Har ni någonsin tänkt på vilket underligt släkte äventyrare är?
Dessa hårdföra individer som med risk för liv och lem omfördelar de resurser som finns placerade i underjorden (läs the handbook anthology, Rosenius beskriver detta faktum ganska så intressant), räddar ungmöer, dräper onda härskare osv.
att allt detta genomföres på en gammal, långhårig, skäggig och okänd stofils order måste dock te sig lite underlig.
Ja, jag är inte främmande för gammla stofiler i långt hår och skägg, de kallas alkisar och sitter utanför konsum. Och inte fasen skulle jag hämta den trefaldigt heliga morakniven från Korpilombolo för att kunna rädda hans kolega T-röd Enok från det mörka rehabdungeonen som vakas av demonen "Föreståndaren".
Detta leder till slutledning ett; Äventyrare går på vad som helst så länge man har en schysst story och med löften om ära och guld. Schitzofreni någon som vet det där med psykologi?
På vägen till guld och ära är det inte ovanligt att man medför enorma mängder packning utan at varesig drabbas av dålig rygg, eller gikt. Trolleriböcker, skriftrullar, drycker, stavar, tält, sovfällar, vattenskinn, vinskinn, ölskinn, sprit..ja ni fattar. Vapen(åtminstone tre varav ett avtst. för den seriöse krigare), en sköd, rustningar, kartor, facklor, ombyteskläder osv. Allt i flera olika versioner och sorter, utom en sak vill säga...
Mat, standardprovianten rör sig oftast om skorpor och torkat kött som nedskölljes med vatten. Hur äventyrare veckor, ibland månader i sträck kan klara sig på denna kost leder till slutledning två;
Äventyrare är födda med en tarmkultur som klarar av att bryta ned härdat läder och få näring ur glykol!
När väl kosten är förtärd så stöter man oftast ihop med ett monster, oftast på natten dessutom.
I eldens sken sker striden mot allsköns jäkelskap som kan lokalisera fem pers i en bäckmörk skog som täcker tusentals hektar...
Nåja, striden är slut och nu sker ytterligare en lustig företeelse; De nedkämpade liken plundras! Tillochmed skitiga svartalfer länsas på mat, guld, svärd, kläder, guld, kängor, smycken, guld och guld. Oftast låter man också liken ligga där de föll och går och lägger sig igen. Denna gång har man ingen nattvakt för vem har hört talas om två anfall under samma natt!
Nåväl, slutligen når våra hjältar sitt mål, utan att oftast ens varit i närheten av en tvål.
Härav slutledning 3;
En äventyrares skinn har en karaktär av härdat läder, inga loppor eller löss, vårtor,skabb eller dyl får någonsinn fäste på en äventyrare även om han så kravlat genom en massgrav insmord med honung!
Dessutom är äventyrarens imunförsvar tuffare än grovbetong eftersom det krävs en epedemi av böldpest för att de ens skall känna sig lite febriga!
Nåja, nu skall monsterkungen nedkämpas, detta sker med blandat reslutat men ingen monster bash är komplett utan åtminstone tvåsiffriga förluster...
Slutledning tre; Äventyrare är kallblodiga kännslolösa varelser av naturen, en äventyrar begravning består oftast i att rituellt få alla ägodelar ifråntagna och fördelade mellan sina kamrater, sedan kastas äventyraren i bästa fall på ett bål fortfarande i underkläderna (stövlar är dock dyra så dem har man ej kvar) och i värsta fall lämnas han att ruttna på plattsen, naken...
Monstret är dräpt och äventyrarna inhämtar skatten utan vidare mankemang så fördelas den rättvist mellan samtliga...
Hur sker detta i en grupp av barbarer som inte ens kan utrycka två stavelser i en och samma mening frågar ni er. Enkelt!
Äventyrare är helt enkelt från födseln ett extra område i hjärnan som låter dem behandla enorma mängder värdemetaller i form av små bitar. Detta mynträknarsinne värderar enkelt guld,silver,artefakter,ädelstenar osv men funkar absolut inte för att se ifall orcherna som står på vägen är mer än antalet fingrar på handen...
Nåja detta var min studie om äventyrare, nästa gång skall vi se på det genetiska material som bygger upp dessa och deras trasiga familjesittuation, med tanke på att äventyrare nästan aldrig fortplantar sig så är det ett under hur dessa mirakelgener förs vidare.
Tack och hej..
Dessa hårdföra individer som med risk för liv och lem omfördelar de resurser som finns placerade i underjorden (läs the handbook anthology, Rosenius beskriver detta faktum ganska så intressant), räddar ungmöer, dräper onda härskare osv.
att allt detta genomföres på en gammal, långhårig, skäggig och okänd stofils order måste dock te sig lite underlig.
Ja, jag är inte främmande för gammla stofiler i långt hår och skägg, de kallas alkisar och sitter utanför konsum. Och inte fasen skulle jag hämta den trefaldigt heliga morakniven från Korpilombolo för att kunna rädda hans kolega T-röd Enok från det mörka rehabdungeonen som vakas av demonen "Föreståndaren".
Detta leder till slutledning ett; Äventyrare går på vad som helst så länge man har en schysst story och med löften om ära och guld. Schitzofreni någon som vet det där med psykologi?
På vägen till guld och ära är det inte ovanligt att man medför enorma mängder packning utan at varesig drabbas av dålig rygg, eller gikt. Trolleriböcker, skriftrullar, drycker, stavar, tält, sovfällar, vattenskinn, vinskinn, ölskinn, sprit..ja ni fattar. Vapen(åtminstone tre varav ett avtst. för den seriöse krigare), en sköd, rustningar, kartor, facklor, ombyteskläder osv. Allt i flera olika versioner och sorter, utom en sak vill säga...
Mat, standardprovianten rör sig oftast om skorpor och torkat kött som nedskölljes med vatten. Hur äventyrare veckor, ibland månader i sträck kan klara sig på denna kost leder till slutledning två;
Äventyrare är födda med en tarmkultur som klarar av att bryta ned härdat läder och få näring ur glykol!
När väl kosten är förtärd så stöter man oftast ihop med ett monster, oftast på natten dessutom.
I eldens sken sker striden mot allsköns jäkelskap som kan lokalisera fem pers i en bäckmörk skog som täcker tusentals hektar...
Nåja, striden är slut och nu sker ytterligare en lustig företeelse; De nedkämpade liken plundras! Tillochmed skitiga svartalfer länsas på mat, guld, svärd, kläder, guld, kängor, smycken, guld och guld. Oftast låter man också liken ligga där de föll och går och lägger sig igen. Denna gång har man ingen nattvakt för vem har hört talas om två anfall under samma natt!
Nåväl, slutligen når våra hjältar sitt mål, utan att oftast ens varit i närheten av en tvål.
Härav slutledning 3;
En äventyrares skinn har en karaktär av härdat läder, inga loppor eller löss, vårtor,skabb eller dyl får någonsinn fäste på en äventyrare även om han så kravlat genom en massgrav insmord med honung!
Dessutom är äventyrarens imunförsvar tuffare än grovbetong eftersom det krävs en epedemi av böldpest för att de ens skall känna sig lite febriga!
Nåja, nu skall monsterkungen nedkämpas, detta sker med blandat reslutat men ingen monster bash är komplett utan åtminstone tvåsiffriga förluster...
Slutledning tre; Äventyrare är kallblodiga kännslolösa varelser av naturen, en äventyrar begravning består oftast i att rituellt få alla ägodelar ifråntagna och fördelade mellan sina kamrater, sedan kastas äventyraren i bästa fall på ett bål fortfarande i underkläderna (stövlar är dock dyra så dem har man ej kvar) och i värsta fall lämnas han att ruttna på plattsen, naken...
Monstret är dräpt och äventyrarna inhämtar skatten utan vidare mankemang så fördelas den rättvist mellan samtliga...
Hur sker detta i en grupp av barbarer som inte ens kan utrycka två stavelser i en och samma mening frågar ni er. Enkelt!
Äventyrare är helt enkelt från födseln ett extra område i hjärnan som låter dem behandla enorma mängder värdemetaller i form av små bitar. Detta mynträknarsinne värderar enkelt guld,silver,artefakter,ädelstenar osv men funkar absolut inte för att se ifall orcherna som står på vägen är mer än antalet fingrar på handen...
Nåja detta var min studie om äventyrare, nästa gång skall vi se på det genetiska material som bygger upp dessa och deras trasiga familjesittuation, med tanke på att äventyrare nästan aldrig fortplantar sig så är det ett under hur dessa mirakelgener förs vidare.
Tack och hej..