Nekromanti Äventyr för alla

[solvebring]

Frågan är alltså: Säljer äventyr till mer fokuserade spel bättre, och skulle man kunna öka försäljningen av äventyr genom att göra spelen mer fokuserade?

Ja, det tycker ja att de gör. De spel där hinten finns att "Så här brukar det vara" eller "Det här gör man", där funkar det oftast utomordentligt.
Jag har aldrig upplevt att Drakar & Demoner har känts konstigt eller malplacerat. Sagolika äventyr is the shit, och sagolika äventyr på olika nivåer passar alla RP på ett eller annat vis. Fantasy är nog så, det är enkelt i sig och passar till både vin och kaffe, om man säger så. RP:na i fantasyvärldar är, kan man säga, enkla i sig på något vis. De söker oftast efter skatter kunskap osv. som de tros kan finnas där ute, därför ger de sig också ut. Det funkar alltid. Men så kan jag väl också tänka mig att t.ex. Star Wars är också... Har inte lirat det, men där har man den självklara världen med de ganska så självklara plotterna (???). D&D funkar big time av samma skäl som DoD.

Nåväl... Känns lite tunt, men det var vad jag fick ihop för stunden.

 

[krank]

Jag gillar dina idéer, men när ämnet gäller försäljningssiffror (hos äventyr) misstänker jag att dessa skulle leda till ännu sämre resultat. Om jag får generalisera så säger jag att de som köper ett fantasyspel också vill spela relativt stereotypa äventyrare, medvetet eller omedvetet.

Anledningen till att jag inte uttalar mig direkt om vad som skulle sälja och så, är att jag inte kommer på något sätt att jämka vad jag tycker om med vad massan tycker om. Jag är helt övertygad om att ett spel/äventyr som säljer bra samtidigt enligt mig med största sannolikhet kommer att vara ospelbart skräp. Jag har mycket liten respekt för marknadsekonomiens effekter på det kreativa. Min dröm är att rollspelsbranschen enbart består av jättemånga enskillda personer som samarbetar om mindre projekt, och säljer dem via Lulu på fritiden. Jag ser inget värde i stora upplagor eller ekonomisk bärkraft hos kreativa projekt överhuvudtaget.

 

[Ymir]

Re: Giovanni Chronicles

Man kan också tillämpa White Wolf-lösningen, och ha skapande av nya rollpersoner som en absolut förutsättning för scenariot. Giovanni Chronicles -går- inte att spela med gamla rollpersoner; det är en episk historia som av nödvändighet utgår från de rollpersoner man skapar till dess första del, och följer dessas öden genom seklerna. Den -enda- förutsättningen i skapandet av dessa rollpersoner, dock, är att de är viktiga nog att bli bjudna till en fest i Transsylvanien.

Och senast jag kollade var Giovanni Chronicles allmänt hyllat på gränsen till tillbedjan av snart sagt alla WoD-fans in die welt. Sättet på vilket rollpersonerna involveras i handlingen är direkt genialt, actually, och tungt baserat på att de inte är äventyrare.

Jag vågar dessutom tro att Giovanni Chtonicles sålt rätt bra, as äventyr goes.

Sedan är det inte så att jag inte tror att du har en poäng, förstås. Giovanni Chronicles -har- ju en förutsättning: rollpersonerna är Viktiga Personer. Det kommer bara runt problemet med att inlemma befintliga rollpersoner i det här facket genom att fordra att man gör nya.

och well, den lösningen har ju funkat på konvent sedan arla urtids morgon...varför inte i färdigskrivna köpescenarier?

- Ymir, föreslår

 

[Snow]

Re: Giovanni Chronicles

Det här känns som en bra lösning, något jag tänkt föreslå själv, nästan. Min variant är "stämplar" man kan sätta på rollpersoner. En stämpel kan vara egenskaper, bakgrunder, specialkunskaper etc. Äventyret bygger på att det finns rollpersoner som är stämplade i valfria kombinationer. Varje rollperson har en eller flera stämplar. Fler stämplar (per rollperson) gör det mera styrt, färre stämplar gör att man får mindre förankring i det färdiga äventyret.

Jag tänker mig att det blir friare rollpersonsskapande (jämfört med att få färdiga rollpersoner eller direktivet: Gör en sådan här), samtidigt som äventyret kan bygga på rollpersonerna.

Innan man gör rollpersoner berättar spelledaren kort om stämplarna, vilka som finns (om de inte är hemliga). Sen får spelarna pussla fram vem som ska ha vad.

Hade man gjort Giovanni på det sättet kanske någon hade fått stämpel: "Lurendrejare som utger sig för att vara äldling".

 

[ripperdoc]

Re: Giovanni Chronicles

I min mening kan det vara minst lika inspirerande att få en helt färdigskriven karaktär än att göra sin egen. Man utmanas på ett annat sätt och tänker i lite nya banor. Nackdelen är förstås att om man har fyra färdiga karaktärer så kommer de flesta spelgrupper ändå ha en (eller fler) personer som är lätt missnöjda med sin lott. Så ett recept för ökad flexibilitet är antingen att ha som du säger stämplar (fast jag skulle kalla det pusselbitar ), men man kan också se till att helt enkelt ha ett par extra karaktärer, så att spelarna kan plocka sina favoriter.

 

[Simon]

Har du några bra förslag på hur man lämpligen gör det i en tryckt produkt?

Aberrants två kampanjböcker ("Worldwide" eller vad de nu heter") förutsätter att spelgruppen har gjort klart för sig vilka intressen och fraktioner som rollpersonerna är knutna till, och ger förslag på hur olika typer av rollpersoner dras in i historien. Sen består själva äventyret av skeenden, personer och platser som kan användas mer eller mindre i den ordning de är skrivna eller mer eller mindre omkastade, ungefär som traditionella äventyr (alltså, en del är mer rälsat, en del är mindre).

Det exemplet kvalificerar väl?