Nekromanti Ångest på Riktigt (samt Blodbad i Xanto)

Vinterskog

Veteran
Joined
11 Aug 2014
Messages
67
Nu har jag gett en spelare ångest på riktigt.

Vi har i några månader nu kört en politisk kampanj i Xanto. Vi valde den staden eftersom det finns en sådan bra karta på den och vi hade kört Avgrundens Parlament där. Dessutom så ligger den på en mycket intressant plats.

Hur som helst. Rollpersonerna tillhörde alla en mäktig familj i staden (Inspirationen är Lannisters och familjen Julii från TV-serien Rome) och vi körde verkligen på med drama på såpopera-nivåer (fast lite mörkare). Så det var incestuösa förhållanden, en inspärrad tvilling i fånghålan (som lyckades rymma), tragisk kärlek (hemliga relationer med en Fedaki-underhållare som sedan hittades död i kanalerna), möten och spännande band till blodskulter, ståtliga festligheter och intrigerande, intrigerande och intrigerande.

Vi har nästan bara använt konflikt/utmanings-systemet och den enda striden som vi har haft har varit en duell.

I alla fall. Familjen styrs (eller styrdes snarare) av matriarken Kynthia. En stenhård äldre kvinna, moder till de flesta av rollpersonerna och hårt inspirerad av Tywin Lannister. Vi fick verkligen fram en äkta hatkärlek mellan rollpersonerna och henne. Hon hade alltid familjen främst men var totalt skoningslös när det gällde barn som trotsade henne. I alla fall. Det kom fram att en av rollpersoneras älskade, en stilig Fedaki, hade hittats död i kanalerna - ihjälslagen. Rollpersonen blev helt ifrån sig (han spelar en homosexuell karaktär och detta är något som Kynthia tycker är en ”fas” och något han ska växa ur och istället lägra sin fru och skapa lite arvtagare) och misstänkte såklart sin mor och i vredesmod hällde han gift i hennes bägare. Redan här tyckte spelaren att det kändes jobbigt och rollpersonen likaså. För han älskade ju samtidigt sin mor. Han försökte stoppa henne från att dricka giftet men det var för sent. Hon drack detta och dog sedan under långa och mycket svåra plågor. (Okej , var rätt så sadistisk. Lät det dra ut på tiden. Flera dagar då hennes inälvor frättes upp och hon hostade blod och vred sig i smärta). Hon han säga farväl till alla sina barn.

Här i denna dödsscen där rollpersonen som förgiftat henne höll hennes hand framkom det också att det inte alls var hon som hade dödat hans älskade. Allt pekade istället på familjens dödsfiende – en annan fientlig familj i staden som de trätat med.

I alla fall modern dog och det blev ett väldigt gripande spelmöte rätt igenom. Rollpersonerna insåg att de nu var DE som måste föra familjen vidare. Och rollpersonen och spelaren fick ångest på riktigt. Vi var till och med tvungen att ta en paus och fråga om det var okej.

Så – ja. Det var det mest gripande spelmötet och den roligaste kampanjen vi spelat hitintills. Så tänkte bara kolla här om det är några här som varit med om något liknande. Där spelare på riktigt känt skam, skuld, ångest över saker i spelet? För visst brukar vi känna känslor men inte på denna nivå.

Ps.
Eons system för nedbrytning är helt fantastiskt! Att alla regelslag kommer EFTER scenen i fråga gör att det inte blir några avbrott. Att det sedan är spelaren som väljer hur allvarligt det är för dennes rollperson från frågorna som ställs gör att det aldrig känns opassande. Just denna gång så blev det så himla bra. Drama och regler verkligen passade som handen i handsken. Men snacka om nedbrytning.

Först ett slag för nedbrytning när den älskade hittades död.

Sedan ett slag för nedbrytning över ångesten av att ha förgiftat sin mor.

Sedan YTTERLIGARE ett slag för nedbrytning när insikten kom att rollpersonen dödade sin mor utan någon som helst grund för det.


Kan säga att rollpersonen i fråga har fyra kryss i avtrubbning för utsatthet vid det här laget. Men störningarna som rollpersonen fick blev så passande och bra. Från att ha varit en livsälskande och lite naiv person (med stark passion) så har denne blivit en sönderbruten, nattsvart hämnare fylld av hat. Hämnd är det primära karaktärsdraget, låst och en svaghet. Han lider av hallucinationer där han hör sin döda mors hostanden och snyftningar och hon kommer till honom på nätterna.

Det ska bli spännande att se hur det slutar. För det känns verkligen som att vi går mot slutet nu. Blod kommer flyta i Xanto. Kamorianska legosoldater är inhyrda, kontakter har slutits med medlemmar från Avgrundens parlament och familjen står enad att döpa staden i blod och hämnat mordet på deras mor.

(Pps – det kan tilläggas att ingen av de andra rollpersonerna vet att det var en av dem som förgiftade modern – så det avslöjandet kan verkligen ställa allt på sin spets).
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Det var way back under Magdalenien, typ Eon I på proto-kilskrift, men punkten där våra Eonkampanjer plötsligt började gå från mediokert tonårsrollspelande till omfg awesome drama var när en rollperson gifte sig med en colonisk ädlings dotter i syfte att ärva hans egendomar, och sedan knuffade ut flickan ifråga genom ett borgfönster. Han hemsöktes då av hennes spöke, och skammen och ångern över vad han gjort fullständigt överväldigade både honom och spelaren. Det var vackert att skåda.

Ett annat vackert ångestmoment var i min nuvarande Tarkaskampanj, där en rollperson, from tempelriddare, försöker stoppa en priorinna i klostret Gran Vostram från att genomföra en ohelig rit, men hon mind-controllar klostrets nunnor och använder dem som köttsköld. I processen att kämpa sig igenom horden av obeväpnande leksystrar utan självbevarelsedrift slår rollpersonen ihjäl en av dem med sin sköld. Den nedbrytningen var inte att leka med.

Samma rollperson launchade senare en inkvisition mot sig själv, sedan han valt att använda oheliga artefakter för att stänga en port till dödsriket som spydde ut demonisk ondska, och annars hade förblivit öppen. När den stenhårda, Mozgus-inspirerade överinkvisitorn då gav honom en mycket mild dom blev han dessutom besviken över att den inte var rättvis...
 

PalMer

Warrior
Joined
30 May 2000
Messages
280
Location
Halland
SPOILER Avgrundens Parlament!!

Japp, Avgrundens parlament i Xanto. En skugga i spelgruppen hade lyckats ringa in parlamentets tillhåll på ett värdshus. Samma skugga hade även spårat upp alla medlemmar i sina respektive hem, däribland en tvätterska och hennes dotter (spelad som ca 10-årig flicka och jättesnäll). Dottern hade bla tagit emot skuggans smutsiga kläder och när de hämtas efter tvätt så har hon lagat några små hål, free of charge.
Men. Gruppens uppgift är ju att spåra upp och oskadliggöra parlamentet. De har nu fått Xantos råa undre värld att ta på sig själva grovgörat och slå till mot parlamentet som samlats i värdshuset efter stängning. Skuggan står och bevakar vilka som kommer till samlingen samtidigt som han ser cut-throats samlas runt värdshuset. Den lilla flickan kommer med sin mor till mötet och skuggan inser att detta kan bli otrevligt. När han lämnar platsen samtidigt som mördarna går mot värdshuset, tar han en av ledarna i armen och väser "skona flickan, hon har inget gjort!". Sedan går han snabbt vidare när blodbadet börjar.
Nästa morgon återvänder han och ser huvuden upphängda i en tvättlina över gatan utanför värdshuset, som en tydlig varning till alla i avgrunden som drivs av ideer liknande parlamentet. Bland huvudena hänger även den lilla flickans... Detta fick alla att grimasera och må dåligt! Nedbrytningsreglerna gick in och fick RPn att supa ned sig en vecka vilket spelaren tyckte var välmotiverat.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
@Vinterskog

Jag tror inte att jag hade klarat av att spela i din grupp. Min sociala förmåga är alldeles för... undermålig... för att kunna hantera något sådant. Delar för att jag är igentligen en oerhört blyg person i verkliga livet, andra delar kommer definitivt från att jag har Aspegers... och ytterligare andra delar för att jag tenderar att hålla mina känslor i schack ("fastkedjade" är nog närmre sanningen)... och det gäller både "bra" och "dåliga" känslor (jag skulle inte få för mig att jubla ut högljut, även om jag var bland kompisar)... samtidigt, på det, så är jag en extremt lung person, så "layed back" att man kunde tro att jag låg ner. XD

Och sen, så är där nog bara väldigt få scenarion (inom rollspelandet) där jag faktiskt skulle bli på riktigt effekterad av något som din kompis blev på slutet där. Och det har specifikt med det sociala att göra, blygheten att göra, och de andra sakerna jag nämnde ovan.

Varje gång som jag lajvade så kände jag mig större delen lite illa till mods, specielt om jag "tvingades" (behövde är mer passande) till att prata och agera... där av anledningen till att de två karaktärer som jag har lajvat var båda tystlåtna typer av karaktärer.. faktiskt, de flesta av mina karaktärer inom till och med penna och pappers rollspel har varit tystlåtna och tillbakadragna. XD


Inom penna och pappers rollspel så har jag bara haft en enda situation där jag faktiskt blivit effekterad på riktigt utav rollspelandet.

Och det hände väldigt tidigt inom min "rollspels karriär". Hände under någonstans mellan min tredje till femte gång som vi spelade. Vi spelade DoD och äventyret Svavelvinter, och min SL bestämde sig för att Miritti, Hildurs dotter, satte min karaktär (den unge Riddaren Rhodryn Callahorn) som sitt "byte" (kändes mer som ett rovdjur som jagade ett byte... åtminstone till att börja med... XD ). Jag hade ju spelat Rhodryn som väldigt oskyldig och blyg person, väldigt Arthurian legends aktig med heder och följa de Ridderliga idealen och allt sådan. Men där han är en formidabel naturkraft att räkna med när det gällde strid, så var han ett fummlande nyfött föl när det gällde sociala saker (oskyldig, "gullible", naiv, litade alldeles för mycket på vad folk sa, etc).

Så han hade inte ens en chans att "värja" sig mot Miritti (inte för att han ville igentligen, men blyghet tenderar till att sätta lite såna där "motstånd" till det hela... trots att man kanske inte igentligen är motvillig XD )... och det hade inte jag heller... så vad som igenligen hände var att Rhodryn reaktion till det hela, hur han hanterade det hela... var rakt av min äkra reaktion till det när det hände. Kraftig blyghet, visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle hantera det hela, och var mer eller mindre en smått babblande idiot... där Miritti/Min SL var den som totalt tog kontrollen över nästan hela situationen och styrde det hela upp till starten utav en relation mellan Miritti och Rhodryn (jag gick ju med på SL's förslag om det), där mot slutet av Svavelvinter så hade båda två fallit totalt över huvudet för varandra (och där Rhodryn lovade på sin heder (och han menade det också till 100%, Riddar idealen och allt det där ju) att komma tillbaka till henne efter att han hade avslutat sitt uppdrag som han tagit sig an (resten utav Konfluxsviten, som vi tyvärr aldrig han avlutade)).

Både Rhodryns kompanioner, och mina medspelare och SL, var oerhört roade över hur Rhodryn/Jag hanterade det hela... tjejen i våran spelgrupp uttryckte sig också hur sött det hela var, och hur söt min reaktion på det hela var också för den delen... vilket INTE hjälpte mig på något sätt alls, blev nog bara mer röd om örona än vad jag var tidigare pga vad hon sa om det. XD

Dock, även om det är en händelse som jag hade problem med, något som jag har svårt med att hantera (forfarande), en situation som jag kan ha oerhört svårt för... så är det en väldigt kraftig händelse för mig, och det är en av många grejer med mitt spelande av min karaktär Rhodryn Callahorn som gör just den karaktären till min nr 1 favorit karaktär någonsin... karaktären som alla andra som jag skapar mäts mot, men där ingen har lyckats mäta sig med honom.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,429
Location
Göteborg
Ja, jag älskar den typen av upplevelser när känslorna från karaktären går över till mig som spelare. Det har oftare hänt mig under lajv än i bordsrollspelssessioner men rollspel kan absolut även det vara ett kraftfullt medium. För mig är det viktigt att efter en sån här upplevelse göra något för att gå vidare, att mer eller mindre rituellt lägga rollen åt sidan. För även om jag älskar ångestfyllda, tårfyllda och filosofiskt jobbiga rollspel (och filmer) så vill jag ju inte gå runt och känna så här efteråt. En bra artikel på ämnet (särskilt delen om 'Strategies to Manage Bleed' finns här http://nordiclarp.org/2015/03/02/bleed-the-spillover-between-player-and-character/
 
Joined
17 May 2000
Messages
1,301
Västmark. En av spelarna gjorde underbara bakgrundshistorier till sina rollfigurer, som gick att bygga halva kampanjen på.
Rollfiguren jag tänker på – Aaron – var uppvuxen i en adelsfamilj, men när han var 17 år var han hemifrån godset under några dagar, och när han kom tillbaka var alltihop nerbränt av rövare. Han hittade kropparna av sin familj i ruinerna, och otroligt nog hade hans mammas eklövssmycke klarat sig i både branden och plundringen. Han tog det och bar runt halsen sedan den dagen.
En mer avlägsen släkting till honom var baron Alrik, som var kampanjens primära uppdragsgivare, och när Alrik behövde hjälp i oroligheterna i trakten reste Aaron dit.
Bland legosoldaterna som också anlitats är det tre stycken som efter ett tag börjar stalka Aaron, och när oroligheterna lägger sig och de flesta soldaterna reser därifrån blir de kvar. Under kampanjens gång lyckas rollfigurerna lista ut att de har känt igen något med Aaron.
Det hela kom till sin spets när Aaron fick ett brev från en av dem, där han kallades till ett möte på en åker vid midnatt. Där stod en av de tre stalker-soldaterna. "Du är son till en skurk som drev min mor i döden. Vi dödade honom och hans adelsslyna till fru och brände hans slott. I natt ska jag fullborda det vi började. Bered dig att dö!" förklarade soldaten. Aaron drog sitt svärd och som tränad riddare var det inte svårt att hålla gaphalsen stången. Efter ett par stridsrundor kom de två andra stalker-soldaterna springande och försökte få dem att sluta. Det gjorde de inte, och strax hade Aaron också nedgjort sin motståndare.
De andra två skrek och rusade fram till sin kamrat. "Vad har du gjort? Du har dödat din bror!" sa de till Aaron.
Sedan förklarade de att Aarons far länge hade haft ett förhållande med deras mor, som var en fattig kvinna i byn, medan fadern ju var son till den lokala baronen. Barnen växte upp hos sin fattiga mor, som alltid pratade om att deras far en tag skulle gifta sig med henne, och då skulle de få det så bra. En dag, när deras far blivit baron själv, gifte han sig med en rik adelsflicka från en annan del av landet, och hade därefter ingen som helst kontakt med familjen. Mamman höll i galenskap fast vid drömmen att han en dag skulle komma och hämta dem till slottet, ända tills hon dränkte sig i bäcken. Barnen blev mobbade av resten av byn och var alltid i slagsmål men tog hand om varandra. Till sist flyttade de därifrån och lyckades få jobb först som flåbusar och senare som legoknektar. När de sparat ihop tillräckligt med pengar anlitade de några kollegor som hjälpte dem att bränna ner slottet i byn de först kom ifrån. Så fick de hämnd på sin svekfulle far.
När de fått syn på Aarons eklövssmycke hade de blivit oense kring om de skulle fullfölja sin hämnd eller låta honom vara, men de hade valt att inte släppa honom ur sikte i alla fall.

Aarons spelare fick åtminstone lite ångest över det som hänt. Rollfiguren hade också egenskapen Medkänsla, och när han insåg vad hans tre halvsyskon råkat ut för frontalkrockade det med den längtan efter hämnd på "rövarna" som mördat hans familj som han närt halva livet.
 
Top