Scanmaster_K
Veteran
Ny fråga, vad tycker ni är bäst i äventyrs spel. 2d grafik eller 3d, själv håller jag på 2d stenhårt så fin känsla med de gamla spelen.
Nekromanti Äventyrs spel igen
- Thread starter Scanmaster_K
- Start date
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
Återigen så beror det på hur välproducerat det är.
3D-grafik kräver ganska mycket för att fungera, men när det är välgjort så funkar det rätt bra. Är det hafsigt gjort så är det riktigt uselt (jämför till exempel pissiga NWN med betydligt snyggare Baldurs Gate).
Ett spel kan vara väldigt primitivt tekniskt och ändå ha rätt känsla. Till exempel gillade jag Phantasmagoria från Sierra skarpt. Som äventyrsspel betraktat var det ganska primitivt, man kunde spela genom det på en dag. Men vilken inlevelse och skräckstämning! När man sitter och spelar det fyra på natten och den helt plötsligt kör igång det suveräna ledmotivet och det kommer en chockeffekt så hoppar man högt och tittar sig över axeln!
Rising
Vila i frid
"2d grafik eller 3d"
Generellt sett så gillar jag spel som använder polygoner men som ändå utspelas i två dimensioner. Ett tvådimensionellt shoot-em-up gör mig riktigt glad, bara att panga på så mycket man vill, men grafiken får gärna bestå av polygoner istället för pixlar. Vissa animationer (såsom roteringar) blir mjukare och följsammare då.
Men oftast så bryr jag mig inte så mycket om den grafiska tekniken. Den grafiska designen är betydligt viktigare för mig. Idag så tycker jag många spel ser skittråkiga ut, allt krut läggs på tekniska kvaliteter men det saknas folk med originella och fantasieggande idéer.
Nå, ett problem har jag med polygoner; det är så svårt att se hur allt egentligen ser ut. Alltså; när det gäller pixlar så ser man ju exakt samma sak som vad grafikern har ritat. Det gör att man alltid ser precis allt, men när det gäller polygoner så kommer jag ofta på mig själv med att vilja titta på allt ur olika vinklar så nära som möjligt för att jag ska få se alla detaljer. Det gör mig jätteotillfredsställd när jag ser någon detalj på ett monster som jag inte riktigt fattar vad det är för något, och när jag försöker gå nära för att se efter ordentligt så envisas han med att bara döda mig hela tiden. Mycket irriterande. I FF9 så blev jag galen för att jag aldrig riktigt kunde få en bra bild på hur Freya egentligen såg ut. Har hon människo- eller råttögon? Hur ser hennes mun ut egentligen, som en myrsloks eller en gnagares? Det tyckte jag gjorde det svårt att spela det spelet, jag kunde inte riktigt projicera handlingen i mitt huvud, på samma sätt som jag kan med karaktärerna i FF6.
Så... tja... polygoner är bra på sitt sätt, men pixlar har också fördelar. När jag tänker på spel vars grafik verkligen har betytt något för mig, så är det nästan bara pixelspel som ploppar upp i mitt huvud:
- De stora svamparna i Super Mario. Och Lakitu!
- Ninjan och den där sköna statyn i Bruce Lee (C64)
- Hajarna i Shadow of The Beast (Amiga)
- Kungen tar drottningen i Battlechess.
- Marley i Monkey Island
- Boven i Keystone Capers (Atari 2600 (old school!!!))
- Omgivningarna i Another World.
- Fäktningarna i Prince of Persia.
- Blanka i Street Fighter 2.
- Labyrinterna i Phantasy Star.
- Erm... Strip Poker till C64.
- Law of the West (C64)
- Qbert
- Inledningen till FF6.
- Parodius.
- Den första jätten man möter i Double Dragon.
- Stridsvagns- och luftskeppsbanorna i Super Mario 3.
...och bland polygonerna:
- Dinosaurieplaneten i StarFox.
- Quistis i FF8.
- De där hoppande sakerna i Quake
- Min första landning i Frontier.
typ. Pixlar har varit viktigare för mig, och är det nog fortfarande.
/Rising
Generellt sett så gillar jag spel som använder polygoner men som ändå utspelas i två dimensioner. Ett tvådimensionellt shoot-em-up gör mig riktigt glad, bara att panga på så mycket man vill, men grafiken får gärna bestå av polygoner istället för pixlar. Vissa animationer (såsom roteringar) blir mjukare och följsammare då.
Men oftast så bryr jag mig inte så mycket om den grafiska tekniken. Den grafiska designen är betydligt viktigare för mig. Idag så tycker jag många spel ser skittråkiga ut, allt krut läggs på tekniska kvaliteter men det saknas folk med originella och fantasieggande idéer.
Nå, ett problem har jag med polygoner; det är så svårt att se hur allt egentligen ser ut. Alltså; när det gäller pixlar så ser man ju exakt samma sak som vad grafikern har ritat. Det gör att man alltid ser precis allt, men när det gäller polygoner så kommer jag ofta på mig själv med att vilja titta på allt ur olika vinklar så nära som möjligt för att jag ska få se alla detaljer. Det gör mig jätteotillfredsställd när jag ser någon detalj på ett monster som jag inte riktigt fattar vad det är för något, och när jag försöker gå nära för att se efter ordentligt så envisas han med att bara döda mig hela tiden. Mycket irriterande. I FF9 så blev jag galen för att jag aldrig riktigt kunde få en bra bild på hur Freya egentligen såg ut. Har hon människo- eller råttögon? Hur ser hennes mun ut egentligen, som en myrsloks eller en gnagares? Det tyckte jag gjorde det svårt att spela det spelet, jag kunde inte riktigt projicera handlingen i mitt huvud, på samma sätt som jag kan med karaktärerna i FF6.
Så... tja... polygoner är bra på sitt sätt, men pixlar har också fördelar. När jag tänker på spel vars grafik verkligen har betytt något för mig, så är det nästan bara pixelspel som ploppar upp i mitt huvud:
- De stora svamparna i Super Mario. Och Lakitu!
- Ninjan och den där sköna statyn i Bruce Lee (C64)
- Hajarna i Shadow of The Beast (Amiga)
- Kungen tar drottningen i Battlechess.
- Marley i Monkey Island
- Boven i Keystone Capers (Atari 2600 (old school!!!))
- Omgivningarna i Another World.
- Fäktningarna i Prince of Persia.
- Blanka i Street Fighter 2.
- Labyrinterna i Phantasy Star.
- Erm... Strip Poker till C64.
- Law of the West (C64)
- Qbert
- Inledningen till FF6.
- Parodius.
- Den första jätten man möter i Double Dragon.
- Stridsvagns- och luftskeppsbanorna i Super Mario 3.
...och bland polygonerna:
- Dinosaurieplaneten i StarFox.
- Quistis i FF8.
- De där hoppande sakerna i Quake
- Min första landning i Frontier.
typ. Pixlar har varit viktigare för mig, och är det nog fortfarande.
/Rising
entomophobiac
Low Prep High Play
Egentligen 3D, eftersom det ger väldigt stora möjligheter.
Du kan till exempel titta runt hörn och plötsligt hitta den där kistan med "föremål X". Dessutom ger 3D oftast bättre ljud, eftersom du kan göra källkodad ambiens etc (sånt som Soundblaster Live! stöder). Så, 3D.
Men jag är dock fortfarande av åsikten att det allra viktigaste alltid är handling och spelkänsla. Grafik, vy etc är ganska sekundärt.
Du kan till exempel titta runt hörn och plötsligt hitta den där kistan med "föremål X". Dessutom ger 3D oftast bättre ljud, eftersom du kan göra källkodad ambiens etc (sånt som Soundblaster Live! stöder). Så, 3D.
Men jag är dock fortfarande av åsikten att det allra viktigaste alltid är handling och spelkänsla. Grafik, vy etc är ganska sekundärt.
Knubbhövding
Veteran
"Ny fråga, vad tycker ni är bäst i äventyrs spel. 2d grafik eller 3d, själv håller jag på 2d stenhårt så fin känsla med de gamla spelen"
Grafik? I äventyrsspel? Var tametusan ingen grafik i Caves eller Zork.
Grafik? I äventyrsspel? Var tametusan ingen grafik i Caves eller Zork.