Är jeepform osmakligt?

[Svarte Faraonen]

Absolut! Och exempelvis Blood Feud handlar inte bara om att frossa i att vara så jävla göttig i sin toxic masculinity Ytterligare ett exempel på ett tema som vi alla som köper att termen är en grej tycker är dåligt, inget att vrida på där!

Jag tycker ju genuint att det Blood Feud gör bra är att skapa intressanta berättelser med toxisk maskulinitet som motor, snarare än att erbjuda någon form av nebulöst "utforskande". Överlag tycker jag att utforskande av moraliska frågor är en term som lätt blir väldigt vag. Vill man säga att man för fram ett tydligt budskap? Att man vill väcka några särskilda känslor? Att man vill mana till självrannsakan hos spelarna? Uttryck i så fall detta på ett klart och tydligt vis, spelskapare!

 

[Brödbane]

Det är givetvis helt okej om du inte vill berätta!

Jeepform för sina spelare bakom ljuset i syfte att få folk att må dåligt genom att få dem att göra pissiga saker mot varandra. Det handlar om att utforska rövigt mänskligt beteende på ett fetishistiskt sätt med en mycket vag brasklapp om att det "bara är ett spel" när syftet är att skapa bleed.

Sen är det klart att det finns situationer där det går att få en djupare förståelse och berörande upplevelser, men det beror ju främst på förutsättningarna runt omkring, precis som det i vissa situationer kan vara en djupt intim och kärleksfull handling att spotta någon i ansiktet.
Det är fortfarande osmakligt i sig själv.

Men "osmakligt" är ju en subjektiv term så det går ju att vända och vrida på den tills den tappar allt värde.

Sen är ju Jeepform i princip förpassad till historiens skräphög, då det inte verkar ha lyckats fånga någon långlivad intresse ens här på det supernischade forumet.

 

[Stämma]

Kan någon ge en vettig definition av "jeepform"? Mina sökningar ger mig bara grumliga svar i stil med "kontroversiellt lajv".

 

[RasmusL]

Kan någon ge en vettig definition av "jeepform"? Mina sökningar ger mig bara grumliga svar i stil med "kontroversiellt lajv".

Det är friforms-lajv från 00-talet av "vi åker jeep" varav ett gäng blivit rätt omtalade pga de är väldigt provocerande/problematiska i sin stil.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag skulle begrunda jeepform ur ett mer kulturhistoriskt perspektiv så tycker jag att det är intressant att titta på vilka tankeströmningar som verkar vara underliggande. Den grundläggande tankefiguren verkar vara att vi människor går runt och har en massa mörka sidor som vi förnekar, och att den konstnärligt radikala uppgiften är att så att säga dra fram dem, sätta oss i kontakt med dem och därigenom skapa någon sorts självreflekterande katarsis, där vi ser vår egen potential för grymhet och tar klivet bortom den förljuget positiva självbild vi dras med. Det här är en syn på den mänskliga psykologin som jag upplever starkt rotad i andra halvan på 1900-talet och försöken att förstå fascismen – man tänker på Flugornas Herre, på Eichmann i Jerusalem, på Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Det här är ett synsätt som av flera olika skäl har kommit att ifrågasättas mer och mer. Vissa grunder är historiska – Eichmann var inte alls den gråe byråkrat Hannah Arendt framställde honom som, utan en ideologiskt övertygad antisemit som med vett och vilje bidrog till utplåningen av det judiska folket. Andra är vetenskapliga – de experiment Milgram och hans likar genomförde var tendentiösa, illa utformade och inte möjliga att replikera. Men ytterligare ett ifrågasättande kommer från ett skifte som jag tror det är värt att beskriva lite mer. Det handlar på något vis om kultur och motkultur.

Det jag upplever att mycket av den här ondskesynen bygger på är uppgörelsen med ett ytligt, propert borgerskap som trodde på sin civiliserade polityr, på sin gammaldags anständighet, och såg denna som garanten mot barbari. Vad den tidens kulturradikaler gjorde var att peka på detta som något förljuget – se, det är faktiskt er lydnad, er ovilja att konfrontera det mörka, som leder till ondska! Därmed blev motkulturen också något som kom att handla om att motverka förljugenheten, ifrågasätta konventionen och söka en form av primitivism i förhållandet till känslor och konvention. Men där är vi inte nu. Det som driver elakheten idag är inte ett stelt och konventionellt borgerskap som vänder blicken från människans mörka sidor, utan snarare fräckt vulgära demagoger, trumpar och berlusconier på vilka man inte kan dra ned byxorna eftersom de själva redan är i full färd med att visa arslet. Polityren och anständigheten är nu snarare något som angrips som "godhetssignalering", och anklagelserna om förljugenhet kommer oftare från reaktionärt än radikalt håll. Utmaningen är inte längre att våga konfrontera att varje människa har mörka sidor – ingen förnekar det. Det som behöver stärkas är inte vår insikt om våra brister, utan snarare vår tilltro till att vi kan ta oss bortom dem. Ingen medkännande människa går idag runt med ett sådant där omotiverat gott moraliskt självförtroende, utan snarare med en ständigt vägande skuld. En radikal konstnärlighet behöver, tror jag, hjälpa oss att ta oss förbi detta snarare än att ytterligare försöka konfrontera oss med de brister vi redan så väl känner till.

 

[Theo]

Det är friforms-lajv från 00-talet av "vi åker jeep" varav ett gäng blivit rätt omtalade pga de är väldigt provocerande/problematiska i sin stil.

OK, men vad är det som definierar formatet och skiljer ut det från andra former av friformsspel i gränslandet mellan rollspel och lajv? Jag har vetat det en gång i tiden men glömt det.

 

[RasmusL]

OK, men vad är det som definierar formatet och skiljer ut det från andra former av friformsspel i gränslandet mellan rollspel och lajv? Jag har vetat det en gång i tiden men glömt det.

Om en tittar på spelen på deras sida så: inget. Om det fanns något så har det suddats ut av att så många liknande saker har gjorts så många gånger av andra skapare som inte identifierar det som jeepform.

 

[RasmusL]

...men för trådens skull: spel som gjordes av vi åker jeep under 00-talet och finns samlade på deras sida. De exempel vi pratar om just nu är väl typ Fat Man Down, Drunk och andra spel som väldigt explicit går in i och lever ut något som vi tycker är dåligt.

 

[Man Mountainman]

Om jag skulle begrunda jeepform ur ett mer kulturhistoriskt perspektiv så tycker jag att det är intressant att titta på vilka tankeströmningar som verkar vara underliggande. Den grundläggande tankefiguren verkar vara att vi människor går runt och har en massa mörka sidor som vi förnekar, och att den konstnärligt radikala uppgiften är att så att säga dra fram dem, sätta oss i kontakt med dem och därigenom skapa någon sorts självreflekterande katarsis, där vi ser vår egen potential för grymhet och tar klivet bortom den förljuget positiva självbild vi dras med. Det här är en syn på den mänskliga psykologin som jag upplever starkt rotad i andra halvan på 1900-talet och försöken att förstå fascismen – man tänker på Flugornas Herre, på Eichmann i Jerusalem, på Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Det här är ett synsätt som av flera olika skäl har kommit att ifrågasättas mer och mer. Vissa grunder är historiska – Eichmann var inte alls den gråe byråkrat Hannah Arendt framställde honom som, utan en ideologiskt övertygad antisemit som med vett och vilje bidrog till utplåningen av det judiska folket. Andra är vetenskapliga – de experiment Milgram och hans likar genomförde var tendentiösa, illa utformade och inte möjliga att replikera. Men ytterligare ett ifrågasättande kommer från ett skifte som jag tror det är värt att beskriva lite mer. Det handlar på något vis om kultur och motkultur.

Det jag upplever att mycket av den här ondskesynen bygger på är uppgörelsen med ett ytligt, propert borgerskap som trodde på sin civiliserade polityr, på sin gammaldags anständighet, och såg denna som garanten mot barbari. Vad den tidens kulturradikaler gjorde var att peka på detta som något förljuget – se, det är faktiskt er lydnad, er ovilja att konfrontera det mörka, som leder till ondska! Därmed blev motkulturen också något som kom att handla om att motverka förljugenheten, ifrågasätta konventionen och söka en form av primitivism i förhållandet till känslor och konvention. Men där är vi inte nu. Det som driver elakheten idag är inte ett stelt och konventionellt borgerskap som vänder blicken från människans mörka sidor, utan snarare fräckt vulgära demagoger, trumpar och berlusconier på vilka man inte kan dra ned byxorna eftersom de själva redan är i full färd med att visa arslet. Polityren och anständigheten är nu snarare något som angrips som "godhetssignalering", och anklagelserna om förljugenhet kommer oftare från reaktionärt än radikalt håll. Utmaningen är inte längre att våga konfrontera att varje människa har mörka sidor – ingen förnekar det. Det som behöver stärkas är inte vår insikt om våra brister, utan snarare vår tilltro till att vi kan ta oss bortom dem. Ingen medkännande människa går idag runt med ett sådant där omotiverat gott moraliskt självförtroende, utan snarare med en ständigt vägande skuld. En radikal konstnärlighet behöver, tror jag, hjälpa oss att ta oss förbi detta snarare än att ytterligare försöka konfrontera oss med de brister vi redan så väl känner till.

Det var ju för väl att nån sa nåt intressant i den här tråden. Men när det gäller Milgramexperimentet är min bild åtminstone att flera studier faktiskt har lyckats replikera det ursprungliga resultatet?

 

[avatarex]

Om jag skulle begrunda jeepform ur ett mer kulturhistoriskt perspektiv så tycker jag att det är intressant att titta på vilka tankeströmningar som verkar vara underliggande. Den grundläggande tankefiguren verkar vara att vi människor går runt och har en massa mörka sidor som vi förnekar, och att den konstnärligt radikala uppgiften är att så att säga dra fram dem, sätta oss i kontakt med dem och därigenom skapa någon sorts självreflekterande katarsis, där vi ser vår egen potential för grymhet och tar klivet bortom den förljuget positiva självbild vi dras med. Det här är en syn på den mänskliga psykologin som jag upplever starkt rotad i andra halvan på 1900-talet och försöken att förstå fascismen – man tänker på Flugornas Herre, på Eichmann i Jerusalem, på Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Det här är ett synsätt som av flera olika skäl har kommit att ifrågasättas mer och mer. Vissa grunder är historiska – Eichmann var inte alls den gråe byråkrat Hannah Arendt framställde honom som, utan en ideologiskt övertygad antisemit som med vett och vilje bidrog till utplåningen av det judiska folket. Andra är vetenskapliga – de experiment Milgram och hans likar genomförde var tendentiösa, illa utformade och inte möjliga att replikera. Men ytterligare ett ifrågasättande kommer från ett skifte som jag tror det är värt att beskriva lite mer. Det handlar på något vis om kultur och motkultur.

Det jag upplever att mycket av den här ondskesynen bygger på är uppgörelsen med ett ytligt, propert borgerskap som trodde på sin civiliserade polityr, på sin gammaldags anständighet, och såg denna som garanten mot barbari. Vad den tidens kulturradikaler gjorde var att peka på detta som något förljuget – se, det är faktiskt er lydnad, er ovilja att konfrontera det mörka, som leder till ondska! Därmed blev motkulturen också något som kom att handla om att motverka förljugenheten, ifrågasätta konventionen och söka en form av primitivism i förhållandet till känslor och konvention. Men där är vi inte nu. Det som driver elakheten idag är inte ett stelt och konventionellt borgerskap som vänder blicken från människans mörka sidor, utan snarare fräckt vulgära demagoger, trumpar och berlusconier på vilka man inte kan dra ned byxorna eftersom de själva redan är i full färd med att visa arslet. Polityren och anständigheten är nu snarare något som angrips som "godhetssignalering", och anklagelserna om förljugenhet kommer oftare från reaktionärt än radikalt håll. Utmaningen är inte längre att våga konfrontera att varje människa har mörka sidor – ingen förnekar det. Det som behöver stärkas är inte vår insikt om våra brister, utan snarare vår tilltro till att vi kan ta oss bortom dem. Ingen medkännande människa går idag runt med ett sådant där omotiverat gott moraliskt självförtroende, utan snarare med en ständigt vägande skuld. En radikal konstnärlighet behöver, tror jag, hjälpa oss att ta oss förbi detta snarare än att ytterligare försöka konfrontera oss med de brister vi redan så väl känner till.

Jag är väldigt imponerad av din förmåga att föra intellektuella resonemang! Det läser jag gärna mer utav.

 

[Svarte Faraonen]

Det var ju för väl att nån sa nåt intressant i den här tråden. Men när det gäller Milgramexperimentet är min bild åtminstone att flera studier faktiskt har lyckats replikera det ursprungliga resultatet?

Sant, åtminstone i vissa fall (i andra fall tycks samma resultat inte ha upprepats) – men det har fortfarande bemötts med rätt mycket metodologisk kritik, till exempel rörande huruvida deltagarna faktiskt trott på det eller inte. Även tolkningen har diskuterats på olika sätt. Man kan i vart fall säga att det inte levererar några självklara sanningar om hurdana människor egentligen är.

 

[Björn den gode]

Kan någon ge en vettig definition av "jeepform"? Mina sökningar ger mig bara grumliga svar i stil med "kontroversiellt lajv".

En viss typ av frifromsscenarion av ett skaparkollektiv främst verksamma (i vart fall under den här etiketten) under 00-talet. Här (http://jeepen.org/dict/) definierar de själva vad jeepform är i en text som inte är ett manifest (det var också en av de där sakerna de vände sig emot att det skulle skrivas manifest hela tiden i lajvvärlden, men det ser till sin form ut väldigt mycket som ett manifest), deras 15 sanningar och 20 tårtbitar är faktiskt förvånansvärt intressanta att diskutera än i dag (nästan så jag blir sugen på att starta trådar om en del av dom) där vissa punkter känns som att det blivit mainstream och vissa snarare visar på hur olika det går att se på världen (dom är till exempel väldigt mot rälsning samtidigt som de enligt mångas definitioner skriver extremt rälsade scenarion med exempelvis fasta scener).

De har också publicerat cirka 30 scenarion (orkar inte riktigt räkna vilka av de svenska/danska som är överlapp mot de engelska och vilka som är egna) som man kan finna här: http://jeepen.org/games/

Ett par av deras scenarion har kritiserats hårt för att vara osmakliga som de som nämndes ovan, våldtagen, fyllo, 'fat man down', andra har kritiserats för att vara 'elitistiska' eller 'pretentiösa' då en av deras sanningar är att utgå från att spelare klara komplexa format, och nästan alla deras scenarion är ointressanta för de flesta rollspelare eftersom de utspelar sig i "vår värld" och handlar mer om drama än om att döda monster eller klura ut mysterier.

Jag tycker att det är synd i en sån här tråd att vara så svepande, för det är en väldigt skillnad tycker jag på osmaklighetsskalan mellan fat man down och till exempel "Samtal" som handlar om tre personer på ett café som diskuterar filosofi samtidigt som de sitter inne på privata problem, "Happy ends" som handlar om att utforska styrkan i glädje istället för att gräva ner sig i tragedier eller "Summer Lovin" om festivalligg.

Så mitt svar på grundfrågan om 'jeepform' i sig är osmakligt måste nog bli ett tydligt nej då det uppenbarligen går att skriva (enligt mig då) smakliga scenarion i jeepformtraditionen.

 

[RasmusL]

En viss typ av frifromsscenarion av ett skaparkollektiv främst verksamma (i vart fall under den här etiketten) under 00-talet. Här (http://jeepen.org/dict/) definierar de själva vad jeepform är i en text som inte är ett manifest (det var också en av de där sakerna de vände sig emot att det skulle skrivas manifest hela tiden i lajvvärlden, men det ser till sin form ut väldigt mycket som ett manifest), deras 15 sanningar och 20 tårtbitar är faktiskt förvånansvärt intressanta att diskutera än i dag (nästan så jag blir sugen på att starta trådar om en del av dom) där vissa punkter känns som att det blivit mainstream och vissa snarare visar på hur olika det går att se på världen (dom är till exempel väldigt mot rälsning samtidigt som de enligt mångas definitioner skriver extremt rälsade scenarion med exempelvis fasta scener).

De har också publicerat cirka 30 scenarion (orkar inte riktigt räkna vilka av de svenska/danska som är överlapp mot de engelska och vilka som är egna) som man kan finna här: http://jeepen.org/games/

Ett par av deras scenarion har kritiserats hårt för att vara osmakliga som de som nämndes ovan, våldtagen, fyllo, 'fat man down', andra har kritiserats för att vara 'elitistiska' eller 'pretentiösa' då en av deras sanningar är att utgå från att spelare klara komplexa format, och nästan alla deras scenarion är ointressanta för de flesta rollspelare eftersom de utspelar sig i "vår värld" och handlar mer om drama än om att döda monster eller klura ut mysterier.

Jag tycker att det är synd i en sån här tråd att vara så svepande, för det är en väldigt skillnad tycker jag på osmaklighetsskalan mellan fat man down och till exempel "Samtal" som handlar om tre personer på ett café som diskuterar filosofi samtidigt som de sitter inne på privata problem, "Happy ends" som handlar om att utforska styrkan i glädje istället för att gräva ner sig i tragedier eller "Summer Lovin" om festivalligg.

Så mitt svar på grundfrågan om 'jeepform' i sig är osmakligt måste nog bli ett tydligt nej då det uppenbarligen går att skriva (enligt mig då) smakliga scenarion i jeepformtraditionen.

Ja, det var en lat trådstart, men jag håller helt med. En lång natt, Doubt, the upgrade, m fl är ju bara bra scenarion, och än mer så senare skrivna spel som the Journey (inte min tekopp men jag förstår att många gillar den), Summer lovin, Kick inside, Previous occupants, ja egentligen alla är högkvalitativa och tankeväckande spel som har lite mer fingertoppskänsla och som sällan kan påstås vara osmakliga

Trots min lathet så tycker jag nog att andemeningen gick fram. De "kontroversiella" scenariona lyfts ofta fram som osmakliga, och det är de trådstarten syftar på. Personligen tycker jag inte att de är osmakliga utifrån sammanhanget de skrevs i, men tagna ur det och i den här tiden så har de alla kanske inte åldrats jättebra. De är ju dock skrivna med tanke bakom som jag tycker jag räddar dem från osmaklighet, jämfört med mycket som bara "blir" provocerande utan att det är meningen.

 

[RasmusL]

En viss typ av frifromsscenarion av ett skaparkollektiv främst verksamma (i vart fall under den här etiketten) under 00-talet. Här (http://jeepen.org/dict/) definierar de själva vad jeepform är i en text som inte är ett manifest (det var också en av de där sakerna de vände sig emot att det skulle skrivas manifest hela tiden i lajvvärlden, men det ser till sin form ut väldigt mycket som ett manifest), deras 15 sanningar och 20 tårtbitar är faktiskt förvånansvärt intressanta att diskutera än i dag (nästan så jag blir sugen på att starta trådar om en del av dom) där vissa punkter känns som att det blivit mainstream och vissa snarare visar på hur olika det går att se på världen (dom är till exempel väldigt mot rälsning samtidigt som de enligt mångas definitioner skriver extremt rälsade scenarion med exempelvis fasta scener).

De har också publicerat cirka 30 scenarion (orkar inte riktigt räkna vilka av de svenska/danska som är överlapp mot de engelska och vilka som är egna) som man kan finna här: http://jeepen.org/games/

Ett par av deras scenarion har kritiserats hårt för att vara osmakliga som de som nämndes ovan, våldtagen, fyllo, 'fat man down', andra har kritiserats för att vara 'elitistiska' eller 'pretentiösa' då en av deras sanningar är att utgå från att spelare klara komplexa format, och nästan alla deras scenarion är ointressanta för de flesta rollspelare eftersom de utspelar sig i "vår värld" och handlar mer om drama än om att döda monster eller klura ut mysterier.

Jag tycker att det är synd i en sån här tråd att vara så svepande, för det är en väldigt skillnad tycker jag på osmaklighetsskalan mellan fat man down och till exempel "Samtal" som handlar om tre personer på ett café som diskuterar filosofi samtidigt som de sitter inne på privata problem, "Happy ends" som handlar om att utforska styrkan i glädje istället för att gräva ner sig i tragedier eller "Summer Lovin" om festivalligg.

Så mitt svar på grundfrågan om 'jeepform' i sig är osmakligt måste nog bli ett tydligt nej då det uppenbarligen går att skriva (enligt mig då) smakliga scenarion i jeepformtraditionen.

Och ja, awesome om du vill starta den tråden! Kan inte minnas att de varit uppe för diskussion på forumet och där finns ju massor av spännande erfarenhet samlad från en annan designtradition än den vi oftast pratar om här!

 

[Genesis]

Sen är ju Jeepform i princip förpassad till historiens skräphög, då det inte verkar ha lyckats fånga någon långlivad intresse ens här på det supernischade forumet.

Jeepform har varit väldigt inflytelserik på den amerikanska indiefronten, och jag har också influerats en hel del av den, även om jag bara spelat ett enda jeepformsscenario i mitt liv, och inte läst något. Däremot har jag läst en del om dem. Men för mig är det mer teknikerna och spelvärlden som har inspirerat. Men jeepformen har definitivt varit inflytelserik.

 

[Khan]

Jeepform har varit väldigt inflytelserik på den amerikanska indiefronten, och jag har också influerats en hel del av den, även om jag bara spelat ett enda jeepformsscenario i mitt liv, och inte läst något. Däremot har jag läst en del om dem. Men för mig är det mer teknikerna och spelvärlden som har inspirerat. Men jeepformen har definitivt varit inflytelserik.

Utveckla gärna! Vad är det för tekniker du tagit med dig? Vad är det i spelvärlden som inspirerat?

 

[Genesis]

Utveckla gärna! Vad är det för tekniker du tagit med dig? Vad är det i spelvärlden som inspirerat?

Teknikmässigt är det mest konkreta ”Fågeln-i-örat”, som jag snott till Det sjätte inseglet och Svart av kval. Men framförallt idén om tekniker, om att leka med formen och låta den reflektera innehållet. Hantverksklubben är ju till stor del ett experiment inom det området.

Spelvärldsmässigt har jag rakt av tagit hela spelvärlden med hull och hår och spelat i den. Alltså ”Sverige, nutid, utan trollkarlar”. Idén att det ofta är intressantare att spela tvåbarnsmamman Sanna än att spela barbarkrigaren Zahn-ha.

 

[Rickard]

Det här dokumentet har väldigt många Jeep-tekniker i sig, bland annat Fågeln-i-örat.

https://erebaltor.se/rickard/playWithIntent_newLayout.pdf

 

[koraq]

Jag tycker att rollspel om svåra ämnen är nåt man kanske ska prova på någon gång, för det kan vara väldigt ögonöppnande. Men, att spela ut saker som snarast ska ske i terapeutiskt syfte, utan att ha någon tränad terapeut närvarande är väl inte så mycket osmakligt som mest dumt.

Sedan tycker jag pretantiösa lajvare ibland kan vara lite tröttsamma, men det är väl kanske ömsesidigt...

 

[RasmusL]

Jag tycker att rollspel om svåra ämnen är nåt man kanske ska prova på någon gång, för det kan vara väldigt ögonöppnande. Men, att spela ut saker som snarast ska ske i terapeutiskt syfte, utan att ha någon tränad terapeut närvarande är väl inte så mycket osmakligt som mest dumt.

I call bullshit, tyvärr. Rollspel är inte farligt, förutom möjligen i sitt reproducerande av sunkiga stereotyper. Så länge vi inte kallar det för "terapi" och är medvetna om att det inte är det, att vi är här frivilligt för att uppleva något och att vi var och en ansvarar för vårt eget välmående så finns det inget dumt i det. Lajvscenen har i så otroligt mycket högre grad än bordsrollspelsscenen gjort det här och det är lärdomen: rollspel är inte farligt.

Sedan tycker jag pretantiösa lajvare ibland kan vara lite tröttsamma, men det är väl kanske ömsesidigt...

Hihi, medhåll! Även om jag är både lajvare och pretentiös och helt saknar självdistans