Jag kom att tänka på en sak. Förvisso en grundläggande, men ändå.
Jag såg filmen Metropolis idag. En helt underbart bra film. Iallafall så reflekterade jag på hur just kvinnornas roller i filmen såg ut. Och det var väldigt underhållande.
Samma kvinna fick alltså agera madonna genom att vara arbetarnas profet, sitta upphöjd framför en bunt kors och berätta om babylons torn och hur allt skulle bli bra om det kom någon annan som hjälpte dem. (Fastän hon själv visste svaret på problemet och kunde fixa det?). Och sedan fick hennes mekaniska "klon" agera babylons sköka, vid vars fötter alla synder samlades, och som predikade nere i arbetarstaden för samhällets egen undergång. Hm, tänkte jag. Inte är det så konstigt. Inte heller tyckte jag det var konstigt att det var filmens enda kvinnliga huvudkaraktär, och att det fanns en fyra-fem män i aktiva roller, mer varierade, minst sagt. Hm, tänkte jag igen. Filmen är från 1927, vad annat vänta sig? Sedan att det under en enda scen i filmen fanns mer kvinnliga statister i den filmen än någon star-wars film gjorde mig mer bekymrad.
En annan sak jag tänkte på efter att jag sett den var Borta med Vinden från 1939. Kvinnorollerna i den är kassa, även om huvudkaraktären är kvinna. Kvinnor i den filmen är mammor, (en mamma är förvisso läkare), unga tjejer som väntar på att få gift sig, fruar som väntar på att få hem sina män från krigen, blablabla. Men de finns där, i massor. Huvudkaraktären är som en enda stor röra. Hon trånar efter en man hon aldrig kan få, och när det går vill hon ha någon annan. Hon är både falsk och femme-fatalig, och hjältinne-aktig när hon räddar en annan sjuk kvinna genom att med en sleten häst och vagn ta sig genom hela staten mitt under brinnande inbördeskrig. Och så tar hon över det ekonomiska ansvaret hemma när hennes farsa har blivit sinnessjuk, hon tvingar sin man att starta företag, som hon sedan själv sätter sig delägare på. Ochh så är hon burdus och lite blåögd också. Jag lovar, jag har en poäng att göra.
I Metropolis så är det ju faktiskt så, att fastän den är gjord 1927, och fastän den i sig handlar om en värld som är i fantasin, och fastän kvinnan i filmen har en oerhört tidstypisk roll, så finns hon ändå där. Hon har massa screentime, och har en huvudroll. Det finns till och med kvinnliga statister ju!
I Borta med Vinden så är det ju faktiskt så, att fastän det är ett historiskt drama där kvinnor uppfostrades till att vaara passiva så sätter de situationen i perspektiv och gör det bästa av situationen, låter henne kämpa, låter henne leda, låter henne finnas. 1939, som sagt. Inte precis tiden för jämstälhet i filmer, (eller någon annan stans heller för den delen).
Vad som Star Wars gör fel är ju att de varken sätter det i perspektiv för den världen, eller utvecklar den klyshiga rollen sådär värst mycket, eller ens har med kvinnor, och det är ju bara skamligt. Det är som om de inte lärt sig någonting, eller så tycker de att kvinnor, "de är ena mystiska varelser, hur gör vi med dem?". Jag tycker det är mycket ledsamt, och det är allt. Det är inte bara Leia som blir en platt karaktär, det skall väl sägas, men männen försöker de iallafall ge en större variation. Jag tycker att alltihop blir mest pannkaka. Och den är inte ens god -.-
-Slut på alldelles för långt inlägg...-