi har kört morningstarande två gånger) att tempoväxlingar är ett intressant verktyg. När vi körde allting snabbt blev de lite långsammare scenerna tydligt lugna och stod ut mer. Jag vill inte morningstara ett helt spel, men blir man bättre på att jobba mer medvetet med tempot kan man nog snabba upp den totala tidsåtgången och kanske till och med få bättre spel.

En annan tanke jag haft är hur det är vanligt att folk kommer till Indierummet och vill spela något, och säger att de har kanske två timmar på sig. Jag vet inte om det har att göra med att det är ett dropin-arr eller att folk har förväntningar på att samberättarspel ska gå snabbt att spela. Ofta blir det att man spelar Lasers & Feelings eller något annat som mest känns som ”tomma kalorier”.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag tror inte man egentligen kan prata om synen på Fiasco utan att ha med sig att det är ett nu 15 år gammalt spel inom en nisch där spel generellt har en rätt kort livslängd. I rollspelsvärlden är vi ju vana vid att spel håller över lång tid, inte sällan flera decennium, men samberättande spel håller ju generellt betydligt kortare och många verkar vara mätta efter att ha spelat ett spel en eller ett par gånger. Det är ju på mer än ett sätt olika spelformer med lite olika kulturer kring, och som man ju därför bör ha olika förväntningar på.

Det i sin tur bidrar ju också till att skapa en kultur kring spelen som ser hög omsättning på spel i sig som ett mål, och där jakten på det "nya heta" är en del av det som driver engagemang och intresse. I en sån miljö är det nog snarare imponerande att Fiasco faktiskt behåller någon relevant alls i så många år.

 

[Frederik J. Jensen]

Montsegur som vi spelat mycket och som är lätt att räkna på eftersom det är exakt 17 scener plus 4 epiloger (på fyra spelare) tar oss kanske drygt 5 timmar och är således något som vi antingen behöver speeda upp vårt normala tempo lite för eller ha lite extra tid för att få in det på en kväll. Morningstar hade säkert varit igenom det på en timme.

På Fastaval 2008 spelade de flesta grupper med fem-sex spelare klar på 5-6 timmer. På Dreamation 2009 gick det att spela 6 personer på under 3 timmer. När alla i gruppen har spelad för går det självklart snabbare. Spelet med Jason & hans kompisser var ganske tight med mycket in media res och fast forward till scenens centrala ögonblick/val.

Personligen gillar jag att växla mellan mere utforskande samtals-scener och korte berättar-sekvenser med fokus på vad rollpersonerna gör.

 

[zonk]

Det tog oss 2 timmar att göra setupen när vi spelade, alltså bestämma roller, relationer och allt sådant. Då hade majoriteten av spelarna kring bordet redan rejäl rollspelsvana sedan tidigare. För att vara ett spel byggt för One-shots så är det rätt lång tid. Det kan vara så att vi är dummare än gemene man, men vi har inte haft liknade problem tidigare.

Att det blev populärt hänger väl inte bara på att det är ett okomplicerat regelsystem. Jag tror ju mer att dess framgång bygger på en relaterbar premiss som man lätt förstår, att man spelar det på en kväll och att det snabbt blir hysteriskt dumroligt, likt en Cohen-film.

Setupen tog oss oxå en evighet när vi testade. Lätt 45min iaf. Och det blev dessutom inte dumroligt. Det blev däremot krystat och störigt och tog aldrig slut. Det är inte min bästa spelupplevelse nånsin. Sen kanske ingen vid bordet var indie-veteran förvisso, jag tror det blev "play to win" rätt mkt, och folk triggade varandra, vilket nog är fel.

 

[.Per.]

Fiasco är så jävla tråkigt (och töntigt) men producerar bra rollspelare, tack Fiasco.

 

[Ekorren]

Jag har aldrig spelat det
En av anledningarna är att jag antagit att spelet skulle vara mer som en kreativ övning för dramastudenter än ett faktiskt rollspel. Jag vet inte om det är sant eller falskt men det är den förutfattade meningen som har gjort att jag inte gett det en chans.

 

[ceruleanfive]

en kreativ övning för dramastudenter än ett faktiskt rollspel.

Vad är det som särskiljer kreativa dramaövningar och faktiskt rollspel, tänker du?

 

[Anthrox]

Vad är det som särskiljer kreativa dramaövningar och faktiskt rollspel, tänker du?

Svärd på ryggen.