Herr Ågren
Veteran
(Vill varna för att delar av inlägget kan vara något osammanhängande eller upprepande eller bara allmänt virriga...)
Det kan ju knappast ha undgått någon att fantasyäventyr, liksom ofta storylinen i fantasylitteratur, ofta följer en given, gemensam mall. Om det var Tolkien eller rentav en föregångare till honom som satte den "standard" som gäller idag vet inte jag, men mönstret från hans trilogi om Härskarringen känns ju i alla fall lätt igen i t.ex. Jordans böcker. Och i många, eller t.o.m. de flesta, fantasyäventyr som jag sett (fast då förstås nedbantade från femtioelva tjocka luntor till några A4-ark). Äventyren blir ofta "miniatyriserade" varianter (eller ibland fullskaliga kopior, med fältslag och allt) av de stora episka hjältesagorna. Med det menar jag att de allra flesta äventyr, åtminstone som står att finna på detta nät som ju ska vara så vitt, är uppbyggda av samma grundkomponenter och har fler likheter än skillnader. Nu frågar jag mig själv och alla andra: vad finns det för alternativ till ovannämnda mall?
Jag för min del känner att även om scenariot med den ondskefulle ärkenekromantikern som vill ta makten över trakten, hans odöda/orchiska härskaror, svarta torn och magiska/demoniska pryl är klassiska inslag i fantasy som givetvis inte ska totalförbjudas så börjar den typen av äventyr bli aningen uttjatade. Samma sak gäller kanske också för nybörjarmodellen där ett rövarband terroriserar den lilla byn (i Fritagningens anda...). Vad jag vill ha mer av är historier där t.ex. mänskliga (eller alviska eller dvärigska eller whatever) relationer utgör grunden och skapar problemet som måste lösas. Där rollpersonerna dras in mot sin vilja, av en slump, genom missförstånd, etc. - inte för att någon söker upp dem på ett värdshus och vill köpa deras tjänster. Där SLP:na är verkliga karaktärer och har välutvecklade personligheter, inte bara stridsfärdigheter och besvärjelser. Jag påstår inte att det inte finns sådana här äventyr, bara att jag vill ha många fler! Möjligheterna torde ju vara obegränsade, och kompletterar man den episka 'high fantasy' med jordnära men ändå ytterst spännande äventyr blir jakten på det magiska föremålet intressantare eftersom den inte längre faller under kategorin smaklös vardagsmat. Äventyr som i likhet med en (välgjord) thriller tar många oväntade vändningar, och kanske inte baseras på en förbannad massa resande hit och dit för att komma till de speciella platser där de speciella motståndarna väntar. Helt enkelt en mer oförutsägbar handling med många förvecklingar, där själva kärnpunkten gärna får vara rollpersonernas totala ovetskap om hur allt hänger samman och deras därför oriktiga agerande som drar ned dem ännu djupare i soppan. Egentligen kanske det handlar om att bryta sig loss från invanda tankebanor när man nästa gång sätter sig ned för att skriva ett äventyr. Men min fantasi är tyvärr uttorkad för tillfället. Så vad har ni för förslag på annorlunda intriger och utmaningar? För säkert spelas det massor av äventyr av det slag som jag beskriver, fast jag aldrig får se skymten av dem?
Förresten vet jag inte vad jag menar.
Mvh
Herr Ågren, nollkollen personifierad
Det kan ju knappast ha undgått någon att fantasyäventyr, liksom ofta storylinen i fantasylitteratur, ofta följer en given, gemensam mall. Om det var Tolkien eller rentav en föregångare till honom som satte den "standard" som gäller idag vet inte jag, men mönstret från hans trilogi om Härskarringen känns ju i alla fall lätt igen i t.ex. Jordans böcker. Och i många, eller t.o.m. de flesta, fantasyäventyr som jag sett (fast då förstås nedbantade från femtioelva tjocka luntor till några A4-ark). Äventyren blir ofta "miniatyriserade" varianter (eller ibland fullskaliga kopior, med fältslag och allt) av de stora episka hjältesagorna. Med det menar jag att de allra flesta äventyr, åtminstone som står att finna på detta nät som ju ska vara så vitt, är uppbyggda av samma grundkomponenter och har fler likheter än skillnader. Nu frågar jag mig själv och alla andra: vad finns det för alternativ till ovannämnda mall?
Jag för min del känner att även om scenariot med den ondskefulle ärkenekromantikern som vill ta makten över trakten, hans odöda/orchiska härskaror, svarta torn och magiska/demoniska pryl är klassiska inslag i fantasy som givetvis inte ska totalförbjudas så börjar den typen av äventyr bli aningen uttjatade. Samma sak gäller kanske också för nybörjarmodellen där ett rövarband terroriserar den lilla byn (i Fritagningens anda...). Vad jag vill ha mer av är historier där t.ex. mänskliga (eller alviska eller dvärigska eller whatever) relationer utgör grunden och skapar problemet som måste lösas. Där rollpersonerna dras in mot sin vilja, av en slump, genom missförstånd, etc. - inte för att någon söker upp dem på ett värdshus och vill köpa deras tjänster. Där SLP:na är verkliga karaktärer och har välutvecklade personligheter, inte bara stridsfärdigheter och besvärjelser. Jag påstår inte att det inte finns sådana här äventyr, bara att jag vill ha många fler! Möjligheterna torde ju vara obegränsade, och kompletterar man den episka 'high fantasy' med jordnära men ändå ytterst spännande äventyr blir jakten på det magiska föremålet intressantare eftersom den inte längre faller under kategorin smaklös vardagsmat. Äventyr som i likhet med en (välgjord) thriller tar många oväntade vändningar, och kanske inte baseras på en förbannad massa resande hit och dit för att komma till de speciella platser där de speciella motståndarna väntar. Helt enkelt en mer oförutsägbar handling med många förvecklingar, där själva kärnpunkten gärna får vara rollpersonernas totala ovetskap om hur allt hänger samman och deras därför oriktiga agerande som drar ned dem ännu djupare i soppan. Egentligen kanske det handlar om att bryta sig loss från invanda tankebanor när man nästa gång sätter sig ned för att skriva ett äventyr. Men min fantasi är tyvärr uttorkad för tillfället. Så vad har ni för förslag på annorlunda intriger och utmaningar? För säkert spelas det massor av äventyr av det slag som jag beskriver, fast jag aldrig får se skymten av dem?
Förresten vet jag inte vad jag menar.
Mvh
Herr Ågren, nollkollen personifierad