Jag var på väg att sätta mig på tvären här och säga att rollspelsböcker bara behöver vara referensverk om regelsystemet är för krångligt. Och visst, det står jag fast vid – jag tycker inte om regler, och jag tycker definitivt inte om regler som är så komplexa att man behöver bläddra i dem. Om en regel används sällan – släng ut den! Den behövs inte.
Men. Sen kom jag på att rollspelsbäckerna ju också är referensverk för det göttiga – alltså spelvärlden. Eller ja, det riktigt göttiga är ju i mina ögon spelledarteknikerna, men de brukar ju uppta max en sida eller två och vara så torftiga att de knappt finns. Så det näst mest intressanta i en rollspelsbok (enligt mig) och det enda jag känner att jag behöver bläddra fram ibland – spelvärlds-stuff.
Där har vi ju fördelen att det åtminstone traditionellt sett inte brukar finnas någon vidare pedagogisk ambition. (Fast det kanske det borde? Vissa plottriga världsbyggen skulle sannerligen vinna på det). Spelvärlds-informationen brukar, i min erfarenhet, vara ganska vettigt upplagd ur referenshänseende – saker som hör ihop ligger nära varandra under hyfsat tydliga rubriker som lätt kan hittas när man bläddrar, ordentliga och generösa sidhänvisningar… Vad mer behövs?
Alltså, alla spel gör ju inte så; en del hade mått bra av en rejäl strukturell overhaul (t.ex. Mutant Chronicles 3rd edition) för att undvika upprepningar och sånt. Men jag tror kanske att det finns ganska många helt okej exempel? Vilka fallgropar finns där?
Vad kan man lära sig av andra sorters referensverk? Annat än att ha ett bra register och tydliga rubriker och undvika upprepningar och ha sidhänvisningar?
