Nekromanti Äventyrare

[Max Raven]

En sak jag tänkt på är de olika sorters hjältar/äventyrare rollpersonerna gestaltar - de arketypiska äventyrarna så att säga.

Vanligast torde vara äventyrare efter berättelseelementet "enkel härkomst blir prins" - fantasyklyschan med bondesonen som blir prins/kung alltså. I spel tar det sig uttryck i att man börjar som lite enklare, svagare och jobbar sig uppåt. Några exempel är D&D (levels, t ex) och Drakar och Demoner (börja relativt enkelt, bli bättre - med lite mer möjligheter i regel). Man blandar givetvis in olika spel/rollpersonstyper, men en viktig del av berättelsen är just att man utvecklas - med fokus på färdigheter och utrustning, mest - och att samtidigt så ökar området man påverkar - the scope, s a s. Man går från by till stad till kungariken till världen. Genren är i regel fantasy.

Den andra sortens äventyrare är den ofrivilliga sorten - en fisk i en hajdamm. Man börjar förvisso i regel som nykomling och kanske jobbar sig uppåt - men i regel försöker man mest hålla sig vid liv. Det sociala spelet blir viktigt, för de flesta äventyrarna är inte såpass mäktiga att de kan göra som de vill. Huvudmålet blir mer högre social status, och att säkerställa sin egen tillvaro. En slags "fish out of water"-berättelse, alltså. Exempel på ett sådant rollspel är Vampire, t ex.

Det roliga är att så här långt lutar jag mig rätt mycket på Rollspelshandbokens(?) strip om vad vi spelar - skriven för en sisådär 15 år sedan.

Gemensamt för båda de här är att de börjar på botten och jobbar sig uppåt - mer eller mindre framgångsrikt. Utveckling är ett viktigt element.

Det finns förstås en invertering på det hela - CoC, där man i regel börjar som någorlunda kompetent och jobbar sig nedåt.

Rent litterärt finns det också andra varianter på äventyrare - Jag drar mig till minnes Corto Maltese och E. Howards bok-Conan till exempel. Vana äventyrare som i mångt och mycket inte utvecklas utan där de upplever äventyr. De är alltså rutinerade äventyrare/resare och utvecklingsperspektivet/trygghetsaspekten försvinner till stor del. Jag undrar om det inte torde finnas plats för de här. Null State kan iofs ha exempel på denna typ av äventyrare - men de känns ganska sällsynta.

Vad anser ni?

 

[rjonas]

Jag gillar den statiske hjälten. Äventyraren som bara är. Jag tror/vet att när spelarens fokus riktas bort ifrån nivåstegen så frigörs utrymme i spel för annan utveckling. Det betyder inte att jag inte gillar att levla. Det betyder att jag anser att det finns plats för båda (alla tre) typerna av spel.

 

[Björn Wärmedal]

kan du ge ett par exempel på bra erfarenheter du haft där karaktärernas förbättring inte varit i fokus/påtaglig?

 

[OlleUtanTänder]

Jag skulle gilla ett äventyr där karaktärerna blir annorlunda, men egentligen inte bättre. Tänker mig en slags balansakt där t.ex. en soldat blir skickligare i svärd, men samtidigt förlorar sin goda ställning, eller ett öga. Det enklaste sättet att beskriva det är genom GURPS och att alla karaktärer håller sig på samma poängnivå, men att de är under ständig förändring.
Får du en magisk förmåga? Till priset av vad?

 

[Björn Wärmedal]

Jag har funderat på liknande system. För att få höja en egenskap så måste du sänka en annan lika mycket, så blir det alltid en balansgång vilka färdigheter du vill hålla aktiva. Tror att det skulle kunna fungera, men jag har aldrig testat det.

 

[Ymir]

Jag kommer att tänka på en annan intressant variant som du inte tog upp, den med avdankade hjältar som gör comeback. Tänk David Gemmels samlade litterära produktion, eller RED, eller det där franska Agone-rollspelet.

Liksom...de har slått sig till ro, kanske ynglat av sig eller sitter och grubblar uppe i en alpstuga, men plötsligt står det klart att INGEN kan besegra den onde kungen utom just Ogwald the Slaughterer, som motvilligt måste plocka ned yxan från väggen igen, få bukt med sin gikt, och go total apeshit på skurkarna, som förr i världen. (Och givetvis kommer han få nån mer eller mindre trasig, 30 år yngre brud som bara faller pladask för hans grå tinningar...)

"Legend" är nog textbook-exemplet på den här tropen.

 

[sirfrog]

Jag kommer att tänka på en annan intressant variant som du inte tog upp, den med avdankade hjältar som gör comeback. Tänk David Gemmels samlade litterära produktion, eller RED, eller det där franska Agone-rollspelet.

Liksom...de har slått sig till ro, kanske ynglat av sig eller sitter och grubblar uppe i en alpstuga, men plötsligt står det klart att INGEN kan besegra den onde kungen utom just Ogwald the Slaughterer, som motvilligt måste plocka ned yxan från väggen igen, få bukt med sin gikt, och go total apeshit på skurkarna, som förr i världen. (Och givetvis kommer han få nån mer eller mindre trasig, 30 år yngre brud som bara faller pladask för hans grå tinningar...)

"Legend" är nog textbook-exemplet på den här tropen.

Cohen the Barbarian från Discworld. På pricken. För övrigt en av Terry Pratchetts mer uppenbara namnreferenser. Och snälla, om ni INTE har läst Discworld, så gör det. Bara gör det.

Men personligen tycker jag också om den statiske äventyraren, som bara är. Vissa karaktärer i Eon (dom som redan är bra) kan bli sådana, men vissa är av den ständigt avancerande typen (de som INTE är så bra i början).

 

[Max Raven]

Jag kommer att tänka på en annan intressant variant som du inte tog upp, den med avdankade hjältar som gör comeback. Tänk David Gemmels samlade litterära produktion, eller RED, eller det där franska Agone-rollspelet.

Liksom...de har slått sig till ro, kanske ynglat av sig eller sitter och grubblar uppe i en alpstuga, men plötsligt står det klart att INGEN kan besegra den onde kungen utom just Ogwald the Slaughterer, som motvilligt måste plocka ned yxan från väggen igen, få bukt med sin gikt, och go total apeshit på skurkarna, som förr i världen. (Och givetvis kommer han få nån mer eller mindre trasig, 30 år yngre brud som bara faller pladask för hans grå tinningar...)

"Legend" är nog textbook-exemplet på den här tropen.

Kommer att tänka på Beowulf, själv - stämningen är helt annorlunda jämfört med i hans ungdom.

Fått för mig att "den gamle äventyraren" i regel inte är lika "bra" som i sin ungdom - visare, kanske, mer rutinerad, men inte längre lika snabb eller stark.

Det känns iofs som att undergångsstämningen är lite av poängen för mig med den typen av äventyrare - ett sista dåd innan de slår sig till ro/dör. Det är nog dock delvis för att den gamle hjälten i berättelser oftast hamnar i mentors-arketypen - vilket betyder att de dör, i princip alltid, och överlämnar drakdräpandet till den nya generationen.

 

[Zappelina]

Du har ju hjälten i Polaris också, den som hela tiden kommer närmare sin egen undergång... Det är nog för tidigt för mig att tänka på några litterära exempel, men nog finns dom alltid. Hjälten vet att döden hela tiden väntar, men stolthet eller ed eller vad det nu kan vara driver på mot undergången.

 

[rjonas]

kan du ge ett par exempel på bra erfarenheter du haft där karaktärernas förbättring inte varit i fokus/påtaglig?

Förr i världen spelade vi AD&D praktiskt taget utan att gå upp i level. Dels så var levlandet långsamt på den tiden och dels husreglade vi det till att DM bestämmer när det sker. Så vi spelade äventyr och hade den nivå som stod på omslaget.

Vi har haft som allra roligast med helt systemlösa scenarion med färdigskrivna rollfigurer. Det är ju standard på konvent men det passar också för helgspel.

 

[OlleUtanTänder]

Du har ju hjälten i Polaris också, den som hela tiden kommer närmare sin egen undergång... Det är nog för tidigt för mig att tänka på några litterära exempel, men nog finns dom alltid. Hjälten vet att döden hela tiden väntar, men stolthet eller ed eller vad det nu kan vara driver på mot undergången.

Hector och Oidipus är två bra litterära kandidater. Dock bra svåra att anpassa till rollspel

 

[solvebring]

Jag tycker helt enkelt att spelet är avgörande - att varje spel har sin bana inom det här ämnet. Det beror helt enkelt på vart spelet vill komma och vad som är meningen med det. Det finns ju till exempel spel där man bryts ned och kvaddas sönder ju mer man spelar - som så ofta förekommer i skräckspel till exempel.

... Målet helgar medlen.

 

[Max Raven]

Jag tycker helt enkelt att spelet är avgörande - att varje spel har sin bana inom det här ämnet. Det beror helt enkelt på vart spelet vill komma och vad som är meningen med det. Det finns ju till exempel spel där man bryts ned och kvaddas sönder ju mer man spelar - som så ofta förekommer i skräckspel till exempel.

... Målet helgar medlen.

Håller helt med.

Skulle säga att Äventyraren fungerar enligt spelens mål - om spelet är hyfsat väldesignat iaf. Det blir lite underligt i när spelbalansen hamnar i konflikt med klyschorna dock - 100-årig alv som är krigare är level 1, t ex.

Det är fullt möjligt att det finns fler äventyrararketyper därute - som jag givetvis inte kommer att tänka på nu. Det är i vilket fall antagligen lättast att hitta dem genom att utgå ifrån genrerna, misstänker jag.